Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff

Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
copyright laws for your country before downloading or redistributing
this or any other Project Gutenberg eBook.

This header should be the first thing seen when viewing this Project
Gutenberg file.  Please do not remove it.  Do not change or edit the
header without written permission.

Please read the "legal small print," and other information about the
eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file.  Included is
important information about your specific rights and restrictions in
how the file may be used.  You can also find out about how to make a
donation to Project Gutenberg, and how to get involved.


**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**

**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**

*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****


Title: Barnen ifran Frostmofjaellet

Author: Laura Fitinghoff

Release Date: February, 2006 [EBook #9828]
[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
[This file was first posted on October 22, 2003]

Edition: 10

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***




"Barnen ifrn Frostmofjllet" is a Swedish childrens novel, first
published in 1907.  The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and
died in 1908.  The first printed edition is illustrated with six
paintings by Vicken von Post, who died in 1950.  The paintings are
thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.

This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on the first printed edition
of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(, = E,e-acute; , = A,a-ring; , = A,a-umlaut; , = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

  _________________________________________________________________

                           Laura Fitinghoff

                             Barnen ifrn
                            Frostmofjllet

                          En barnberttelse
                          fr sm och stora

                          A.-B. Ljus' Frlag
                              Stockholm

                 Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.

                         Professor John Berg,
             den sjlsstore, outtrttlige mnniskovnnen,
                        tillgnas denna bok af
                           frfattarinnan.

  _________________________________________________________________

Innehll / Table of Contents

Fretal
Ndr och barkbrd
Kap. 1. Sju sm vrnlsa
Kap. 2. Med vargspr i sikte
Kap. 3. Glasgonkarlen
Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
Kap. 5. Alle man till verket
Kap. 6. Glasgonkarlen ter ensam
Kap. 7. Skingrade
Kap. 8. Hvart har Mrta-Greta tagit vgen
Kap. 9. "Millmaste Tana"
Kap. 10. En s fin liten stinta
Kap. 11. Smstintorna, bgge
Kap. 12. Arbetsfrtjnster och penningfrgor
Kap. 13. I den ddas stlle
Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
Kap. 15. Det spkar p isen
Kap. 16. I Rfvarekula
Kap. 17. "Kasken"
Kap. 18. Brllopsgrden
Kap. 19. P flykt
Kap. 20. Eld
Kap. 21. I egen, grn stuga
Kap. 22. Husbond och matmor
Kap. 23. Undanjagade
Kap. 24. Ett ofrmodadt terseende
Kap. 25. Lappkta och renskjuts
Kap. 25. ter p egen hand
Kap. 26. "Bruden"
Kap. 27. Illa ute, i val och kval
Kap. 28. Mnke och Gullspira
Kap. 29. Nr Mnke vardt ensam
Kap. 30. Ute i brskog
Kap. 31. I strid med Bjnntasse
Kap. 32. Uppe i fbodarna
Kap. 33. Grl, och allt vl
Kap. 34. ter p predikstol
Kap. 35. Annat att tnka p
Kap. 36. ter ett sndebud frn mor
Kap. 37. Indianer
Kap. 38. Maglena
Kap. 39. Alla sju frn lillgrstugan

  _________________________________________________________________

                               FRETAL.

Vid en diskussion om "Vra barns njeslsning", som jag fr en del r
se'n fvervar, fllde en knd talare, en s.k. "frifrsare" yttranden i
frgan, som gingo ut p att nmnda art af litteratur nu nrmast tyckes
vara afsedd fr endast den bildade klassens barn. De ro hjltarna,
hjltinnorna i barnbckerna, nr dessa senare ro af den rtta arten.
Nr dessa hjltar och hjltinnor sjlfva, eller genom delmodiga
"upphjda" anhriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
de djupa leden blir detta till en rrande handling. Hjltar och
hjltinnor f nra nog helgonglorian fver sig nr de i vlgrenhets-
eller frbttringssyfte "gna" sig t dessa tliga beskedliga sm vp,
eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
tankar och mening de, trots allt, st frmmande och ofrstende utan
aning om att dessa freml fr barmhrtighet och del nedltenhet ro
deras jmlikar i medfdd begfning, och i fantasiens mottaglighet fr
intryck af olika art. M njeslsningen best af bcker, dr barnen
frn alla klasser knna igen hvarandra, och knna igen sig sjlfva, i
deras egen omgifning. Det blir det bsta och verksammaste medlet att
en dag f folk af skild bildningsgrad att frst och rtt bedma
hvarandra.

Ock en sak till. Vi mste f till stnd en sdan prisbillighet p
njeslsningslitteraturen, att bcker frn goda knda pennor, hvilka
nu i dyrbar utstyrsel n blott de frmgna hemmen, i frenklade,
billiga upplagor komma ut fver hela landet och lra barnen frn de
mnga s olika landskapen att f syn p och intresse fr hvarderas
srmrken i natur, sprk, folklif. Sdana bcker skulle mjligen komma
att uttrnga den osunda kolportrlitteratur och jolmiga
sndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller ptvingas barnen i
alla de tusentals hem, dr man ej har rd att inkpa praktupplagan "af
tv-, trekronorsbcker som njeslsning fr barnen". Ja ungefr s dr
klubbade han p, talaren. Hans ord och tankar rotfste sig hos mig.
Redan d beslt jag att mitt nsta arbete skulle bli en "Njesbok" i
ofvannmnda riktning fr barn, med typer just frn arbetsklassen.

Det r barn frn frfluten tid. De allmogebarn, som jag d knde och
lefde midt ibland, dr uppe i dalen, som jag har tagit mig fr att
skildra i det jag ltit sju stycken frldralsa sm p egen hand ge
sig ut frn hembygden dr, under hrda ndr barkbrd och svlt och
fattighus r hvad som vntar dem.

"Mor", hvaraf minnet fljer de af hennes lror och exempel
genomtrngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
hvilka d tminstone icke voro ngra mrkliga undantagsmnniskor fven
i de fattigaste hemmen.

Modern, som d fick erstta skolan, eller, nr den var ambulerande,
lnga tider af ret fick ensam srja fr barnens undervisning, sg
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken nr det gllde "ordets"
inhmtande i den nu s frkttrade utanlsningen, eller dess
tillmpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
dr frldrarna d nnu gde myndigheten.

Det sjngs mycket bde i storgrdar och smstugor den tiden. P det
enstrngade instrumentet, "spelstocken" tog man med strken "ut" ur
"nummerboken" den stmma i koralen, som fll sig bst fr rsten och
som skulle ljuda samman i den fyrstmmiga kyrkosngen p sndagen.
Fiolen ljd vid fester och glada tillstllningar, ofta till sprittande
ltar af bondspelmnnens egen komposition. Andliga snger, folkltar
och visor tonade ut frn storkk, fbodvallar och drngstugor under en
smittande frisk arbetsgldje. Det lg poesi fver arbetet, barnen
lockades draf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
fljde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugrd
hos getter och fr samt lrde sig att frst naturvrldens hga,
intrngande sprk under vistelse i skog och mark, p getstig och i
fbodar.

"Ante", "Mnke", "Per Erik", hvilka traska de ndlsa vgarna fram,
ro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick fr natur
och folkets sinnesriktning, de drunder tillvlla sig. Maglena, "som
ser dr ingenting finnes att se", och "hr dr ingenting kan hras"
och hvilken, ett naturens lsklingsbarn som hon r, kan sjunga och
dansa midt under nd och faror -- hon skall ge af sitt hjrtas, sin
fantasis rika skatter till dem som under lifvets hgsta fverfld lida
brist p sdan helig gfva.

Ante skall en gng med kraft och fvertygelse och med ordets makt
kmpa emot det stora onda, som frtr folket och hemmen. Han har
redan, innan han med smsyskonen trdde in i en grd, kunnat se och
bedma om nykterhet, ordning och arbetsgldje hllo den vid makt,
eller om superiets frbannelse tryckt frdelsens stmpel fver folk
och kreatur och allt dr bde utom och inom. Antes blick har varit
skrpt genom den ngest han erfarit att syskonen, Mnke, Per Erik,
Anna-Lisa, Maglena, att dessa sm stackare, som han p eget bevg
dragit med sig ut frn hembygden skola besmittas af det onda, som
mter deras gon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
andes hela styrka. Mer och mer vxer upp inom honom en till sist
obetvinglig nskan om att med ord, genom kunskapens makt f ge sig i
strid mot detta onda. Han vill en gng lra folket att "frst Guds
rst, och att hitta vgen till himmelen". Barnen, och folket i
grdarna f delvis tala Norrlands allmogesprk, detta fr att
bibehlla lokalfrgen och lta fjllbarnen kvarst p det plan i
allmogevrlden dit de hra, men frn hvilket de mjligen i lsarens
tanke skulle lsryckas om de, med den intelligens och begfning de
dela med en del af de bildade klassernas barn, fven skulle kunna
frfoga fver dessas uttrycksmedel. Det r kanske ej ofvet att
svenska barn lra att stta sig in uti de olika landsmlen, och br
detta ej bli dem svrare n att komma tillrtta med de utlndska och
mnga frmmande ord, hvilka vimla i fven vra barnbcker, men hvilket
missfrhllande jag icke utan svrighet sett till att undvika.

Den snart uppvxta generation, som en gng lefde sig in i en barnbok
"En liten vrld bland fjllen" skola i slutet af detta arbete
terfinna sina vnner frn den tiden, bde "Rofvorna" och "Anna Dea".

Meningen r att i en annan fortlpande del ge en fortsttning af
Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.

Jag lskar de dr naiva, allvarsamma och dock ljust leende sm
fvergifna trulsungarna. Deras de finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.

Innerligt nskar jag, att smstugornas barn och barnen i storgrdarna,
trulsungarna i fjllbyar och debyggd samt de goda, vl uppdragna
hjltarna och hjltinnorna fven skola lra sig att frst och lska
de sju sm fvergifna barnen ifrn Frostmofjllet.

Furuliden Stocksund 20 april 1907.

Frfattarinnan.

  _________________________________________________________________

                         NDR OCH BARKBRD.

Det var ndr uppe i Norrland. "Ndr" betyder, att man r s godt som
utan mat p de stllen, dr barnskaran r stor och jordbiten, som man
skall lefva af, liten.

Det gr icke s mycket att den r liten, nr sommaren kommer tidigt,
och kornet, som man dr uppe bakar det hvita vackra brdet af, mognar
redan i juli, s att man kan f fara till kvarnen och mala mjl af
det.

Inte heller gr det s mycket, om jordbiten r liten nr sommaren r
lng och lagom torr, s att potatisen p landet vxer duktigt, och man
p hsten i september kan f ta opp bde tjugu och trettio stora,
granna potatisar frn den hla, dr man i juni satte ner en enda, men
en med mnga "gon", ty frn hvart aldrig s litet ga, eller litet
rundt hl p en potatis, vxer det ut rotstjlkar, nr den sttes ner
i varm, torr sandjord.

Ja, nr det blir "godr" uppe i Norrland med mycket regn fre
midsommar, vrme och stark dagg om ntterna, d slr bjrken ut och
str doftande fin och fager, d den ett par dagar frut sttt med kala
brunglnsande grenar. kerbrsblommor sticka upp vid dikesrenarna,
djuprda i frgen som sm rosenbarn. I den vderleken bli de snart
till skna, saftiga kerbr.

De gr stenhllarna bli fverdragna med mattor af hvit- och
violettfrgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
skrblommande kattftter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
lekstugor i sandgroparna, dr de hga, granna rmjlksblomstren st i
tta stnd, rosenrda, stolta i hllningen, och nyponbuskar med
doftande rosor i blom titta ner p dem fver den sluttande
jordskorpan.

Det r gldje och skratt och stoj hvart man vnder sig. Hvita, sta
rofvor som man fr ta af, och rter i fyllda skidor vxa ute p
kern. Nog af brd, smr, ost och annat godt och rart, finnes fven
inne i smstugor och fattigmanshem.

Men under ndren hrs icke mycken gldje af. Snn ligger kvar till
framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sttas ner som frn i
jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, frrn
frosten kommer och gr det s hrdt och trngt omkring dem, att de ej
kunna vxa. rtskidorna hnga vissna som sm svartnade trasor ute p
rtkern, -- inte en enda rta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
som bruka hlla sig s stolta p sina vajande hga stnglar, de hnga
som brutna, fast vid det grna, korta stret.

S kan man vl frst, att under ndr kommer intet korn och inga
rter till kvarnen och om, p ngon hgt liggande grd, frosten farit
mera varsamt fram, s r sden nd s kraftls och besynnerlig att
mjlet blir grsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
som en ls lervlling.

Det r icke mycken fda i sdan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
under de goda ren rosenrda kinder f en graktig frg, och gonen
ga ej mer den klara glansen.

Nr barnen i hopar flja frldrarna t fr att nert frostfria bygder
bettla om fda, se de ut som sm gubbar och gummor. Det skr en i
hjrtat att se dem.

  _________________________________________________________________

                           FRSTA KAPITLET
                          SJU SM VRNLSA.

Under det frfrliga ndret i slutet af 1860-talet kom en sdan skara
vandrande frn Frostmofjllet hgt oppe i Norrland. Skaran bestod af
en liten flock p sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
utarmade, vinterdsliga bygder. Ingen far eller mor fljde dem t. Sju
stycken utmrglade sm, och den, som liksom frde dem an, var bara p
trettonde ret. Han hette Ante, egentligen Anders.

Barnen kommo frn Frostmofjllet, dr frosten ocks farit hrdast fram
vid grdarna.

Deras far hade under ndrstiden tagit sig till att supa. Svag och
fumlig, som han blifvit af det och af barkbrd och svltfda, hade han
stupat ned under en jttetall, som han var med om att flla i skogen.
En dag bars han hem dd.

Hustruns bekymmer mngdubblades. Hon orkade ej bra dem lngre, utan
hon rent af trdes bort af sorg, mest svlt. Fr man kan frst att de
matbitar, som hon kunde f ihop, unnade hon hellre barnen n sig
sjlf.

Nr hon nu skulle till att d, ngslades hon mest fver att barnen,
som hon arbetat och lidit fr, skulle in i fattighuset, eller, n
vrre, "bjudas ut p auktion" till den som ville ta dem fr den minsta
penningsumma, som kommunen ville best.

"Bry er int om te srje fver de, mor", sade Ante, som satt vid sngen
och frskte tvinga i modern vattenvllingen, som han nyss kokt i
spisen.

"Dom ta er, om ni vill eller int", flmtade den sjuka. "Ett sn't
ndr, nr alla mtt frtjna fr att lefva. Och ingen som blir god
mot er och bryr sig om er."

"Vi g hrifrn mor. Vi stt smstinterna p klken, och s g vi
grdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollrarns
Kalle sg, att far hans sg, att folke ner i bygden ha ftt b' korn
och prer (potatis), och ni ska si mor, att de rck nog t oss ."

"Ja, svidt Guds vlsignelse ger brdet, s blir ni aldrig utan. Du
har gjort mig s ltt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
Men Gullspira --."

"Hon f flja oss hon . Ligg int' och ngslas mor!"

-- "Int ngslas jag. -- De ha blifvi s lttsamt inom mej. - Jag ser
allt lysa s himlande ljust fver dej, och fver barna dr i
snghalmen, och det sjung s grant oppfver mej. -- Ante s -- grant!"

Med det fll Antes mor tillbaka p trasorna hon hade under hufvudet.
Ante lade igen gonlocken p henne och satte psalmbok under hakan, s
att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort s med far, nr han var
slut.

Mor var inte vl i grafven frr n socknemnnen kommo samman fr att
skaffa barnen in p fattighuset, eller auktionera bort dem.

Men den dagen de kommo till den fallfrdiga stugan, dr de vntade att
finna barnen, var den tom.

Brdskjulet drinvid, dr de visste att geten brukade finnas, var tomt
det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
ordentligt folk mnade lmna den i andras hnder.

Barnen, hvilka de kommo fr att taga, hade tydligen gifvit sig i vg
redan fregende dag. Men mnnen kommo fverens om, att man nog inte
skulle behfva vnta lnge frrn man hade dem hr igen och det med
fattigskjuts frn ngon af de nrmaste socknarna. Fr frigt kunde nog
ingen heller veta, hvilken vg de tagit. Telefon och telegraf funnos
icke dr uppe i debygden, och man kunde ingenting gra t saken. Alla
hstar, som funnos i byn, voro med i skogskrslor, hade de ocks
funnits hemma s hvem hade tid att ge sig ut p jakt efter
barnungarna. "De vnde vl tillbaka nr hungern tog dem. Det var skada
p geten, den kunde en ha ftt slja t dom. Men, som sagdt, dom r
vl snart hr, b' ungar och get."

Barnen vandrade slunda ivg utan att oroas af frfljare. Men dr
blef dock, under dagens lopp, en grt och en jmmer p smstintorna,
Brita-Cajsa och Anna-Mrta.

De grto icke fr att de frso s att nsa och hnder voro
rgklintsbl p dem, och trna s frusna, att de inte kunde st p
ftterna. Nej, de jmrade sig och grto i hunger. Den hrdaste
brdkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begrlighet. Men
vgen fver storskogen var mer n tv mil lng, och de hade icke varit
innanfr en stugudrr p hela dagen. De hllo sig frst undan alla
frsk drtill, af rdsla fr, att man skulle ta kvar dem och fra dem
till fattighuset --, sen af ndtvng, d det icke fans en n s
elndig liten stuga att komma in uti s lng skogen var.

"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int hra den
olten p barna. Du f dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."

"Ja men de  rent synd, s mnga gnger som vi i dag ha sliti i hennes
spenar efter mjlk", invnde Anna- Lisa, som var p elfte ret.

"Men kre, tig d barn. Ni ska f en mjlkskvtt igen. Gullspira,
granna, fina lill-piga, kom nu s f jag mjlka dej. Barna svlt
ihjl."

Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, sttliga gulbruna geten,
kafvade sig fram ifrn tallriset vid vgen, dr hon tagit sig ett godt
ml. Hon stllde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
drog ngra mjlkstrilar ner i den lilla trvril (skl) hon hll med
vnstra handen.

"Ge mej  -- Ge mej ", gnllde Per-Erik och Mnke, (Magnus).

"h ni skulle vl skmmas, stora karlarna. Du Per-Erik r p sjtte
ret -- och du Mnke p sjunde."

"Nej du, p sjtte r jag, de sa' mor,  t henne fick jag mjlk
ibland ."

"Men du bli p sjunde till Kyndelsmss, och de r bara en vecka dit.
Vi, som  manfolk, ska vl int ge oss fver s dr p rappe. -- G
fre och hll Gullspira i raggen s frys ni d int om hnderna. "

Det var Ante som talade och kommenderade och smpojkarna visste sig
ingen annan rd n att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
trodde de fullt och fast, hrt kommenderingen hon med och klmde sig
intill dem med sin ludna, varma pls.

"Ta hit Ujyla, t f vi vme tt vi ", skreko smstintorna p klken.

"Ni mtt vara snll nu. Giss p om mor hrde smstintena sina grine
fr jmnan. Ha ni int just ftt mjlk, som va b st och varm."

"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
Mrta-Greta snyftande, med trar i stora, sorgsna gon.

"De va tv skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
nn' storgrd s ni f mat. Stt opp dej p klken du  Maglena, s f
ni vrma hvarann. -- S ja, de va granne smstinter, som int grine
lnger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon sg er."

Ante strk smsystrarna om de blfrusna kinderna, stoppade in deras
stela, rda hnder i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
och snodde den gamla ntta frskinnsfllen fast om deras ftter.

"Skjut p klken nu du Anna-Lisa, s vi kom ut ur skogen hr.
Skollrarns Kalle sa', att nr en fick si spillrerna af lappktan, dr
Lapp-Israel ddde, s va en inte lngt frn bygden."

"Ja, men han sa t mej, att vargen strk hr i fjllen. Jag var tokig,
som for ivg med dej, det sa Kalle ."

Anna-Lisa gick framtbjd och skt p klken. Hennes trar droppade p
smsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, s att det lt
som om hon hickat.

"Jag vrdar mej int om te svara, nr du tala s bort i tok", skrek
Ante med hg rst fr att gra sig hrd. Han gick ju lngt framfr och
drog, med klkrepet fver axeln.

"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
klder. Har dom int stugan full med barn sjlf, kanske?

"Men dr slapp en d svlte och fryse ihjl."

"Just som om dom hade velat ha dej dr! P fattighuse hade du varit i
denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --

"Dom svlt int, och frys int ihjl dom heller."

"h tvi, en s'n stinta --! Du fick ta dej fullmtt af vattenvlling
denna moron, getost och brd af hva Sven Pls gett oss, har du ftt
svl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, s ger du
dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."

"Ja hvart tror du vi kom nu d! Du tnk vl ta oss fram till kungen.
-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.

"Ja, som de  med de, s kunde jag nog gra de , --  be'n ta dej. Du
kunde d gra s pass som te geta getterna t en! Det vore vl nnting
te stort de, emot te sitte framfr spisen i fattighuse och glo."

"Hur mnge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
schalppningen.

Hon tyckte att med det dr talet om kungen brjade det ltta opp lite
i tillvaron. Sanningen att sga s hade hon hela tiden likat
Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bgge tv skulle
ge sej p Ante, som, det visste hon granneligen, inte tit ett Guds
ln frr n de alla hade ftt nog p morgonen, innan de gfvo sig af.

"h int vet jag", sade Ante, "huru mnga getter kungen har.
Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
storbonde tjugu och mer."

"Herre gulla, d ha vl kungen hundra. -- Int r jag me s mnge."

Anna-Lisa slppte klkstabbarna, snt sig i fingrarna och torkade
trarna ur gonen med samma hand, som hon nd dragit vanten af.

fven Ante stannade, s att klkrepet hngde slakt. Han tog af den
stora maltna skinnmssa, som varit fars, och torkade svetten ur den
vackra pannan. Hans bl gon lyste frtrytsamt, d han sg tillbaka p
systern.

"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
mnga som en lapp kan ha renar. Men du tror vl int att kungen ha vett
te rkna ut hur mnga getter en tocken liten en som du r god fr att
geta? Tro han att du kan geta hundra, s kan du de, fr d har han
srskildt slag af lttgetade getter, kanske frn Jerusalem; eller har
han ngra mrkvrdiga gethundar, som kan hlla ihop dom."

"Tnk s fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du f g i
lastiker (resrkngor) och med silkesklde p hufvet och en kjol med
smroser p, s du ser ut som trnblombacken p sommarn. Tnk att du
ska bli s grann!"

Maglena drog schalen frn nsan och bjd till att vnda sig och kunna
ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
det guldbruna hret glnsande och burrigt och de stora djupbl gonen
s goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
bakefter och skt klken, nu var kldd i lastiker och nyponblomsdrkt,
med silkesduk, bara fr att hon tnkte sig henne s.

Anna Lisa tog sig dock inte vidare vl ut i denna stund med svartgr
yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
med mors gamla rutiga trja, p hvilken midjan ndde ned t knna p
henne, och s desslikes mors trasiga, snedgngna kngor. Genom
trasorna i dem stack starrgrset fram, som man stoppat i till vrme
och fyllning.

Det var nog ett drygt gra, att en kall vinterdag g genom milslng
skog i en sdan bekldnad, och det var kanske inte att undra p att
Anna-Lisas annars icke ofna ansikte med de bl gonen och det ljusa
hret, hade ett mrkt, bistert uttryck.

Hon och brodern stretade ter ivg med klken. Anna-Lisa muttrande och
puttrande, Maglena helt upprymd -- sg fr sig en kungageterskas
hrliga tillvaro.

"Per Erik, Mnke, stanna", ropade hon till de bda brderna. I trasiga
lappskor och fars s allt fr bedrfligt illa passande klder tassade
de ivg p mse sidor om Gullspira med deras hnder i hennes ragg.

Pojkarna stannade bda och invntade skjutsen. De voro utleda och
uttrttade p den ndlsa vandringen. "Manfolk" och p sjtte, sjunde
ret s mycket som helst, s gnagde hungern nd i sm magar, bet
klden i naglar och tr, och tyngde kldpaltorna mer n de vrmde. Men
nog fr det att de voro s pass kariga att de kunde hlla inne med
jmmer och klagan, fast trarna runno utfr blfrusna kinder, och sm
skuldror ofrmrkt ryckte till af ngon kort kvfd snyftning.

"Hva r de nu d" -- sade de, manligt fverlgset, dr de brjade g
bredvid klken. "Ska vi hjlpe er te dra? Du tr nog trttne opp du
Ante."

Mnke skt topplufvan, som tillhrt farfar hos Sven Plsons och ndde
honom ner om ronen, tillbaka fver hufvudskulten och gned ofrmrkt
bort mjliga mrken efter s allt fr omanliga trar.

Ante spottade i nfvarna, tog tag s att klkrepet skar knifsdjup
rnna i vadmalstrjan just fver skuldran, dr den gammal och sliten,
som den var, inte tlde vid vrst mycket mer i slitningsvg.

Han spnde i och drog, som om uppfrsbacken de nu ndde varit en
glidande utfrsbacke, iddes icke svara p Mnkes ynkliga frslag. Det
syntes nda ut p den kullriga ryggen, s bedrfligt han tyckte det
vara.

"Int kan ni dra oss allihop, det vet en vl att snt r bara skryt",
sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frs s mycket, sedan
smsystrarna klmde sig in emot henne och blifvit stilla, d de
somnat. "Men ni ska f hra p roligt."

"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska t kungen. Mnghundrade
getter har han, strre n Gullspira.'"

"Ingen get r som Gulispira, var s god, du --" sade Mnke och sg
hotande p Maglena.

"Jas, -- har du sett getter frn Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
si ut precis som mnen nr han r ny och blnkande, s de lyser om
dom. Och s kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa fver
myrmarken och ta myrbr. "

"Ja han som hade sna hr. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
gnlde Per-Erik.

"Ja, dom t myrbr" -- Maglenas rst fick ett drmmande, lngtande
tonfall. -- "Dom t myrbr, fr hela myran str full af snna --, och
fil (grdde) ur stora hoar, kungen frgar inte efter de."

"Ja, om en nd hade en krnfilbytta hr", -- kved Magnus.

" tunnbrd s mycke vi kunne dra p klken", tilllade Per-Erik, med
en ogillande blick p den tarfliga last den nu bar.

"Tunnbrd, frsts, t kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
beskrifning, utan att i minsta mn stta sig p syskonens brist p
intresse fr sjlfva mnet och stndiga terkommande till matfrgan.

"Ja, dom t tunnbrd ur smkrubberna."

"Dom va ju ute p myran nyss. -- Getterna st vl int inne den tiden
p sommarn", anmrkte Ante, som fr att kunna hra p Maglenas, hur
tokigt det var, behndiga sprk, skjutit mssan snedt opp ifrn
ronen, s att den hll p att vippa bort frn hufvudet.

"Dom mtt vl in te kvllen, fr myggen och te (insekter) och fr
bjrntasse (bjrn), dom r nog inte fri han hos kungen heller."

"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten ocks fr den delen."
Anna-Lisa blandade sig ndigt i samtalet. "G ute och gete, d en ska
sitta inne och ta flsk, som dom steker hos kungen, s flotte rinn
och det luktar s att -- ja s att --"

Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur hrlig den lukten skulle
vara, af stekt flsk.

"Och prer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.

"Som ha sprucki i skale, och som man fr ta i kannevis", sade
Per-Erik.

"Ja, se'n getterna ha ftt. -- Ni ska f hra. Dom kom fver myran och
ha ti sej s mtt, att dom r lika rund, som suggan dom slaktade hos
Sven Pls i hst."

"D orka dom int flje s faligt heller, s en kan r med att hlla
efter dom" sade Anna-Lisa gillande."

"Nj, dom g s dr som suggan gick, just som s hofverande. S klif
dom opp p fjlle. De lys som frn kanken (tuppen) p kyrkan, i
kungens stres (fbodar). Och s kommer getterna dr, frstr ni, och
de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som r som
mnen i nytndning."

" hva dom ska mjlke, sna getter", sade Mnke med trnad i rsten.
"En kunde vl f savis."

" gra ostar s en kunde spricka, s mtt skulle en bli", tyckte
Per-Erik.

"Ja, men si kungen skulle bli smckmtt frst, frstr ni, och alle
hans drngar och piger" ifrade Maglena.

"Frresten vet ni barna, s kan kungen f de, som r finare nd n
flsk och prer och getost. Han kan f frsk-laxen om han vill", sade
Ante fverlgset.

"Int p vintern heller; d laxen kryp efter botten ut till
storvattne, r han nog int go te ta", anmrkte Anna-Lisa.

"P vintern t han hvad fint r nd", afgjorde Ante utan att lta sig
frbluffa. "D t han den finaste mat och r som p husfrhrskalas
hvarenda dag."

"S han fr ta kttbullar  lutfisk  sviskonsoppa?" sporde Maglena.
Hennes gon tindrade af medknsla i en sdan tillvaro.

"Ja,  risgrynsvlling s mycke han orka."

" kaffe frsts", infll Anna-Lisa. " aldrig att han drick en tr
utan te doppa de mesta han r med af de ocks. A hvad de kaffe ska
vara starkt  salt!"

"Ja, han som vore kung nd, s en finge allt tocke dr", skrek Magnus
ut ur hjrtats djup.

"Och s har han en storen, storen stuga, dr de r finare n i
prstgr'n, rent f som ett gullhus,  s vet han d hvar han ska
ligge, -- de r d int i ett sn't gammrat (skrp) till stuga, som
vran var", puttrade Anna-Lisa.

"Som vran", -- "r hon int god nog! Om s vl vore att vi gde na'.
Me den lill'kryddgr'n och store, granne hggen. Vore s vl, att vi
kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, s tyck ja vi skulle ha
de lika bra som kungen." Ante, som talade, sg med allvarsam blick p
syskonen. "Si ni, de r en sak, att mor fans dr -- och ddde dr, och
aldrig fr vi igen s'n stuga."

  _________________________________________________________________

                           ANDRA KAPITLET.
                        MED VARGSPR I SIKTE.

Det liknade sig till att brja kvllas, och nnu voro barnen kvar i
skogen. Ante blef mer och mer bengen att stanna och hra p deras
pladder, om det ocks innebar s mycket af knot och jmmer, att det
hgg som spikar i hans sinne. Men han var sjlf s trtt, s hungrig,
och drtill s grufligen tungsint.

Det var nd han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
sig ut ifrn knd bygd s helt sktelst.

Men han hade icke kunnat lida den tanken, att smstintorna, som mor
varit s rdd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rdd att
kommunalen skulle bjuda ut dem p auktion, s att hvad stackare som
helst, i detta ndens r, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
frn kommunen.

Om smstintorna och pojkarna ocks skulle f mat p de stllen de s
komme till, s var det inte sagdt fr det, att de skulle f hra ett
godt ord eller bli lrda till snt, som mor hllit s noga p. Hon
hade strngt hllit p, att de skulle sga sanning, vara rliga och
skta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lrt dem att
inte gnlla i ondan, utan att de skulle veta och frst, att de, nr
de blefvo ensamma utan far och mor, hade en nd, som tog sig an dem,
den gode, mktige Fadern i himmelen.

Ante hade drfr tyckt, att det var s rtt och riktigt att han, nr
de nu blifvit s ensamma, hll syskonen samman. Mat, och hvad de
behfde, trodde han de skulle f, nr de drogo ivg ut till folk och
bygder, som inte lidit s stort men af frosten, och som drfr vl
alltid hade ngot till fvers fr dem.

Men redan nu, frsta dagen, knde han huru svrt han stllt det fr
dem alla. Vrst att han ocks blef trtt sjlf, d han fr sin del
sparat p bde vattvlling, getmjlk och de brdstycken de efter
moderns dd ftt af beskedligt folk, s trtt att benen nu veko sig
undan honom, och smsystrarna p klken tycktes honom tunga som
timmerklampar.

Han sg af alla mrken, att mera sn skulle komma. Klden hade "slagit
sig", det knde han, s varm han nd hllit sig som dragare, och det
frstod han, d snn inte lngre knarrade och skrek under ftter och
klkmedar, som den gjort frut p dagen nda frn det de alla, tidigt
p morgonen i norrskens-ljus och blekt mnsken, dragit ut frn den
lilla gra stugan. Med afdende spiseleld glimrande genom den lilla
fnsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftgande barnen.

Sn skulle komma och riktigt yrvder, det frstod Ante af att
ekorrarna flgo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
tassarna, flngde af dem de skarpa fjllen och samlade ihop den
doftande, mjuka massan, som fanns innanfr dem. En svindlande brdska
hade de, s det knappt var mjligt att med gonen flja deras
rrelser. Tjdern, som i stadigt vder rr sig lugnt och vrdigt
utvecklade fven han brdska. Det var inte s godt om rnnar med br i
furuskogen, och att lefva endast p tall och barr var dock fr
enformigt, tyckte han. En riktig snyra kunde ju komma att hlla en
inne p boets omkrets lnge nog.

Hararna, i hvit vinterdrkt rutade snn med lustiga spr tre och tre,
i knippen som ett broderadt mnster.

Rfvarnas spr gingo fram i rak linje med runda sm hl. Och s --!

Ante, som orolig sg sig omkring efter alla mrken i skogen fven dr
den var flack, hrjad af skogseld eller uthuggen, Ante sg med ens
stora, grofva, litet aflngrundade spr i rad, spr hvilka gingo i
bredd med hvarandra, spr af flere -- af mnga ftter, vargens ftter
--!

Han grep p nytt klkrepet, snodde det fast om kldstelnade fingrar
och skt mssan ner fver en af fruktan och ngest kallsvettig panna.

S vnde han sig tvrt emot barnen dr bakom honom.

"Ni gorme (sladdra) s farligt. Vi ska sjunga nu i stlle, s gr de
fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.

Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
rst upp sngen om Kanan:

                  "Hvad har min Jesus gjort fr mig.
                     Jo han steg ned till Kanan.
                           Himmelska Kanan.
                     Kom lt oss g till Kanan";

Alla barnen sjngo, medan Maglena med sin klingande ljufva rst ledde
sngen.

De gingo fram genom den nu mot den tidiga mrkningen dystra skogen,
fver hvilken himmelen hvlfde sig sntjock och blygr.

Men nu var det som om de ej tnkt p eller frsttt annat n att
sjunga.

Smstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
stelnade, huttrande af kld och smnyra. De kommo sig ej fr med att
gallskrika, hvilket nog i denna stund lg starkt fr dem. Nr de hrde
syskonen sjunga stmde de in med, som de alltid haft fr vana att gra
det hemma i lill gr stugan hos mor.

            "Himmelska Kanan, kom, lt oss g till Kanan."

Sngen tonade ut s vackert ibland gran och fur. Det var som om en
liten nglahr dragit fram. Skogen lyssnade, hll andan. Inte ett ljud
af glfsande rf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sng
hrdes.

Ante sjng med, starkt och hgt. Han hll sina gon anropande lyftade
upp emot den trstlst dystra himmeln. Han sjng i tro p hjlp,
fastn hans starka rst ju egentligen bst frmdde att n och vcka
vargen, barnaddaren, af hvilken han nyss varsnat de mnga spren, i
bredd med hvarandra.

Nog hade Ante vetat af frut att vargen denna hrdrsvinter brjat
smyga ute i marken, och nog hade han en del ovderskvllar, nr klden
stod skarp s det dnade och brckte i stugknuten, hrt hans svultna
jmmerulande (tjut) inne i skogarna.

Men s hr lngt ner t bygden trodde han, att man skulle g fri frn
den. Ante tyckte det han med barnen gtt s lngt frn hemtrakten att
alla frhllanden skulle ha frndrat sig. Och att nu nd varsna
sdana spr! En trst var, att han ensam frstod, hvad de kunde
betyda.

Nu var Kanan-sngen slut. Han tog sjlf upp en ny sng, och syskonen
stmde in:

              "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."

Ante hann ej lngre -- -- --

"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en grd! Herre
gulla, vi r ute i bygden, och jag hr hundarna sklla."

Han tog med ens i och brjade springa, som om han dragit tomma klken.
Anna-Lisa slet halsduken frn ansiktet s hftigt att pannan stretade
upp med hret, och hon fick kinesgon. Hon lyfte ftterna ltt, som om
hon redan ftt p dem sina kungliga lastiker.

Men Maglena, hon krp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
rdd fr frmmande folk - helst s'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, s att dom sg ut som
folket uppe i Frostmofjllet. Kanske de hr hade ett ga bak i
hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick p hnderna och t med
ftterna.

Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala fr ml tro --!
Frostmomlet var nog srskildt fint, s inte skulle en tro att s'nt
utsocknes folk kunde tala det.

S lngt som de nu frdats denna dagen, s kunde en ju frst att allt
skulle vara olikt och som oppnervndt.

Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
frmmande folk dr hundar redan hrdes tjuta och sklla, s hon drog
sig bakefter klken med nosen s godt som mellan klkstabben och
Anna-Lisa, som hon myndigt klmde t sidan.

Per-Erik och Mnke, voro morska karlar alltigenom frn den stund de
hrde skallet frn en byhund.

De spottade, misstnksamma p hvem af dem, som kunde slunga spotten
lngst ut framfr sig och de satte hnderna nert mors gammeltrjor,
som de hade p som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var ngon i
sllskapet, som mjligtvis varit harig och rdd af sig en sdan dag,
vid en sdan farligen lngskjuts. Fr sin del s hade de d brgat sig
storstyft. En r inte manfolk fr inte!

Till den grad upprymda voro de, att de nedlto sig att leka med
smstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, vrsta grimaser mot dem och
pepo dem i halsen fr att f dem att skratta.

Och i den gldjestmningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
by. Den stora landsvgen, som de fljt genom skogen, var ttt
uppstickad eller mrkt med sm granar p mse sidor om den. Det var
fr att man skulle veta att kra rtt i vgen med snplogen nr det
blef s mycket sn att man inte annars kunde veta hvart vgen tagit
vgen.

Till nrmaste grd, en liten gr stuga, snarlik deras egen den de i
morse lmnat, frde bara en i djupa snn upptrampad stig. Det var just
inte mycket ltt att komma fram dr med klken. Grhund drifrn
skllde ocks, som om han ville ta upp dem allihop. Nog hade det
kanske varit bttre fr dem att dra ivg till ngon af storgrdarna,
hvilka rdmlade med hvita knutar lyste fram i snn. Men det sg s
tryggt och hemlikt ut med den lill'grstugan uppe under berget, att de
utan vidare gingo dit.

Grhundens skall frstodo de vl. Han sade han, som alla grhundar,
och sdana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till grden.

Nog hrde barnen ocks p skallet, att grhunden inte aktade dem
stort.

"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"

Grhunden teg ett gonblick. Han stod kvar p lill'trappan, som
frestllde bro utanfr stugan. S snkte han hufvudet och morrade
betnksamt.

"Bara smtt folk i alla fall, valpar, s att sgandes -- s'na torde
inte kunna skada folk eller grd --."

Han hjde hufvudet, glfste meningslst fast plikttroget, ssom en
samvetsgrann grhund alltid gr det. Men s fick han vder af geten,
fick gonen p Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
klkstabbarna och Anna-Lisa.

"Jas, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med rlig
hundvakt. De ha en get till hund! Ofrsynt!"

Grhunden gaf sig till att sklla, morra och illglfsa, som om han
sett tjufvar i en kyrka.

Barnen saktade stegen. Ingen af dem ppnade munnen.

"De r bara fr vi r s uselt kldd", mumlade Anna-Lisa till sist.
"Komme vi som Sven Pls barna p husfrhre, i marknadskpta klder
och pliggskor, s skulle nog hunn dr fgna oss med svansen och sklla
som om han bjde oss stiga in och hlla te goa."

"Men stinta", invnde Ante, "nu kom vi inte till husfrhrskalas, utan
fr te be folk om mat och husrum, och de si grhunn, och vet vl att
dom ha smtt om de i en s'n lill'stuga och drfr r han sint."

"Sussu -- sussu --" lockade Ante och frskte stlla sig in med den
ilsket skllande, nu rtt ut p dem rusande hunden.

Maglena kullrade sig ut frn klken.

Hon slet schalen ifrn hufvudet, sprang fram emot hunden och blde sig
ned emot den med utbredda armar.

"Sussu --, sussu --. Int r du sint p oss. Du si vl att vi  sm och
ensammen!"

Det var som om hunden frsttt henne. Han tystnade, sneglade frlget
t sidan, gspade, som hundar gra d de knna sig skamsna. Pltsligt
satte han upp ronen som om han varsnat ngot hotande frn bergssidan.
Och s brjade han sklla och glfsa, med hufvudet t det hllet,
torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skllde s tills barnen
hunnit in i stugan.

  _________________________________________________________________

                           TREDJE KAPITLET.
                           GLASGONKARLEN.

Elden brann p spiselhllen i stugan, nr barnen lng- samt,
sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in dr.

Mnke fattades nd. Han pstod att han vl inte kunde lmna geten
ensam. Egentligen var det s, att han tyckte skl vara det Ante tog
emot frsta trnen inne hos frmmande folk. En var ju osker p hvad
som kunde mta en p alldeles okndt stlle. Maglenas frestllning
hade s smtt meddelat sig t honom med, s han stannade lugnt ute nr
de andra knogade ivg in.

"H igen drren!" dundrade en grof rst.

Hade Ante i denna stund bara gjort en half vndning utt igen, s
skulle hela skaran besinningslst ha strtat med ut, ifrn tak fver
hufvudet, vrme, hopp om fda, s frskrckta blefvo de.

Dr borta ifrn spishllet kom den rytande rsten frn en, hvilken
alldeles som Magdela rknat ut det, skert hade ett ga i nacken. Ja,
det sg mest ut som om bgge gonen funnits dr. Fr svarta, stora
glasgon lyste midt i bakhufvudet. Eldrdt hr hade han, och han
syntes icke behfva vnda sig eller ens rra sig fr att se p dem,
som kommo in.

Barnen stodo nd mol tysta lik en frskrmd skara af frvillade sm
lamm. Alla stirrade p de svarta, blnkande gonen i den rdhriga
nacken, eller p mannens, till armbgen bara, hriga armar, som lyftes
och snktes med ngot glnsande hvasst han hll i de grofva, hopknutna
hnderna.

"De r hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tnderna
klapprande af rdsla.

"D t han opp oss! Jag g ut och sir efter hva Mnke gr t
Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klmde tyst opp drren med foten
och gled ut med hastigare fart n han kommit in.

Anna-Lisa hll p att flja med honom. Men hon sg kall grt p en
tallrik p spisbnken, och den synen hll henne liksom fast inne.

Maglena och smstintorna klamrade sig intill Ante s han nstan lyftes
frn golfvet. Han hviskade t dem att vara tysta -- hade vl vett om
hvad som brukades nr man frst kom in till folk -- det, att stanna
vid drren och tiga tills man blir tilltalad.

Men Mrta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjrta, som hon s nyss
hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rdd, och hon var hungrig,
och hon knde sig elndig p alla vis.

"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill d te mooj!"

Och nu brusto alla frdmningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
i henne. Den mest lockande signal fr Brita Cajsa, starkare i rsten
nd n den mindre systern.

Maglenas lppar brjade sklfva betnkligt. Hon, som bttre n de
andra hade frsttt till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
frutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade gonen i nacken.
Maglena blef ju vild af skrmsel vid att se dessa gon stilla,
blnkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste frut att den
bakhufvudgda mannen var hundturken, som inte kunde hitta p
njsammare n att ta sm barn att slakta och salta in fr andra
hundturkar att spisa sig mtta p.

S Maglena stod ej lngre ut hon heller, utan gaf till en sklfvande
grt, som hade bra stor likhet med smstintornas gallskrik.

Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju nd stora
flickan, p elfte ret. Om det nu kunde vara fr att dagens mdor
varit fr tunga, eller det att hon alltjmt hade den tallriken med
kall grblnkande vattgrt fr sig utan hopp att n den. Hur som
helst. En bedrflig sanning r, att fven hon stmde in i den icke s
srdeles harmoniska kren, som hon fr omvxlings skull piggade upp
med glla, pipande snyftningar.

Ante blef blek, han blef rd. Otckt hvad en stor gallskrikande
jmmerlt kan vara smittsam. En skulle vl aldrig hrt tals om att en
karl p trettonde ret skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
inte om han ocks gtt en hel vinterdag utan mat, slpat p smsyskon
i en tung klke, ngslat sig fr hvad han bragt dem in uti. Inte om
han s gtt pinad af all fasans ngest fr annalkande glupska vargar,
och drtill nu, p sistone knde skammen af att komma med hela skaran
fr att be om mat fr dem alla och sig sjlf, samt -- om husrum -- Men
nd!

Han vart sindt Ante, p trarna, som ville fram, och p leda
snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knt nfvarna hrdt,
och grinade med sammanbitna tnder fr att hlla inne med hvad en
karl, som hade s mnga sm att hlla sig uppe infr, och att ta styr
p, mste hlla inne med.

"Barna, barna, d -- r ni tokig --! Vi r hos frmmande folk. Dom kr
ut oss, om ni hll p s hr."

Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sdan darrande,
halfsnyftande tillsgelse. Sg Ante ut s dr, och lt han s underlig
och grtfrdig, s var d riktig fara  frde.

Oj, oj, hvad det blef fr en hvinande olt i skriket.

"Hva  de folke ifrn, som kom med s ledt stt att hlsa? Goddag och
Guds fred brukar en annars sge."

Glasgonkarlen vnde sig lngsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
af hpnad. Kan man tnka, han hade gon fven midt emot nacken, i
ansiktet, som vanligt folk, och han sg p dem med en tungsam, men
inte alls ondskefull uppsyn.

"Hvem har haft s lite vett att dom slppt ut bara smfolk nu, i
hrdrstider, och d vargen stryk kring knutarna?"

Ante steg fram s lngt han frmdde med det tunga slpet af de sm,
om benen.

"De r ingen, som slppt oss. Vi ha gtt sjlf, fr lill'stugan vran
r tom p b far  -- mor --"

Antes rst tog till att darra p ett orovckande stt.

"Men ni har vl kommun och fattigvrd. Det blir fr den hr socken te
forsla en s'n hr hop tillbaks dit."

"Det r hrdr. Alla drhemma ha de smtt. Ingen vill ta smstinterna
fr annat n te f pngar fr dom -- och mor var s rdd om dom."

Ante teg ter -- svljde och svljde --, bet ihop tnderna.

"P de vise!"

Glasgonkarlen spottade och hvisslade.

"Men ni ha vl fattighuse, i fridens dagar?"

Han vnde sig helt p stolen -- barnen brjade ter darra fr den
grofva, dnande rsten.

"Dom r s osams dr frjmnan, hjonen; int f barna dr lra hvad mor
ville dom skulle veta. De r ingen, som hll efter dom te minnas hvad
mor skulle ha lrt dom. Och s r tok-Lasse dr, han talar skammun
(oanstndigt), och spetlsk-Babba bor dr ."

"P de vise -- och hr r jag ensam i stugan. Dom ha gtt --, allihop
ha dom gtt! P de vise! Och nu kanske ni tnkte f er nge till lifs
hr --"

Det gick en sklfvande suck genom barnskaran, som frn ett enda brst.

"P det vise. Ja hr har jag ju kall grt, och strmming, ja den kan
ni f te lgga p halstre dr och steka. Och dricka kan ni f till
grtdoppa, fr si jag fick en hmtare med frn nmdemans nr jag kom
drifrn i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
att blanda i dricka ocks. -- Snt smtt folk har kanske ingenting
emot sirap?"

Ett lttnadens ljusa leende flg som solglimt fver frut bekymrade
sm blekansikten.

"En kaffeskvtt ocks. -- h ja, snt gr fr sig. Kaffe, fast utan
grdde eller mjlk, fr si mjlk, sir ni barn, det har man inte nr
man sitter i backstuga och skrddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
socknen, d lefver man p annan dryckjom."

Glasgonkarlen steg upp med ett stnkande lte. Han stdde sig hrdt
mot den grofva knlpk han hade bredvid sig. Det syntes att han var
illa tagen af gikt och hade svrt fr att rra sig. Dessutom varsnades
ltt, att han var utan kvinnlig hjlp i stugan. I eldskenet syntes det
huru sopor voro hopade dr fverallt i vrarna. Strmmingsben och
potatisskal lgo kvar p bordet, och i den en gng hvitmlade sngen,
vid ena vggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Frskinnsfllen
var utan hrtcke och det gulrutiga rngttsvaret p lngkudden hade
vl inte varit i tvtt p mngen god dag. Glasgonkarlen letade under
mycket stnkande fram, ur ett gammalt bltt hrnskp med rda rosor p
drrarna, salt strmming och brdbitar. Han tog fven ut en
kaffekvarn, i hvilken han ur en nfverask hllde ned brndt kaffe.

"Om jag skulle kunna f mala jag", sade Anna-Lisa frsagd. Hon stod
redan ngra steg nrmare grttallriken.

"S gr jag ut efter mer te lgge p elden", tillfogade Ante. Utan att
vnta p svar var han ute.

"Kre lt mej f lgge strmmingen p halstre -- de bruka jag gra
hemma", ifrade Maglena.

"Ta hit en tvaga t ka ja tope t dolfve" pep Brita Cajsa, som snlt
sg p huru strmmingen brjade frsa och sprtta p halstret.

"Etta Eta tope dovle ", ifrade allra minsta tvringen och rckte
fram handen efter ngot att sopa med.

Glasogonkarlen brt ut i ett grymtande skratt --.

En hade vl aldrig sett slik liten en piga.

Ante kom tillbaka in med fnget opp till nsan fylldt af lngved
utifrn backen, dr han sett att det fanns nr han kom till grden.

Per-Erik och Mnke fljde honom i hlarna. De klmde igen drren fr
Gullspira, som i ett gonblick glimtade fram i drrppningen, och nr
hon blef lmnad utanfr uppgaf ett hjrtskrande brkande.

Ante slppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna gon, hade ju
rent, fr allt nytt som tagit honom, glmt att en get fven fljde med
i sllskapet.

Inte utan att glasgonkarlen nu vardt sint.

Hvad var det fr fasoner! Hade en nnsin hrt att man p vintertid
drog getter med nr man gaf sig ut p --. Han hll p att sga
"tiggeri". Men det var ngot i Antes fasta, allvarsamma gon, som hll
honom tillbaka.

"Geten dr ha vl int behft knna ondt af att auktioneras bort
heller?"

"Gullspira r van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
mjlka s bra. Smstinterna hade fr lnge sen gtt t om inte hon
hade vari. Jag lofte mor d hon ddde, att Gullspira skulle f flja
oss. Mor visste de en kan ha mycke godt f en get, nr en ingen mat
har t smen, -- s jag tog Gullspira med oss."

"Hon skulle int trje (trifvas) hos andra n oss heller", frskrade
Maglena stolt.

"Ja, och fr den delen har d jag tagi foder me t Gullspira, s en
behfver d inte ngslas fr de", sade Mnke drygt och klef fram. Han
hade sttt och tittat p Glasgonkarlen, hvilken fr honom, som genast
fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig mnniska med gon dr de
skulle sitta gon, hvilka till p kpet fr den som, liksom Mnke
tittat p dem i smyg voro bara goda, inte lika rsten, som var strf
och skrmsam.

"P de vise -- att hr finns nnu mer med smfolk. Hr en, och dr en
till; -- tv, tre, fyra, fem, frut. Finns kanske lika mnga kvar dr
ute, som r lika morsk som de hr bgge sista? Foder ha de burit t
geten! Kluck, kluck --"

Det lt som om mannen skrattade.

"Hvar tnk lill'drngen hr hysa geten i natt, om de nu r bara en, --
eller har han kanske tagit foder med fr hele tjoge getter. -- Ja sg
ifrn med ens, om ni har fler."

"Nj, vi ha int mer n en", frskrade Mnke med en stor allvarsam
blick upp emot de plirande gonen.

"Bruka ni ha na' i sngen eller i spisen -- hva?"

"mse hur hon ligg, Gullspira. Nr de va riktigt kallt p halmen i
stugan d vi pojkar lg p golfve, s tog vi dit Gullspira till oss.
Det vardt liksom varmt f na!"

"Ja och s slapp hon fryse sjlf ute i lidre. De var de du mest
ngslades fr, du", fll Maglena in.

"P de vise -- att hon ska ha bddadt t sej, geten."

"Nj, int att hon bryr sej mycke om de, fr hon lgg sej nd om de 
r obddadt", frskrade Mnke. "Hon r aldrig noga pet Gullspira".

"Kluck, kluck". Glasgonkarlens axlar skakade.

"Om du skulle be na stiga in och hlla till godo med hvad en har att
bju p."

Mnke gick storbelten till drren.

"Var s go och stig in Gullspira, och hll te goo."

In steg Gullspira med hgt buret hufvud. Hon sg sig om bland barnen.
Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.

"Herre gulla barn. Hon vill bli mjlkad. De r den ti'n nu -- s som
en nd dragi na hela dan."

Det blef ett mkande, smekande sort bland barnen.

"Fina Gullspira, granndocka, lill'prla."

De fllo p kn rundtom henne p golfvet, strykande och smekande henne
s som de vl aldrig smekt mor eller hvarandra.

"Hon tnk vl att vi r hungrig frsts, lill'pigan." Maglena drog
getens smala nos emot sin tunna kind.

"P de vise, att hon brukar tnka p sn't ocks", kluckade karlen,
som fven gaf Gullspira en smekning lngs ryggen.

"Ja och nu kom hon d riktigt med grdde till kaffe, som vi ska f. De
r frdigt nu", smmyste Anna-Lisa, fr hvilken drmmen om kallgrten
mer och mer syntes bli verklighet.

Hon lyfte den trebenta kaffekokaren frn det flammande blet p spisen
lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
kallt vatten fver den fr att pskynda afklarningen.

Ante och Maglena hade rjt af bordet. Grttallriken och gamla
grtrester, frvarade i kallkontoret ute p frstugukvisten sattes
fram med sirapsdrickat till. Strmming, som doftade nystekt och som
var salt s det sprtte om den fanns fven och brd till, rent af s
mycket de ville ta.

Det var med stor andakt, som barnen med knppta hnder lste
bordsbnen infr en sdan anrttning.

Glasgonkarlen han snt sig och han haltade rundt i rummet, alltjmt
mumlande: "P de vise. S dr mnga skulle de ha varit hr , men alla
ha gtt."

"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, nr han sttte
p Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.

"Joo, om hon fr lof s. Hon t skal och ben och allt som bli fver.
Var s go, Gullspira!"

Mnke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
gammalt lder, och lt geten ta, samtidigt med att han t sjlf.

Rtt som det var rullade smstintorna ner i golfvet, insomnade.

Glasgonkarlen hade gtt ut ur stugan. Anna-Lisa hllde upp kaffe i
ngra omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rtt p i
skpet.

Det var ngot till godt att f i sig det goda varma kaffet efter den
kalla, men ju nd s rara maten.

Karlen kom in med fnget fullt af halm. "De hr tror jag skall frsl
fr b folk och f."

Han bredde ut halmen p golfvet, p lmpligt afstnd frn spisen med
eldgnistorna.

Gullspira visade sin erknsla genom att genast g fram och nappa i sig
ngra af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
halmen och lgga sig till ro fr natten.

Ante satt kvar vid bordet och tackade, med snkt hufvud, Gud fr
maten. S steg han upp, tog smstintorna en efter annan, hljde af dem
halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem s i halmbdden, med deras
hufvuden emot getens varma ragg.

"P de vise -- kluck, kluck." Glasgonkarlen stod och stirrade p de
sm dr p halmen. Sta, rara barn voro de, med ljuslockigt hr, fina
sm ansikten, fastn s bleka, s tunna, med frostbitna sm nsor.

Han drog fllen frn sin egen sng och ville hlja fver dem. Men Ante
hll honom tillbaka.

"Kre gr int de, -- ta int f er sjlf. Vi har frskinnsfllen ute p
klken och klderna, som vi ta f oss. "

"Jag har en skinnfll in i lillkammarn . Ta fllen ni."

Glasgonkarlen gick in i, hvad som vl var lillkammarn, genom en drr
bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fll fver armen. I
ena handen hll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
dricksglas.

"Nu ska en s rejel liten karl, som har sliti s ondt hela dagen, ha
sig, hvad godt r. Si hr, en ordentlig sup, det gr godt i skrofve."

Han fyllde glaset till mer n hlften. "Jag plr alltid sjlf supa ur
buteljen och r god fr att i ett drag ha i mej hela fjrndelen. Men
nge mtt p s vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
som int r fullt van. Halfva dricksglase tnk jag ska svara emot en
god, redig frdsup. Smdrngarnas tur kom se'n den. Mtro dom r nog
s karig att dom vet te frst sej p hva godt och nyttigt r i
vintertid dom ." Han sg vlvilligt p de sm "karlarna".

"S kopp (skl) d, p dej, i frstone!"

"Smdrngarna", Mnke och Per-Erik blefvo med ens s hga i halsen. De
torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
storkarlarna, ja far deras ocks gra, nr de skulle till att supa.
Till och med de ldres drvid andktiga, beltna uppsyn frskte de
att efterlikna, dr de stodo beredda att efter Ante f smaka p
brnnvinet.

Men Ante stod framfr glasgonkarlen blossande rd, som om han varit
anklagad fr ett brott.

"Kre, kre er far, lt mej slippe tocke!"

"Hurru nu d. r den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjrdig, att
han int tar till godo nr han blir bjuden p en sup. Han syns d komme
frn Lappfjlle riktigt nu d, han. Och jag, som tyckte de ni va
kommen t svensk-folke, som plr ha bttre vett n te neka fr en sup
nr de bjuds. Si hr, begas (tjura), int nu, utan ta den hr skvtten.
Jag just som trr efter sllskap t min sup."

Han satte glaset nstan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
tnderna och steg tillbaka.

"Ni mtt lte mej slippe far, fr jag har loft mor s innande skert
att int bli nn supare."

"H, h, h", vrlskrattade glasgonkarlen, "supare", fr de du tar
en sup. De r krringprat, du r rdd fr mor din n. Tocken mes!

Ante blef hvit i ansiktet. "Kringprat" det mor sagt, mor, som ensam
ftt draga frsorg om barnen, sedan far de sista ren kommit i dligt
sllskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
han lnga tider lade sig hemma, hjlpls och elndig, utan att bry sig
om hvarken henne eller barnen.

Trarna kommo honom i gonen.

"De var den frste supen jag skulle akta mej fr, sa' mor, och den hr
skulle bli den frste. Kom ihg, att jag har alla de hr smena att
svara fr ."

Glasgonkarlen blef med ens s underligt spak. Han snkte buteljen,
som han just hll upp emot det ppna gapet fr att dricka ur. S
stllde han sej att stirra in i den aftynande elden.

Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
nfven, sedan han mycket betnksamt hllt tillbaka det af Ante ratade
innehllet i glaset. Men han darrade som om han lidit ddsvnda, och
svettprlor rullade ner frn hans panna.

"P det vise, att det r 'frsta supen' man skall vara rdd fr", sade
han lngsamt, liksom hgtidligt. "Ja, s skall ja bli den som r rdd
fr den 'sista supen' ocks, d jag inte var det fr den frsta. Det
sa' Ladd-Pelle och jag med!"

Han haltade stnkande in i lillkammarn med brnnvinsflaskan i handen.
S kom han ut igen och stllde sig lnge att se p barnskaran i
halmbdden. De sofvo djupt, i samma stllning som de kastat sig ner,
bleka sm stackare, men s barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
syntes honom som om han ftt Guds nglar till huset, som hllo vakt om
dem.

Gullspira lg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna gon och
knusande fverlgsen hllning.

  _________________________________________________________________

                           FJRDE KAPITLET.
                   UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.

Tidigast af alla vaknade smstintorna p morgonen. Utom glasgonkarlen
frsts, Ladd-Pelle, som han annars kallades, d han, nr han var
nykter, tillverkade rent mrkvrdigt fina laddar.

Han hade varit uppe lnge nog, s frundrad fver att s dags vara
redig och klar i hufvudet att han gick och smkluckade fr sig sjlf
som i frnjelse.

Grtvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, s hade han
skljt ett par nfvar prer, s barnen skulle f smaka draf till
saltstrmmingen.

Ladd-Pelle hade inte p mnga r knt sig s besynnerligt ltt i
tankarna. Han rent undrade fver att han kom att g hem frra kvllen,
han, som annars brukade stanna fver i krogkket p gstgifvaregrden
och kunde g i suptagen mnga dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
ju redan i fullt arbete, hade vl bestllning p s mnga par laddar,
s han kunde hlla p natt och dag, och folk ville nd ha mer af
honom.

"Ita Tasta" -- hrdes Mrta-Gretas rst frn halmbdden. "Opp! si ny
dotta."

"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon krp p
alla fyra fver de nd stadigt sofvande ldre syskonen, till
Mrta-Greta, som i ensamheten kraflat sig fver dem, fven hon, och
vidare rullat sig fram till spisen. Dr hade hon ftt fatt i ett
vedtr, som hon lindat i halsdukar och frkldestrasor och nu hll upp
emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"

Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun s mycket hon frmdde fr att f
den att n in genom de tjocka hljena till sjlfva vedtrdet, som
riktigt nog fick en smackande kyss.

"Ha hon ftt n'n mlk", frgade Brita-Cajsa ifrigt.

"Tinnenin." Mrta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
-- (Ingenting alls).

"Vnt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."

Hon lade vedtrdet ttt till sitt brst, sg ner p det med stor mhet
i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mta-Geta,
s somna hon."

"Va ta mi Jetu ot t mi. Millmaste tana, o t tt d ti Tana.
Millmaste tana."

Mrta-Greta var fast fvertygad om att hon sjng fullt korrekt sngen:
"Hvad har min Jesus gjort fr mig." "Millmaste tana", det betydde
Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade vl inte vanligt
mnniskofrstnd.

Syskonen voro mycket stolta fver, att lilla Mrta-Greta, som inte var
tv r, kunde "sga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".

"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjlk. Att en sdan fda eller
dryck besttts dockan nr Brita-Cajsa hll henne till brstet, tycktes
icke ing i Mrta-Gretas frestllning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
som Etta-Eta sjlf mste ju knna en vldsam hunger och trst.

"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm  tatta  lle."

Anna-Lisa, som smnyr satte sig opp i halmen, frstod genast att
Mrta-Greta ville ha mjlk och kaffe och vlling. Hon sg upp
frlgen. D man var ute hos frmmande folk, som de nu alla voro, s
fick en be sej fram s vackert och inte kommendera sej till hvad det
s vara mnde.

Ante var fven kvickt p ftter. Hans frsta tanke glde Gullspira,
som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjlk t
smstintorna.

Han hlsade godmorgon p vrden, som satt vid spisen och drog den
beckade trden genom det styfva vadmalet, samt sg ut som han setat i
stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsstllelse gonen p
matanordningarna i spisen.

Men s gick han ut riktigt i frskrckelse fr geten. En kunde aldrig
veta hvad det blifvit af henne, d hon kommit ut ensam p s frmmande
ort.

Ante hade s nr icke ftt upp drren fr den frfrliga vstanstorm,
som sopade fram och rt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Sn bar
stormen med sig -- sn, s man icke kunde hlla gonen ppna och se
hvad man hade framfr sig, knappt se handen.

Grhund hade krupit in p frstugukvisten, men med gon och ron
spnda nd. En bra hund fick vara p sin vakt just sdana
styggvdersdagar d bd' varg och rf, och uf och uggla kunde ska sig
fram till folkboningar.

I dag hade nog grhunden fven en annan orsak att vara misstnksam.

Den dr geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nstan retat
vattuskrck p grhunden, nr hon gaf sig till att g in i stugan och
bli dr fver natten. En hund med hedersknsla kunde ju inte vara inne
i s'nt sllskap och hra ledt brkande. Nu hade grhunden legat och
tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett s'nt dr missfoster med
horn, utan svans, och med gonstenar som stodo p lngden i stllet
fr runda i hufvudet, hon skulle f ligga inne hon, d en s fin
gammal grhund, som skyddat grden natt och dag och som dragit
husbonden ur tusen faror, d han var drucken och inte kunde reda sig,
fick ligga ute. I ett s'nt vder till, d ingen borde kunna kra ut
ens en hund.

Att det dr missfostret bara tcktes g in i huset! Och att sedan se
henne, nr hon kom skuttande ut p morgonen, s sker och trotsig, som
om hon bott dr inne fr alltid. Grhunden blef s skamsen s han krp
under bron, fr inte kunde han ge sig till att stlla sej och sklla
p ngon som kom ut ur stugan. Den hund fanns vl ej skapad som skulle
ha burit sig s bakvndt och ohyfsadt t.

Men nog fr det, att man kunde ha gon och ron med sig och se hvad
det skulle bli af den, som obekant och utan hundgfvor att nosa sig
till allting, gaf sig utom grden i ett sdant vder.

Grhunden skllde, kort och dmpadt skadegladt, nstan som om han
skrattat fr sig sjlf.

Han vnde bort hufvudet, ruskade p sig och morrade, lite lagom
hotande, d Ante kom ut och brjade ropa och regera. Gng p gng
lockade pojken p ett s tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det
varit Pilona eller Snlla eller Frgvis, men "Gullspira"! Ante klef
ner frn trappan, vadande i sn till midjan. Han skuggade, blndad,
gonen med armen, som han hll upp framfr sig.

"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar r du --?"

Ante tnkte p vargspren han sett under grdagen. Visste vl hur
hgad han var p getktt, vargen.

Inte ett spr var att se i snn af geten. Stormen rt, s att Ante
riktigt knde huru hans egen rst drunknade i dnet. Det var drfr
han inte hrde huru Gullspira brkte, till svar p hans ropande.

Ty hon hade lnge sedan hrt honom. Men hon tnkte som s, att hon
ville mallra i sej frukosten, som hon hittat t sig i ett gammalt
uthusruckel, frst innan hon gaf sig till knna.

Ngon gng mtte dr ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
hngde ner i tv strre bs, och en liten rcka p hvad som varit fyra
sm getbs urskiljdes i en vr. Kolsvart och frfrligt smutsigt var
det hr inne, och Gullspira skulle vl aldrig annat n i yttersta nd
kunnat frm sig att g in. Men hon fann ngra borttorkade lfkrfvar
i en afbalkning. Till och med det s hittade hon ngra hstrn och
sdor, sdant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
h torkade, slagna grset och som kreaturen s grna frtra.

Ja, s fick d Ante kafva omkring dr ute i snn s lnge, tnkte
Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han t fr det. Men i alla
fall brdskade hon p med att ta, s att munnen gick som en
hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tnkte ocks
p att hon behfde samla p sig mjlk till de sm barnkillingarna dr
inne i stugan.

Ante klef i sn till armarna. Han var nu nstan framme vid landsvgen.
ngslig, utom sig, blef han, d han ej fann geten. Hvad skulle han ta
sig till om han inte fick mjlk t smstintorna. Och s tungt och
sorgsamt det skulle knnas att tnka p det vargen slitit snder fina,
granna Gullspira.

"M--" -- tyckte Ante sig hra. "M----!"

Han vnde sig hftigt om, fick Gullspira nstan i famnen, som hon kom
hoppande och dykande i drifvan.

"Gullspira, du f int skrmme mej s hr", sade han med en betnklig
sklfning i rsten. "Du mtt vl frst att de r du och jag som st
fr alle sm'en dr inne och vi mtt hlla ihop."

  _________________________________________________________________

                           FEMTE KAPITLET.
                        ALLE MAN TILL VERKET.

Det var oro och misstmning inne i stugan, men som vnde sig till
riktig frjd nr Ante och Gullspira kommo ter dit in. Anna-Lisa fick
mer n en stopfylla med varm skummande mjlk af geten, det rckte bde
till grtdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vllingspadet, s
man tyckte att det blef rent kalasmat.

Men s det sg ut i frmmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
hade till lagning, slngda kring golfvet. Halmen utstrdd. Hade icke
den vlsignade elden brunnit p hrden, och lyst opp stugan, s skulle
vl mrkret sttt p dr inne hela dagen, d innsidan af fnstret var
grsvart af smuts, och yrsnn nu dessutom klumpade sig fast utanfr.

Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp dr en smula.

Maglena letade rtt p mssingkammen i lillkunten. Det blef i dag
hennes uppgift att kamma smsyskonen, hvilka uppgfvo tjut p tjut
under hennes nitiska bemdande att f lockigt hr att falla sltt och
stripigt att ligga fint.

Sedan var det kylda, sriga tr och skafda sm hlar, som skulle
ansas. Nfverrifvan (ask af nfver) togs fram ur kunten, den var fylld
med hemkokt spa, en vlkommen gfva af en granne dr hemma.

Det var bara roligt att f slaska och tvtta ftterna i spa och varmt
vatten och att sen stryka p dem svingalla, som i flaska ocks fanns i
kunten.

Huru mycket Anna-Lisa frmanade till varsamhet, s slaskade barnen s
vldsamt, att hon ansg bst att blta hela golfvet och frst som sist
skura af det.

Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strdde sand fver det
med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara ftterna p viskorna
och gnedo s att flisorna stucko upp ur det murkna, ntta tret.

Golfvet hade vl inte varit skurat p ratal, eller sedan "de
allihopa" gingo ifrn stugan och lmnade halta stackars suparen
allena.

Smstintorna sutto uppe i gubbens bdd och gjorde dockor af vedtrd
och stickor. Smpojkarna diskade vrilar och trskedar och skrapade
grtgrytan under ett ronbedfvande oljud.

Ladd-Pelle blef alldeles frskrckt nr han fick se hvilken mngd
trasiga laddar, som barnen, under vildslut slngande, hopade samman t
honom under spisen. Han knde sig nd bra frnjd nr han tnkte p
huru vlkommen han skulle bli d han kom ut i grdarna med dem,
frdiga. Det var annars knd sak att Ladd-Pelle hellre sp n
arbetade.

Lite emellan htte han i dag t lillkammarhllet till, dr
brnuvinsflaskan fanns, i sllskap med en hel kutting starkvaror. "St
dr du och blinka och vinka, och ligg dr du, stinn i krfvan. 'Sista
supen' ska ni f behlla sjlf! Jag skulle ha legat hr i dag jag
rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.
Mrkeligt att barna hr skulle vnda in hit. Alla tiggare, som gtt
fram hr de sista ren, s har dom nog sett att hr var ett s styggt
hl, att ingen kunde ha smre, och dom ha bara gtt frbi. Men barnen,
kluck, kluck. Dom hade inte bttre vett n te g in till en s'n
fyllkanalje. Om jag nu bara ltit bli att ta hem brnnvin i gr, s
hade jag haft pengar s jag kunnat kpa kakor hos bagarn te
smnglarna hr."

Han reste sig mdosamt, satte kaffekokaren fver elden, blngde utt
rummet, smmysande.

"Ska vi inte ha oss en frmiddagstr tro? Herre gulla" mumlade han fr
sig sjlf, "stintan har rent af vett t sej sjlf te tvtte af
fnsterglaset."

Barnen logo emot honom, varma och rda, s som de fktat. Smstintorna
i sngen sjngo sina sm till smns med mjukt, ljufligt ljudande,
'Millmaste tana'.

Mnke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och jrnskrapa i
grytan, skrattade och skrlade:

                  "Ncken han spelar p bljan bl."

Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, d
den liksom angick honom sjlf.

  "Ante han var en hurtiger drng,
  flitiger som en myra,
  rask var han som den raskaste karl,
  stark var han vl som fyra."

Det var liksom att gra spektakel af honom med den dr visan, s han
blef sint, och sade att de kunde gasta p en finare lt. De kunde
ocks lta bli att skrapa hl i botten p frmmande gryta.

"Nog hll jrngrytan", medlade Pelle. "Det lt s fgnesamt te hra
barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det hr hos mej frr. B kringen
och barna trtte d frjmnan innan dom for af till Amerika, dit jag
d int ville flja dom."

"Ja nu r de ett s'nt ovder i dag att ni tr f stanna hr, fr ute
hinn ni inte till landsvgen frr n ni r begrafven, sn sn som de
r! Men jag har inte mycke att bjuda p, annat n stigt (skmdt) mjl
till grt, och strmming, och s kaffe."

"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rtade upp sig. Han hade
gtt framtbjd och skrapat golfvet med nfver fr att efter
skurningen f det hvitt och torrt.

"Vi tycker att de r behndigt te f stanna hr i stugan, vi", tillade
Maglena. "Nr vi f aldrig s lite afrjdt hr, s blir de liksom
hemma i stugan hos oss, fast dr hade vi blommer i fnstre."

"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."

Hon sprang till kunten, som hngde p spiskroken, grfde bland allt
grej de hopat samman dr, och fick tag i en stor strut, ombunden med
en halsdukstrasa.

"Si ni! Ni m tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
kvar p'n . Kre f jag en nfverrifva te stte'n i."

Pelle antydde t henne hvar en sdan fanns.

S satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som d inte precis
gjorde skl fr benmningen "fin och vacker".

Hon hviskade ifrigt en stund med de ldre syskonen och gick sedan
blyg, men med hgtidlig uppsyn, fram till vrden.

Maglena frgade med bfvande stmma om han ville hlla till godo med
hennes lill'grannkaktus. Hon hade ftt den hos skollrarns och det
skulle bli s granna blommor p den, ellanste rda, och strre n en
kaffekopp. Men den skulle st s solen kunde lysa p den genom
fnstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.

Ladd-Pelle hade nog inte mycket frstnd om blommor. Den hr tyckte
han sg ut mest som en bfversvans med hvassa sm nlar p. Men nog
hade han s mycket vett att han frstod att stintan gaf bort hvad hon
hll hgt i vrde, s han tog t luggen, d han inte hade mssan att
ta af och bjd henne sedan handen fr att tacka.

"Hll till godo", sade Maglena, s kungligt nedltande som om hon
sknkt bort en hel blomstertrdgrd.

"Jag vet aldrig hur vi ska bra oss t, d jag r rent af utan brd",
funderade Pelle och skt glasgonen t nacken till. "Si jag brukar
inte hlla s noga p hvad mat jag fr i mej sjlf hr om dagarna, det
r nog tokigt, men r s nd."

"Har ni bara mjl, s nog kan vi baka", sade Anna-Lisa fverlgsen i
rsten. "Vi f vl elda opp bakugnen."

"Det var en sak de att jag har mjl, men s stigt s jag tror int
n'n kan f brd af de."

"De var vl vrre fr oss te f brd frra vintern, och i vinter ,
nr vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",
tertog hon, "g efter ved du och elda opp ugnen. Jag sg ett baktrg
i kontore hr nyss, de ska jag bra hit. Och du Maglena, ta grytan t
pojkana och stt 'na fver elden, s ska jag sa dit vatten till
degspad. Vi f baka ljusugnsbrd, som int behf st och jsa, och s
gra degen riktigt klinthrd, d mjle r stigt.

"Som vl r s ha vi d krita hr s vi kan hvitlimma spisen efter oss
nr vi ha bakat."

"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad rst, "de r farligt ledt, att
vi int ha en mattrasa te lgga fver nyskurade golfve."

"P de vise, att hr ska bli som hos fint folk. Ja, s g in i
lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' dr. Ta flltcke
ocks, s kan vi stoppa fast det om halmen, dr i vrn. Hr blir rakt
som jul i stugan. Ja, bttre, fr den delen. Jularna har jag int haft
mycken reda p, som jag lefvat i superi. Kom hit ni smpojkar ska ni
f lra er gra laddar."

Mnke och Per-Erik fingo becktrd, vadmalsbitar och syl. Makalst
sttligt att dra trden hgt i vdret, f klmma sylen genom det hrda
tyget och ldret, och att i samma nu knna sig som fullgod laddmakare.

Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
fktade med att knda deg och kafla ut tunna kakor p bordet. De hade
degen hrd som en sten, fr att den inte skulle bltna opp under
grddningen.

Ante stod fr ugnen. Han tog brdkakorna, som systrarna bakade ut, i
det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
hopfstade hnsfjd- rar, hvilka gjorde ttt, ttt med hl i kakorna.
Sedan skt han in kakorna i den flammande ugnen och grddade dem en i
snder, framme vid luckan dr hrden var finsopad. Han fick passa p
vl att sno och vnda kakorna med trspaden s att de icke skulle
brnnas af den flammande elden.

Smstintorna voro frsts ocks med i bakningsbrdskan. De hade sitt
eget bakbord, p en inte allt fr ren trstol. Dockorna sofvo med
vedtrdshufvuden p den smutsiga rngottskudden, hvilken skulle komma
med p byk innan kvllen.

Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.

Middagen skulle ju ocks lagas.

Pelle kom upp med frslag om att grdda rtpannkaka i den varma ugnen.
Flskflott i en kruka hade han att hlla p den, s det blef fin
middag med det frska brdet till, grtt visserligen med blnkande
"degrand", och segt, s man kunde ha slitit tnderna ur sig p det,
men nd orimligt vlsmakande, som brdet grna blir, nr barn f baka
det sjlfva.

Gullspira fick g ut och plocka i sig mat dr hon frut funnit p den.
Kvarlefvor fick hon sedan inne. S hon gaf mjlk i fverfld. Annat
hade Pelle varit van vid. Brnnvinet hade hr i stugan oftast ftt
erstta bde mat och dryck.

  _________________________________________________________________

                           SJTTE KAPITLET.
                      GLASGONKARLEN TER ENSAM.

Barnen hade drjt kvar hos Ladd-Pelle hela tv dagar. De skrattade t
sig sjlfva nr de talade om fr honom hur han i frstone skrmt dem.
Han som var bara god och rolig.

Ovdret hade lttat opp. Man sg karlar kra snplogen nere p
landsvgen. Pelle och Ante voro ute och frskte trampa opp en stig
dit ned.

Morgonen drp, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
till bdden i god tid. Nr de hade somnat, hvilket intrffade s fort
de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner t bygden. Folk,
som sgo honom sade: "Nu gr Ladd-Pelle till krogen igen. Han har vl
legat hemma, full under ovdersdagarna".

Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!

Han kpte gryn i handelsboden fr de frdiga laddar han hade med sig
dit. Socker kpte han och en bit flsk, och s sm hvetebullar,
fjorton stycken. Han tnkte p barnen, och att de skulle ha tv hvar
till kaffe, innan de gingo ifrn honom nsta morgon.

Nr han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med frtviflans
fart. Det drog lngt om p natten, innan han gick till sngs.

Men d stodo dr tre par nya laddar invid halmbdden p golfvet.

Smstintorna hade varit s godt som utan skor p ftterna, hvilka sett
ut som kttstycken, svullna och rda, nr Ante p kvllen tog af dem
de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsr p hlarna, s
att blodet runnit om dem och hon grtit nr hon skulle lossa
kngtrasorna frn ftterna.

Det var kallt och inte fritt fr att inte en efterslng af ovdret lg
kvar i luften, nr barnen p morgonen skulle begifva sig af.

Pelle hade nu hyllat om dem p alla stt. Men han tyckte det var s
ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om bde vrme och ljus
skulle g ifrn honom med barnskaran.

Geten, det prktiga djuret, som mjlkade s bra, om han d tminstone
kunde f behlla henne! Det skulle g lttare att slppa brnnvinet,
tnkte Pelle om en hade st mjlk att s dr ta till nr som helst,
nr trsten kom efter saltstrmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
kunde barnstackarna dra en besvrlig get med hela vgen, tyckte han,
s han frgade dem om de skulle ha lust att slppa geten och lmna den
till honom. Han skulle nog skaffa pengar fr den; nu, nr han brjat
arbeta skulle det inte bli svrt. Men var det likt till det, att de
ville slppa Gullspira. Hon, som gaf dem vrme, mat, som de voro
go'vnner med, och som var gammal och trygg att ha med.

Far fick nog inte misstycka. Men inte fr mnga pengar, inte fr ngot
pris kunde de slppa Gullspira.

"P de vise, att ni r som go' vnner me na ocks, och liksom kan
hlla er till, na. -- S fr jag ska till att hjlpa mig utan", sade
Ladd-Pelle saktmodigt.

"Vi ha haft de s bra hr, och ni ska ha s mnga tack fr oss alle."
Ante rckte fram handen och sg s godt och allvarsamt opp till
Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle st ut med att bli
utan dem alla.

"Och kre, glm int att lillkaktusen ska ha solsken p sej, och vatten
hvar dag. Nr vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma t
er, far", sade Maglena. fven hon tog i hand och tackade.

Anna-Lisa frsts tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller sga
huru rent belten hon var fver nyladdarna.

Smstintorna lyftes upp. Mrta-Greta strckte upp armarna, spetsade
munnen till en trut -- "Putta faj, -- la dann tol te Etta Eta".

"Hon vill pussa er, sg hon, fr ni ha gettna granna skor."

"P de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara vrd
att komma nr en s'n Guds ngel --."

Ladd-Pelle vnde tvrt ifrn barnen, gick ensam in i tomma, men nu s
snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
gldje i lifvet flytt honom.

Grhunden, som belten sett det misshagliga sllskapet draga ivg och
ute p lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnllde nu
jmmerligt och deltagande, nr han inne i stugan fann husbonden i s
tungsamt sinnelag.

  _________________________________________________________________

                           SJUNDE KAPITLET.
                              SKINGRADE.

Det vckte nog icke s stor uppmrksamhet hos folket i den stora
fjllbyn, nr de sgo skaran af barn draga drigenom. Det var en s
alltfr vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushll ge
sig ivg fr att bedja om lifsuppehlle.

Frostmofjllsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles rd direkt ner t
lfkanten till. De voro ngsliga och frsagda att brja med, gingo i
saknadens tal om Glasgonkarlen.

Men det var s grant med den myckna snn, och s fritt och lustigt att
komma ut, s de knde sig slutligen riktigt njda och muntra p
morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i hga
vallar lngs vgkanten. S lustiga voro de ocks, de tunga drifvorna.
De hade hngt sig som tjocka hvita fllar fver taken, fllar, som
hngde ner nda emot fnstren. Enbuskar och smgranar hade hga roliga
toppmssor p sig, och lngs de gamla grdsgrdarna veko sig
sndrifvorna fver dem, som tjocka, hvittulliga kldesplagg.

S det var s mycket roligt att se denna dag. Rda tvvningshus och
sm gr stugor brydde de sig inte s mycket om. I alla dessa var allt
bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snn fver
knna fr att komma ut till ladugrdarna, hvilka lgo nersjunkna i de
hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
samt karlar, som sysslade med krredskap och beredde sig till
timmerdrifning p skogen.

Framemot middagen gingo barnen in i en rd storgrd i slutet af den
stora byn. Mat fingo de dr, brd och kokt strmming. En vril
krnmjlk sattes fven fram t dem p spisbnken.

Men de gingo tysta och modstulna drifrn. Matmora, som gifvit dem
Guds lnet, hade sett s bister ut, slngt maten till dem och mumlat,
men s att de alla hrt det, ett en blef rent uppten af tiggare frn
fjllen.

Husbonden, som kommit in, hade sett dem ta, dr de stodo i rad vid
spisbnken, och han hade sagt att tocke dr sllskap passade bst i
fattighuset, och att om han inte hade hstarna upptagna af
skogskrning, s gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.

Barnen dr hade sett s buttra och sura ut, som om de bott i ett
fattighus i stllet fr i en s stor grd, dr de voro s rika att de
hade sex kopparkittlar p hyllan fver drren, och granna skp och
silfverskedar i en hel rad fverst oppe i skphyllan.

"Fast dr va fint s tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
Mnke. "Si de va en rejel karl de."

"Grannare var de inte", invnde Anna-Lisa. "Var de likt de, s farligt
som dr sg ut nr vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha vl
int varit hvitlimmad p ravis, och fnsterglase s en int kunde si
igenom de, och lakan och rngottsvar bedrflige innan vi fick tvtta
dom. Nej grannare var de inte. De r int grannare nu, nr golfve r
hvitt, med matter p, och spisen r fin, och fnsterglase klart, -- om
jag vet --!"

Anna-Lisa sg virrig och villrdig framfr sig.

"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Brde vi fick hos dom va t
bttre mjl, och ljust och grant var dr, mat fick vi dr, och nd r
jag just som sint p dom."

"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int r jag sint",
sade Maglena, "men nr jag tnk p dom s blir jag mest rdd fr
folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag r rdd fr sna, som g
storgrdar. Dom ska ju nd ha de s bra, me pngar te kpa fr, s
ndre gr dom ingenting, --

"nd har en de bttre hos Pelle."

Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade s mycket att prata
och fundera om.

"Och dr fanns nd ingen mor i grn hos Pelle", anmrkte Mnke.

"Nej, fr d hade han kunna haft de behndigt nd,  snyggt inom
knutarna", afgjorde Anna-Lisa.

"Drsom moran varit som vran mora innan hon ddde", tillade Maglena
med en drmmande blick uppt. "Dom hade int n roligt sjlf heller."

"Vi f raska p, s vi komma utfver n innan de bli mrkt", sade Ante
och blickade upp omkring sig. "De brjar p te sn (pinblsa) frn
nordost  de r aldrig n'n behndig vind."

"Huru har smstintorna de nu d?" Ante stannade klken, bjde sig ner
emot smstintorna och stoppade fast fllen om Mrta-Greta, som satt
lite hankigt framfr Brita-Cajsa.

"Mta-Deta tg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan dr, tom jmt
fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.

"Etta Eta illa ha t toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj
i millmaste tana."

Mrta-Gretas stora djupbl gon tittade allvarliga ut ur
schalppningen.

"Ja hr p hvad hon sg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor
r i himmelska Kanan" bekrftade Maglena, hon skt schalen tillbaka
fr att f kyssa den lilla systern, som var s hjrtekr fr dem alla.

"Se hr ska du f min bulle. Jag sparde en just fr den skull."

Maglena stoppade bullen ifrga, hel, som den var, in i Mrta-Gretas
mun.

"Gulla heller Maglena s tokigt du br dej t. -- Ska du rent kvfva
lilla vran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen p den
halfkvfda lillan och plockade in bit fr bit af den i hennes
begrligt ppna gap.

"Si hr f dom en mjlksvtt till att vrma sej me. Hon r duktig te
mjlke nu Gullspira."

Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trvril fylld med varm,
skummande mjlk.

"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljd Mrta-Gretas smekande rst ut ur schalen.

"Uj-Yla" gick fram och sttte med sin smala nos in i schalppningen.

Nu bar det ivg igen med friska krafter. Den iskalla storgrden och de
harmsna knslor den vckt, var borta, ur tankarna. Vgen var redan
tmmeligen bra uppkrd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gtt
fram dr och trampat opp den. De tusentals spren hade en lng rcka
af vgen gjort den bred och ppen. Ett trasigt ostkar af fltade
rtter, sdant som lapparna anvnda nr de gra ost af renmjlk, lg
midt p vgen.

Maglena tog upp det, och satte det p en kvist frn en af smgranarna,
som prickade ut vgen.

"Kom, och lt de ligga", murrade Anna-Lisa.

"De lg int n bra, och lillgranen dr ba mej gra'n fin", skrattade
Maglena, "men nu hll jag p te bli trtt."

Det hrdes p rsten att Maglena inte var s munter som hon ltsade
vara.

"Stll dej bakp medarna en stund, s fr du hvila", sade Ante.
"Anna-Lisa och jag rr nog me er alla tre en bra bit. Jag r rdd fr
snskya dr, i nordvst fver storfjlle. -- Men det skall vl inte
dra s lngt om frrn vi f g upp frn n hr och n byn, han talade
om, Pelle."

De gingo fort fram fver den slta vg, som p lfven gick fram fver
isen. Smstintorna hade somnat, tminstone voro de alldeles tysta.
Tysta voro de, som drogo ocks. Det lg liksom ngot hotande ngsligt
i luften.

En vindstt kom farande med ett lngt klagande tjut. "Hu, en kan tro
de vargarna r efter oss, s styggt lt de i vdret", sade Anna-Lisa
och drog den tunna duken bttre om hufvudet.

"Du har vl lttare fr att g nu nd, nr du ftt s bra p
ftterna", frgade Ante med en blick ner p de visserligen betydligt
lunsiga, men nya, rara laddarna.

"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast nd."
Anna-Lisa gjorde verkligen ngra inte vidare ntta skutt fram t
vgen.

Det var som om hon med det retat en sky af snflingor, som legat p
lur i barnens vg. Ty i ett huj kom hvass, piskande sn svepande om
dem. Den trngde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
kastade sig massvis fver vgen, som snart blef ojmn och gick som i
vgkammar. Hade inte smgranarna sttt och stakat ut den, s hade
barnen snart blifvit villade bort, p den frfrligt vida, nu obanade
lfsltten.

Det blef s tungt att dra klken genom den hopade snn. Ante ropade
fver till Maglena att hon fick klifva ner frn medarna nu.

Maglena lydde och kom strax drp klafsande fram till syskonen,
hvilka, med geten mellan dem, bildade en tt grupp.

S ltt det i en hast blef p klken!

"Det var farligt hvad du var tung. Nu r det ltt som ingenting", sade
Anna-Lisa och slet repet t sig. Hon hade liksom ftt annat humr
sedan hon fick bttre p ftterna och slapp det svidande skoskafvet.

"Jag tyck en r int god fr te komma fram i snn hr, jag", puttrade
Mnke, som just var midt inne i en drifva.

"Men jag gr efter drifbottnarna jag", flmtade Per-Erik, "det bli
lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom fr
jmnan."

"Tror du det r mycket lngt kvar te bys", frgade Maglena hviskande,
och smg sin hand fast i Antes ena hand.

"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppsprrade gon frskte
trnga igenom de vildt hvirflande, piskande snflingorna.

"Vi mtt stanna och stoppa om smstintena frst, s dom f de varmare,
s ska vi g p fortare se'n."

Ante vnde sig t klken. Han tyckte i snskimret att det sg s
underligt tomt ut dr. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett snt skrik hade vl syskonen
aldrig hrt ifrn Ante, som alltid hll sig s tyst och allvarsam.

"Hva i fridens dagar r de t dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.

"Mrta-Greta --! Ni mtt vl si -- Brita-Cajsa, hrer du!" Ante
skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.

"Hvar r Mrta-Greta?"

"Int vet ja, hon ha ju teta hr f jmnan."

"Kan ni g vgen fram ensammen nu, s gr jag tillbaks efter
Mrta-Greta", sade Ante beslutsamt. "G bara s pass fort att ni hll
vrmen i er, och hll er mellan granprickarna."

"Ja ni mtt gra som jag sj", upprepade Ante myndigt, men med ett
djupt bedrfvadt utseende, nu till, d syskonen uppgfvo ett tjut af
skrmsel, sorg och fasa att bli lmnade ensamma, utan Antes tryggande
skydd.

"Du Anna-Lisa m vl kunna tiga, och ni ocks, som r manfolk. Jag
mtt g vgen tillbaka och si efter Mrta-Greta. Hon kullra nog f
klken straxt, nr Maglena hade gtt f medarna. Kunde du inte ha ftt
st dr, s hade du sett de. Jag skulle latas jag frsts, och int dra
s mnga.

"Ja, kre dej ampes (ngslas) int fver de nu, int", snyftade Maglena.
"G och sk lill Mrta-Greta vran. Vi ska g fram som storfolk
vi. Flskbiten ha vi te ta f och brd ocks."

"Ta dej an barna, Anna-Lisa."

"Si efter lillostkransen p grana; d jag satt dit en, s va vi med
allihop, och d behf du int g lngre n dit", ropade Maglena efter
Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande sn i ryggen p
sig, gaf sig ivg utt det igenyrda snfltet.

  _________________________________________________________________

                          TTONDE KAPITLET.
                  HVART HAR MRTA-GRETA TAGIT VGEN?

Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
en ny varm mjlkskvtt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
p klken. Maglena gick hrefter fr skerhets skull bakom och skt
p. Hon hll de snblndade gonen uppsprrade fr att se till det
inte fven den hr lilla skulle trilla af och bli borta fr dem. Utan
all Antes uppmaning drtill pulsade de lngsamt, och tungt genom
drifvorna, trtta, rdda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
lill' Mrta-Greta, som med sitt lustiga sprk, sina roliga phitt,
varit dem till s stor frjd. De glmde alldeles bort huru trttsam
hon ocks varit, nr hon ju skrikit om ntterna och behft ansas,
kldas och matas, bras och pysslas om p alla stt.

"Jag tnkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestmd att d tidigt),
sade Anna-Lisa med grt i stmman.

"Ja de flg fr mej , d hon sa att hon ville till moj i 'millmaste
tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal mnniskas sorgna,
bekymrade uppsyn.

"Ja bara int vargen ha tagi na", anmrkte Mnke gammelmansfrnumstig i
rsten, "han r farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
vari nda framme vi grdarna."

"Kre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en g hr och tnka de vargen
rifvi lill Mrta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
sjlf till millmaste tana, och mor har varit hr efter 'na, fast vi
int sg de i snrase hr."

"En kan nog int vara s sker p de heller", invnde Per-Erik
betnksamt och spottade framfr sig. "Bostrmen opp i Lngvattne lr
ha skrmt bjrn ur ide, s nu far han och spring svulten
frsts. Bjrntasse ha nog rifvi na."

"Javisst", hrmade Maglena Per-Erik med gnllande rst. "Och nda frn
Lngvattne och hit, dr jorden mest r slut, har bjrn sprungi fr te
ta opp lill Mrta-Greta vran. Storgalten hos Sven Pls har vl kommi
ut , och ftt vder f 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolrarns,
s han kan f stinga ihjl 'na."

Maglena brast i grt. "Ni r s otck te hitta p de ledt r, nr de
r ledt frut, s att --, s att jag bli sint. De r vl grannare d
te tnke de mor flugi hit efter lill Mrta-Greta, som hon hade s
hjrtans kr. Om hon bara hade orka s hade hon nog tagi Brita-Cajsa 
mej med sej ."

"Brje int p te prata som fegbarna du nu, ocks", afbrt Anna-Lisa
systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tnka nn'ting frr
n vi f hra hur de r, nr Ante kom efter oss."

"Ja han lr nog aldrig finne oss", muttrade Mnke.

Men det gjorde han nd, Ante. Han kom kafvande i snn, nr syskonen
voro s trtta, s uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
"sint" p hvarandra.

De orkade inte ens sticka handen in i barmen fr att knna efter om
ngon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.

Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, s
hade hela sllskapet fljt hennes exempel, smpojkarna helst, i deras
tunga, besvrliga klder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
stta sig ner och s somna af fr alltid. Bara ngon af barnen vnde
t sidan i det syftet, s sprang hon ivg under hgt brkande. Och s
mste de snart efter, s rdda som de voro att frlora henne.

Men de orkade inte lnge rtta sig efter henne heller. Mnke, som
lnge gtt och stapplat, stupade omkull, och frste ilsket nr
Anna-Lisa ville hjlpa honom p ftter och f honom ivg.

S det var d som ett under att Ante ndtligen kom, fr med honom blef
det som lefvande lif i barnen igen.

ndock kom han utan lill Mrta-Greta --!

nda fram till ostkransen i granen hade han gtt, men inte sett ett
spr af lill'stintan deras.

"Vargen ta nog vara p de han fr", anmrkte Mnke med ett tveksamt
sidoblng p Maglena, hvilken med en lysande blick uppt frskrade,
att d hade hon rtt nd, nr hon sagt att mor tagit Mrta-Greta upp
till himmelska Kanan. Vargen skulle vl alltid ha lmnat kvar nn
kldtrasa, pstod hon ifrigt.

"h -- han ha nog buri 'na med sej fullkldd", envisades Mnke.

"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smg sig sklfvande af
frskrckelse in till brodern.

"Jag vet int. De var bara hvita snn hopdrifven hela vgen Maglena,
jag lid int te tnka de vargen rifvi lill Mrta-Greta. Det r s
tungsamt -- just som jag, som r for de."

"Du skulle hellre vara gla och knna de lttsamt, fr si du mor har
tagi hill'stintan hel, opp till sej."

"Du f int grte, Ante."

Maglena strk brodern fver kinden med sin isstyfva vante.

Men det trstade honom icke. Stora gossen! Trarna droppade och smlte
samman med den piskande yrsnn, dar han gick framtbjd och drog den i
snmodden dock nu s alltfr ltta klken. Han knde knappt lttnad af
att f nipvgen i sikte, som frde ifrn lfven upp till landmark. Och
nu frst mrkte Ante att snskyn stormat bort och att himlen emot
aftonen klarnade.

  _________________________________________________________________

                           NIONDE KAPITLET.
                          "MILLMASTE TANA."

Jgmstar Kronhjort reste vgen hemfver, just samma vg, som barnen
dagarna frut traskat fram p. Han hade farit ttt frbi deras
lill'grstuga oppe i Frostmofjllet, passerat storskogen och, liksom
barnen mst stanna fver i frsta fjllbyn fr ovdret.

Han tnkte minnsann inte p att taga in hos Glasgonkarlen han inte,
utan han hade bott p gstgifvargrden och tit en god frukost i
kndt, muntert sllskap. Och s hade han kommit sig rtt sent ivg.

Nu for han ner p den sneda, krngliga vgen genom nipan, som barnen
nyss gtt, fr att n lfven och vgen dr. Han satt i sin lilla
kappslde, kldd i vargskinnspls, luden mssa och prktiga
renskinnsstflar, som ndde honom fver knna. Den piskande yrsnn
gjorde honom icke s mycket, hlst han snart skulle f vinden p
sidan.

Jgmstaren mnade gina af och ta den riktning, som blott Lrkan, hans
hst, och han sjlf knde till, snedt fver lfven, opp emot sen och
till den stora kyrkby, dr han hade sitt hem.

Just som han kom midt fr den martall, som stod ytterst p en udde,
dr vgen gick fram och dr han tagit mrke fr sin afvg, skyggade
Lrkan och hoppade med begge framftterna varligt fver ngot, som lg
midt i den snpackade vgen. S stllde sig hsten mol stilla, vnde
hufvudet och sg p husbonden.

Jgmstaren sprang vigt ur kappslden. Han bjde sig ner under hsten.

Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sdan dslighet, en
liten stackare med bleka, af grt blnkande kinder, inhljdt i
fattigmans trasor.

Jgmstaren stod en stund rdls med barnet i famnen. Sof det, var det
ddt!

Nej det lefde -- det andades, brjade skrika: -- "Moj" -- "Ante" --
"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af
kld.

Den unge mannen stod dum och rdls. Gift var han, och hem hade han.
Men ngon som helst vana vid eller erfarenhet af huru smbarn skulle
ta's, gde han icke, d han sjlf inga barn hade, eller ngonsin haft.

Lrkan sg ut som om hon skulle ha frsttt saken bttre. Hon skrapade
med framhofvarna i snn, slog med hufvudet och sg p husbonden. Hvad
var enklare n att ta det lilla mnniskoflet, som hon s nr trampat
ihjl med, och i ilande fart ge sig ivg hem med det, dr det kunde f
vrme och vrd.

Som om jgmstaren frsttt hstens tankegng, grep han sig pltsligt
an. Han tog den lilla skrikhalsen och trdde henne innanfr plsen.
Men med ganska stor motvilja, ty jgmstaren var en mycket fin och
prydlig man, rdd fr smuts och trasor, framfr allt rdd fr
skrikande, osnutna ungar. Och den hr var en i hgsta grad skrikande
och i hgsta grad osnuten barnunge.

S, nu satt hon dr fast insnurrad innanfr den varma plsen. Den
lilla ungen tystnade s smningom, under den vaggande rrelse slden
gjorde fver obanad sn, och vid den vackra klangen af dombjllrorna,
som skramlade duktigt. Ty hur tungt det r var, att komma genom snn,
s gnodde dock Lrkan p af alla krafter. Det gllde att hinna hem med
ett utfruset stackars litet mnniskobarn.

Jgmstaren, som frst hllit den lilla som en liten timmerkloss rtt
opp framfr sig, fastgjord innanfr resskrpet, blef s underlig till
mods nr han knde den lilla magra kroppen sklfva under smningom
aftagande snyftningar.

Hvad det skulle knnas godt nd att kunna trsta och hjlpa en sdan
liten en. Han drog opp henne, in i plsen, i bttre lge.

Hvad kunde ett sdant stackars litet pyre behfva i matvg? Gud trste
mej s visst, tnkte han. Fr allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
sjlf af mat och dryck, har jag nu inte s mycket som den minsta
brdkant t en s'n hr liten en.

"Du fr raska p, pigan min", manade han p hsten. Lrkan fnyste och
satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat p" kanske, mot vild
snstorm, som slet i man och svans -- vadat i sn till buken ibland!
Men bevars, nog kunde hon ka farten nd mer! Ja hon kunde sprnga
sig, springa tills hon stp p flcken ocks, om husbonden s ville ha
det! Husbonden, som hon tjnat i tio r och frdats med i skog och
fjll.

Vgen, opp genom den stora skog de nu ndde, var banad. Lrkan satte
ivg s att det ekade af bjllerkransen. Emot kvllningen hade hon
hunnit den stora fjllsocken, som bredde ut sig utanom den vida
dalbottnen. Uppfr en duktig backe bar det. Dit upp frde en all af
hvitstammiga bjrkar.

De kte igenom den, svngde af till ett litet ljusrdmladt hus med
balkong och veranda i grnt och hvitt. Eldsken lyste ut frn fnstren,
och rken stod pilrak upp genom luften, som nu var hg och klar, med
rosenrd aftonrodnad och redan glimmande stjrnor p himmelen.

"Vlkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrn verandan.
Hon stod kvar dr med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
drur, fint och blekt med ljust hr, som snodde sig framom schalen.

"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta frningen jag har med mej."

Dordi, den gamla piga, som en gng sktt jgmstarfrun som barn, kom
fryntlig ner fr trappan. Det hnde ibland att jgmstaren hade med
ngot sllsynt matnyt- tigt eller annat, en bjrnstek, en varghud,
eller mera vanligt, fgel af olika slag. S Dordi var beredd att lasta
p sig. Men hon drog sig frskrckt tillbaka.

"Gulla heller, jgmstarn! Hva ska vi med tocket? G in frun, de r
kallt."

Men nu hrdes ett skrn frn slden, ett trstlst, fvergifvet
lillbarnskrik.

Den unga frun slngde schalen. Hon sprang utfr trapporna i ngra
steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla
pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort t dej. Tyst, tyst nu.
Vi ska snart komma in till vrme, och f mat i den stackars lilla
kroppen."

Fru Gerda var ej rdd fr skrikande, osnutna ungar. Hon var vl van
vid smbarn frn sitt barndomshem, dr de varit en stor syskonskara.
Till djup hemlig saknad, hade hon sjlf inget barn. Hennes nskan att
f ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
"dra p sig ansvaret fr andras barn", och pinades vid blotta tanken
p "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", ngot annat slag af
barn kunde han ej tnka sig. Och nu var det han sjlf, som frt ett
litet barn till huset!

Nu, p kvllen, sedan han tit och hvilat sig, satt jgmstaren och
sg p huru hans hustru snabbt och skickligt, ndrade om stora plagg
till sm, huru hon, p ett frunderligt stt fick ihop en liten
kldning, ljusbl till frgen, ett litet frklde, ett par sm byxor.

Hon var s ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hr lockade sig
nert pannan, och de annars bleka kinderna voro fint rda af ifvern
och smnaden. Hon sg upp till mannen med lysande gon.

"Artur, vi f vl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
nedbddad i en stor kldkorg ute hos Dordi."

"Tills den som rr om henne lter hra af sig fr hon vl stanna. Vi
kunna ju inte kasta ut henne p landsvgen. Ett under att icke ngon
varg af dem, som strukit fram hr i dagarna, kommit fver henne."

"Hu, och du skt ju tv sdana bestar bara i frrgr. Ack, om ingen
rdde om henne, nd! Hon heter troligen Henrietta, fr hon kallar sig
sjlf "Etta Eta". Hon r s rar. Och vet du, hon knppte hnderna
strax hon hade ftt vlling och smrgs och sade "Tatt Du", och hon
pratar s lustigt."

"Ja nog kan man tnka hvad en sdan dr halftrsunge, eller hvad hon
kan vara, skall kunna prata."

"Hon r mer n ett halft r, kra du, hon har ju munnen full af sm
hvita tnder och gr omkring s npet. Skert har hon en bra mor."

"Hoppas det fr barnets egen skull, om det en gng kommer tillbaka
till henne."

"h, nej d -- Artur. Vi slppa henne inte!"

"Hon har nog ngon syster eller annan god vn, som heter Ullari, och
som brukar ge henne mjlk, fr nr hon fick mjlk strax hon kom, s
ropade hon gng p gng "Uj Yla".

"Ita Tasta sger hon ocks ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag frska f
fatt p en hvit katt t henne. Nr hon kom i sng, sedan vi vrmt upp
hennes sm stackars frfrusna ftter, s knppte hon hnderna igen och
sjng, vet du, med riktigt ren rst, en s st melodi."

"Med ord till ocks?" frgade jgmstaren lite spefullt, ehuru han
inte kunde lta bli att med ptagligt nje lyssna till hustruns
beskrifningar.

"Ord, det frsts, men jag kan inte f ut hvad de kunna betyda.
Oupphrligt sjng hon samma ord s ljufligt, med hufvudet p sned:
"Millmaste tana."

"h, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjng fr mej
nr jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna s kra att
jag blef skogsman."

"Men nog r det underligt att det lilla fattiga pyret frn nordens och
ndrets vrsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
du, som r skning, somnade vid som liten. Och s att du, som aldrig
tnkt p att tyda barnsprk, nu genast frstr hvad hon sjunger. Det
r rakt som mening i det."

"Ja det r rtt underligt, -- det nekar jag inte till", sade
jgmstaren, ganska smickrad af att hans barnsprkstydning
uppskattades af hustrun.

"Om nu ingen kommer och terfordrar henne, s nog fr hon stanna fr
mig. Det blir vrst fr dig, som skall ta henne om hand."

"Fr mig! h Artur, s som jag lngtat efter ett litet barn!"

Jgmstaren drog sin hustru intill sig.

"Vet du, ibland har jag gjort s med."

Han gick ut hvisslande p "vildmosse svanor". Den visan, som han ej
sjungit sen han var liten pojke.

  _________________________________________________________________

                           TIONDE KAPITLET.
                       EN S FIN LITEN STINTA.

En tta dagar senare kommo barnen lngsamt, med slpande, trtta
vandringssteg gende uppfr backbranten emot det ljusrda huset, dr
jgmstarens bodde. Det var ju en afkrok frn den stora landsvgen och
grdarna dr invid, s egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
varit fr att de skulle ta den. Kanhnda finge de knappt en brdbit i
ersttning fr en s trttsam vandring. S mycket ndrsfolk, som
vintern igenom gtt fre dem hvart de kommo, s kunde en frst att
folk skulle trttna att ge.

Men Maglena tyckte att det ljusrda huset uppe p backen sg ut som om
det varit struket med linnbr (lingon) och fil (grdde), och att det
liksom skrattade och blinkade t dem med sm fnster, som sgo ut som
gon upp under taket.

Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vnde tvrt in p vgen
uppt skogshjden, och satte nstan i att springa, s att barnen utan
vidare betnkande mste flja henne.

Som vanligt blefvo de tysta och frsagda nr de kommo in mot grden.
Den stora gr elghunden, som skllde emot dem skrmde dem dock ej. Den
sg mera vrdig och sttlig n ondsint ut. Barnen vnde stegen mot
kkssidan och stllde klken utanfr. Denna gng mnade de lta
Per-Erik stanna hos Gullspira.

Rtt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
fru, som kom kande p klke nert grden frn en kort, nd hgre upp
belgen backe. Hon hade en liten stinta framfr sig p klken. Den
lilla var kldd i hvit killingskinnpls, liten hvit stickad mssa, och
hade sm laddar p ftterna. Hon skrattade och hoppade i fruns kn
synbarligen frtjust fver att f ka klke. Frun steg upp, lyfte
henne upp till sig och kysste henne.

"Du lskade lilla Etta barn, nu ska' vi g in, barnet skall ta, och
sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."

"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"

Den lilla sprattlade vildt, fr att slita sig ur de armar, som s mt
omslto henne.

Fru Gerda vnde sig hftigt om. Hon slppte barnet, som ifrigt sprang
ifrn henne, lt armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
och fvergifvenbet.

Barnen vore som frstenade. De stodo moltysta, orrliga. Men Gullspira
var genast inne i frhllandena. Hon gaf till ett brkande och sprang
fram till Mrta-Greta. Hvad frgade hon efter att den lilla, med
undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte nd
samma lilla mnniskokilling, som hon brukat ge mjlk till och vrma
med sin pls. "Uj Yla"!

Mrta Greta slog armarna om getens hufvud, som bjdes ner emot henne.

Hon strckte ut armarna.

"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."

Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strk hennes kinder,
hennes hnder. "Lill'stinta, -- lill'stinta vran! Kre dej
Mrta-Greta. S tungsamt som vi haft de' utan dej."

Mrta-Greta hll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
slppa honom. Men s hade hon de andra syskonen, hvilka fven ville
vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
sleto den terfunna i armar och ben fr att f ta henne och smeka
henne, och klappa henne, de med.

"Mrta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gtt i tungsam saknad
efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapsklder. De
slppte henne ej frn sig, utan nr de kommo som bettlande, kksvgen
in, hade de den lilla hvitkldda vl vrdade ungen med i flocken.

  _________________________________________________________________

                           ELFTE KAPITLET.
                         SMSTINTORNA BGGE.

Nr Forstmobarnen drogo i vg igen frn jgmstargrden voro de endast
fem i sllskap. Brita-Kajsa hade ftt stanna hos den lilla systern.
Och s voro smstintorna ter tillsammans.

Det var jgmstaren sjlf som s velat ha det. Ordningsmnniska, som
han var, gaf han akt p, och blef ytterst hpen och frundrad, nr den
nya lilla trasvargen, som vl i hans tanke knappt torde kunna frst
att fra maten till munnen, kom in i hans rum fr att tacka fr maten,
och genast sg att hans pappersknif lg under bordet. "De ligg en knif
unde bode", pep hon med fin stmma och krp ner efter fremlet i
frga.

Och sannerligen, pappersknifven, som han var s rdd om och som han
frgfves letat efter, lg under hans skrifbord, s godt som gmd
under renhuden dr.

"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och rckte ut handen mot
henne.

Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lmnade den.

Jgmstaren, som visste hur svrt det var att f hundar att apportera,
blef nstan flat. Han hade trott man skulle ha svrare nd att f ett
barn att lyda.

"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."

Mrta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jgmstarens vackra
trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
ville visa henne ny "docka", en riktig sdan med klara gon i fint
porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
till smns, som med frra "dockor" varit brukligt.

Smttingarna bddade t dockan inne i symaskinsldan i sngkammaren.
Dr inne hos fosterfrldrarna hade Mrta-Greta numera sin egen
prydliga bdd och lilla sng. Brita Cajsa lade fven sin docka, ett
vedtr inlindadt i trasor, i maskinldan --.  S sjngo smstintorna
ljufligt och andktigt sin sng om himmelska Kanaan fr de bda
smniga dockorna, medan de vippade ldan mellan sig.

Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han mste hra och se dem,
se, och jmfra det redan rdkindade, frimodigt blickande lilla
hittebarnet i ntta, rara klder med den andra, den lilla bleknosen
med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste vl hvarfr
hon ville ge mannen denna anblick.

De bda makarna stodo slutna intill hvarandra och hrde p barnens
sng.

"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hr p den hr lilla
nya, och det r inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.
"Du tycker vl inte att du blifvit narrad af den dr lilla Guds
ngelen!"

"Nej i sanning, ej. Jag skall sga dig att nu ville jag alldeles inte
vara utan henne. Det skulle bli allt fr tomt och tyst i huset igen."

"Artur mins du ordsprket, som sger: Grytan, som kokar fr en, kokar
lika ltt fr tv."

"Sger du det. Gud vet nd --!"

Jgmstaren sg begrundande p de sm dr p golfvet, som fortfarande
sjngo och vippade med maskinldan emellan sig. Den ena af dem skulle
och ville han ju behlla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen
med tunna kinder och de mrka, lidande gonen --, ja hon mste ut igen
p landsvgen. Och ingen mor eller far gde ngon af dem, det hade
hans hustru berttat.

"Ja, s lt, i Guds namn, grytan koka fr tv", sade han till sist.

Banen sjngo och sjngo, medan fosterfrldrarna, allvarliga, med
ljusa anleten gingo ut till de strre barnen, som sutto i kket och
pratade med Dordi. De ville ej ta de sm utan de strres medgifvande.
Och man kan frst, att i en liten grd dr sjlfva fnstren logo och
blinkade upp under taksen, och dr grden sjlf var som struken med
lingon och grdde, dr skulle det ju bli godt fr smstintorna att f
stanna.

  _________________________________________________________________

                           TOLFTE KAPITLET.
                 ARBETSFRTJNSTER OCH PENNINGFRGOR.

Nr de terstende barnen nu fortsatte vgen voro de icke lngre s
tunga i tankarna. De hade s mycket mrkvrdigt att tala om. Frst om
den granna frun, som var s mild i gonen. Om lakanen med spetsar, och
om rda tcken till smstintornas bddar talade de, och om den fina
goda mat, som sm'en nu skulle f fr jmnan.

"Och si ni, de r s riktigt folk dom ha' kommi till, s'nt, som mor
skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsngen i
gr kvll och lt smstintena lsa lill'bna deras, och s sa hon att
dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och lta oss alla bli
snllt, godt folk. De tyckte jag om och drfr fick dom bli dr."

"Du hade nog mtte lta dom stanna i storbondgr'n , om dom hade
velat ha' smstintorna dr, fast folke dr var bd' sur och elak",
sade Anna-Lisa, lite frsmdligt.

"Aldrig i vrldens tider", tog Ante hftigt i, "var s god du. -- Dr,
som husbond svor s farligt. De kan komma hvad ondt som hllst fver
en tocken grd, och de skulle smstintena f li' af ."

"Ja", tillade Mnke, "och drngarna ute p gr'n, som skulle stta
hstarna fr stttingarna, dom ropa 'tusan djflar' jmt. "

"Hu de r rent farligt", sade Maglena och ryste.

"S hr sa han", fortfor Mnke, liksom belten att f upprepa det
"farliga": "Ta hit yxfan, s jag fr sl i spiksatan i den frbannade
stttingen."

"Tig gosse! r du tokig som rent drar ondt fver oss med att sja om
s farliga ord. Mor, som var s rdd fr svordomsord", sade Ante
frskrckt och bedrfvad.

"Ja fr dom kom med det som ondt r, hit till jorden. De frsts de,
att onden sjlf kom, d man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tnk
pigan deras svor ocks. Hon kom in med rmjlk, fr en ko hade nyss
kalfvat hos dom, och nr hon stp och spillde ut en skvtt, s sa hon,
-- 'den' -- jag vill inte sga s styggt --, mjlken."

"Ja styggt r de, och ni behfver vl int tnka de jag hade lmnat
smstintena i en s'n grd, om dom ocks ftt hvetmjlspankaka och
flsk och stkaffe (dopp) hvarenda dag."

"Ja smstintena hade kanske lrt sej svra i en sn grd, dom ",
misstnkte Per-Erik.

"Men dom hade fyra hstar dr, och bssa p vggen, och husbonn, hade
en slidknif, som var grannlt riktigt, s nog hade smstintena ftt de
bra  p sitt vis."

"Nu ska ni f si slidknifven jag fick t' jgmstarn", afbrt Ante.
Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glnsande
skaft och lderslida, en knif, som var blnkande hvass i eggen och
tunn i spetsen.

"Nej, gosse!"

Mnke stannade midt p vgen som frstenad. "Han har vl tusen kronor
han, som kan nnnas ge bort en tocken dr. Hvad kom de till att han
gjorde de?"

"Jag skulle hjlpa Dordi te spnte sticker och hade bara min
gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt nge till jgmstarn, men d
jag var in ten och tacka fr oss, sa gaf han mej knifven. Och s sa
han, att en bra Svensk, som vet att vl bruka sin knif, alltid kommer
att reda sej och g fram med heder."

"De lt grant snt dr tal", sade Maglena drmmade.

"Frun dr, som var s farligt behndig, hon gaf mej s fint garn. Si
hr ska ni f si. --"

Maglena tog en pappersstrut innifrn den om lifvet tillknutna schalen.
De stannade klken, voro nu midt i en skogsdunge, borta frn gonen p
folk. Hon satte sig p klken.

"Si hr --, rdt garn till rosor, och grnt till blad, och brunt till
stjlkar."

"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frgade Anna-Lisa,
lika frvnad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
hpnad togo Maglenas hrlighet i betraktande. Dribland var fven en
virkkrok af ben, samt en omgng strumpstickor, fstade i ett nystan
grtt garn, som fven hll en glnsande stoppnl.

"S hr sa' hon till mej, den dr behndiga frun."

"Kan du sticka", sa hon.

"Hjlpanes, de mtte du vl kunna", fnyste Anna-Lisa.

"'Ja', sa jag ocks, var s god. -- Du kan vl lta mej tala till
slut! 'Ja' sa jag."

"N, hva sa hon d?" frgade Mnke ifrigt.

"Hr ska du f si' sa hon."

"Hva fick du si d", ifrade Per-Erik, som for med handen fver det
granna garnet, som om han velat smeka det."

"Jmmerligen, ni frga och gorma, s jag t opp hva jag ska sga, och
int mins de'."

"Du skulle f si nnting", hjlpte Ante henne p trafven.

"Ja s var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni s fina
vantar, att ni int sett slikt."

"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Mnke betnksamt.

"Ja, sir du, de gjorde dom, men int fr den, som kan stta ihop dom --
fr d kostar de bara garne."

"Garne, ja, men de kosta vl int intvtt de hller", funderade
Anna-Lisa.

"Ni r d s farligt besvrlig med te stta ihop ledheter, s jag vill
ntt och jmt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock ndigt fram en
halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet nnu satt fast.

Den var "ptad", s som kvinnfolk opp i Norrland frr, med en liten
benkrok ptade ihop prktiga starka vantar. Och p den halfvan var
sydt med garn rda rosor, grna blad och bruna stjlkar.

"Gr de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lt
den lilla vanthalfvan g emellan syskonen. "Ja, men hvem ska gra de!
Int kan du f ihop snt som r s fint och konstigt, int", sade Mnke
fverlgset, med frkrossande fvertygelse.

"Nej det frsts", bjbbade Maglena. "Du tro vl att du frr vore god
fr te gra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
ppningen p en mjlpse, bara dra ihop hle - hur stort de n r."

"Maglena akt dej, s du int blir munt" (nbbig), frmanade Ante. "De
r aldrig nge behndigt nr kvinnfolke bli s".

"Ja, s kan han tiga, d han ingenting vet om de han gormar om."

"De r fr en ingenting vet, som en frgar", fortfor Ante saktmodigt.
"Int vet jag hller hur du ska bra dej t med rosorna dr, eller hur
du ska f tid med snt gra."

"Ja, men jag vet de. Nr du var ute i gr och bar in ved t dom och
skotta sn, s var jag inne hos frun, och hon hjlpte mej att laga
trjan hr. Och jag fick sy frkl hr t mej."

"Jag fick sy ett t mej ", sade Anna-Lisa stolt.

"Och nr de var gjordt, s visa hon mej hur jag skulle pta. -- S hr
ser ni! Men de' r farligt konstigt frsts."

Med frostrda, stela fingrar, nsan rinnande och munnen hgtidligt
hopknipt, frevisade Maglena sin, i syskonens gon, frunderliga
frdighet i att pta.

"Och se'n sir ni, kom de mrkligaste."

Hon trdde med viktig min rdt garn genom gat p en tappisserinl.

"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- s
hr -- grant."

Bara ngra stygn sydde hon, men det vckte tillbrlig respekt hos
syskonen.

Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig karbrasa, ty
platsen ute i snn i flera graders kyla, var inte den lmpligaste till
syskola.

"Efter de, sir ni, s ptar jag vantar och syr rosor p, och -- slj
dom, sir ni, -- och fr pengar -- och kper oss en liten stuga, som si
ut som linnbr  fil och har fnster, som skratta opp under taket.
Smstintena och allihop, s ska vi gra vantar. Svenska vantar --, fr
frun hon sa de vi skulle gra allting just som i tanke p att Sverges
namn skulle komma med, en fr gra allt en gr s en inte skmmer ut
landet frsts. Bara det blir vr, s ska jag brja p att sticka me'n
jag gr, fr hon sa' att s har kvinnfolke gjort hr frr. Jag ska
sticka smstrumper t er p dagarna och s p kvllen, nr vi sitt ute
i n'n bjrkhage, s ska jag pta och sy roser, som ska bli lika
granne som trnblommor."

"Ja, int fr jag tnk te  ge mej p te pta vantar", sade Mnke i det
han rtade p sig och stoppade in vid handlederna fverfldet af de
lnga, hngande trjrmarna.

"Nej, jag fr min del far te Amerika och grf opp s mycke guld, s
jag kan kpa hela Frostmo socken och krkan me om jag vill, och
fylla'na med myrbr och mylost (rund frsk ost) och kerbr och flsk
och --"

Mnke tumlade t sidan. Storskrikande och frskrckt tog han handen t
kinden. En rfil brnde dr. Ante, som inte hade agat barnen s lnge
mor lefde, och som brukade ha ett frunderligt tlamod med dem, blef i
ett nu flygande sint.

Mnke fick en rfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom
som om han hade varit en potatissck, som man ville ha mera rum uti.

"Gosse, att du int skms! -- Ska du hlle frmmande land fr mer n
vrat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror vran, som bara gtt
bort sej dr.  de till, att du skulle ta gulle och kpa krkan bara
fr du skulle ha den granna krkan, dr dom f predika om Gud, till
ett hebbere. -- De r ett ledt sinne i dej Mnke,  sn't dr tal lid
jag int hra."

Barnen gingo i vanlig vandringslunk vgen framt, betydligt hpna
fver Antes ovntade vredesutbrott.

Mnke tjurande och smtjutande.

"De r bttre fr en karl te gra vantar me heder n te ta opp
sckfyller me gull och ha de till snt, som ondt r, -- kom ihg de du
Mnke", fortfor Ante nnu flmtande af harm. Han klef in i smskogen
genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som
hade grenarna sittande i s jmn krets om stammen att den lmpade sig
vl till grttvara (krkla). Han bjd till att bli god igen.

"D int smstintena sitt p klken nu", sade han, "s har jag tnkt
forsla mnen p'n te arbeta f om kvllarna nr vi kom in i nn grd
dr dom ha eld p spisen, eller i nn bryggstuga eller drngkammare.

"Du tnk gra grttvarer och tvagar te slje?" frgade Anna-Lisa, med
en viss respekt i rsten gentemot den myndige brodern.

"Jag ha mest tnkt de. Trskedar . Farfar dr i Sven Pls var nog fri
(duktig) te gra skedar, men jag ha ju aldrig haft nn knif, s jag
har kunnat gra efter dom."

"Men dom ska jag mla t dej", ropade Maglena int dungen, till Ante.
"S granne sm bl roser, och hvitkullen (prstkragar). Jag ska gra
frgen som mor giorde den, t lf, blomster och rtter."

"F jag hjlpe dej te gra skedar nr jag blir stor", mumlade Mnke,
nr han kom i nrheten af Ante ut p vgen.

"Nog ska du f de, gosse. Si hr ska du f gamm knifven min, s kan
du, fast du r liten f brja p te gra mnen."

"Vi kan slje skedarna  Ante, och f pengar. Men jag ska int kpa
krkan, fr d kan int prsten lsa dr."

"Nj, och vi kan int sitta dr och hra p'n och sjunga och lsa, s
vi bli snllt folk, som mor tnkte vi skulle bli."

  _________________________________________________________________

                         TRETTONDE KAPITLET.
                         I DEN DDAS STLLE.

Nr barnen ngra dagar senare hunno s lngt som ut ur vrsta
fjllbygden, kommo de en kvll fram till en grd dr sjukdom och sorg
gstade. Det var till en stor rik bondgrd. ldsta flickan dr hade
nyss dtt, bara tio r gammal. Och nu lg lillpojken, ende sonen, som
var sju r, sjuk i samma onda som systern dtt utaf. Hustrun, en
sttlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjl i det
kokande grtvattnet, nr den lilla barnskaran med som vanligt blyga,
frsagda anleten trdde in.

Hon hade en strng husbonde till make och fick nog skta sitt
ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjrtat och oron i
sinnet fr den lille, som nu kanske ocks skulle tagas ifrn henne.

Hon vnde sig mot drren, nr den lnge blef ppen, innan alla de fem
barnen hunnit in.

I dag knuffade de Anna-Lisa fre sig. I en s hr stor, fin grd var
det s grufsamt att komma in, fr den som var uselt kldd och kom fr
att begra mat och husrum.

Hustrun blef vid att stirra p Anna-Lisa.

"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stmma. Hon
rckte ut handen och hlsade god dag p Anna-Lisa, som knde detta s
bde stort och hgtidligt. Det var just inte vanligt att bli hlsad
s, nr man kom som ndrsfolk i grdarna.

"Hvad kan hon heta en s'n stinta", frgade hustrun och strk tillbaka
halsduken frn Anna-Lisas ljusa hr.

"Anna-Lisa", svarade den tillfrgade och sg med sina rliga bl gon
upp i bondhustruns sorgsna.

"Nej, de r vl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som vran Anna-Lisa,
hon som Herren tagit."

Hustrun tog sig om hufvudet med bgge hnderna och sjnk ner p
spisbnken. Grtgrytan hade hon redan lyft frn elden.

"Jo nog r det sant", bekrftade Ante och steg fram. "Hon het
Anna-Lisa hon, som mormor vran, som r dd."

Mannen kom in i flje med de tv drngarna. Sniga voro de, fast de
ute p frstukvisten stampat af sig de vrsta klumparna, som fljt med
ifrn skogen, drifrn de krt fram timmer.

Unga karlen, som han var, gick han lutad, med bjdt hufvud.

"Hur gr de lilldrngen vr?" frgade han hustrun i frbigende.

"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen ."

Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och lste bordsbnen.
Han tog trskeden och t ur samma grtfat som drngarna fast hvar och
en af dem hade sin srskilta lilla trvril med mjlk. Getost och smr
och brd fanns fven p bordet.

"Har Gullicksmor farit ivg", frgade han vidare lgmldt.

"Hon for fre middan och d kunde hon inte mer gra fr lill'Calle. Om
vi ocks krde alla de femton milen ner till doktorn, s hjlp de
inte. Han ligg bara i slummer nu -- s vi r nog snart barnls."

Mannen t, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat
honom svl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och
skar opp tjockbrd (runda rgbullar) till skogskarlarna, som alla sgo
lika betryckta ut.

"De r int ondt efter smfolk annars int, ser jag", sade husbonden med
bitter rst. "D en int f behlla och fda sina egna, s gjorde en
bst i att skicka ivg andras barn ocks."

"En gjorde stor synd d, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "r vi
snart utan barn, s r de hr smstackrana, som jag hr, utan
frldrar. Jag tnk de r nstan vl s tungt de."

Det blef alldeles tyst i det stora kket, fver hvilket elden flammade
s muntert. Kittlarna fver ingngsdrren blnkte i en lng
rikemansrad. Vggsngarna voro frsedda med rdrutiga frbngen. Den
hga dalkarlsklockan lyste grant, bl, med rda rosor. Snygga
trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanfr
de blanka fnsterrutorna, med hemvfda luftiga kappgardiner fr,
syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och trblomma. S det var
ett stortrefligt rum, som inte skmdes af de tre spinnrockarna med lin
p hufvudet och garn p rullarna, hvilka voro undansatta fr kvllen.

"G fram och tacka (hlsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och skt
flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.

Anna-Lisa rodnade djupt nr hon ensam gick fram. Hon sg s mild och
rar ut i denna stund, s treflig, snygg och kammad, fast hennes klder
voro usla och slitna.

Husbonden sg upp frundrad.

"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"

"Anna-Lisa". Hon sg frsagd och ngsligt bort till syskonen.

Husbonden tog, liksom frvirrad, om hufvudet med hnderna, som hustrun
gjort nyss.

"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa vran innan
sjukdomen brja p te ta na."

"De kom fr mej , nr hon stog framfr mej i jns, att Anna-Lisa
vran gick undan fr den hr skulle komma istlle."

Hustrun sg fast och allvarligt p mannen. Hon tog Anna-Lisa vid
handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals
i det hon ter frde henne fram till syskonkretsen vid spisen.

Nr karlarna, efter att ha tackat Gud fr maten, stego opp frn
bordet, dukade hon fram dr fr barnen mjlk och grt och, hvad som
icke ofta kom dem till del, smrgs p det fina, p den tiden hgt
skattade rgbrdet.

Sen gick hon snabbt och tyst ifrn dem. Barnen frstodo att det var
fr att se till den sjuke gossen.

De sutto kring bordet oroliga och betnksamma. Talet om att Anna-Lisa
kanske skulle bli stannande, ngslade dem.

Hustrun kom ut igen ifrn lill'kammarn innanfr k- ket dr den sjuke
lg. Hon gick hastigt genom kket och tog vgen ut.

"Han r d nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "D blir dom sint p Herren
och vill kra ut oss."

"Inte", invnde Maglena. "Ni sg vl att de lyste ljust ur gona
p'na. Han r vl hllre bttre, gossen, och d blir dom glad och vill
tacka Herren, och s ta dom dej, Anna-Lisa."

ter sutto barnen tysta, i tungsam stmning.

Pltsligt bjde Anna-Lisa hufvudet ner emot hnderna, som hon hade
hopknppta fver bordet. Hon gret --, gret, fast s tyst att ingen
kunde hra det. Men det syntes p axlarna, som skakade och p den
trstlsa stllningen med hufvudet.

Syskonen mumsade p sina prktiga smrgsar under ngslig tystnad.

"Kre dej, Anna-Lisa --, kre dej", -- sade Ante och frskte dra
hennes hnder t sidan. Det fll honom s tungt och ovant fr det hr,
att Anna-Lisa, som alltid varit s stilla och lugn, nu skulle grta s
farligt.

Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rdgrten.

"Jag vill int vara utan er --, frst smstintena, som jag srjer s
farligt, -- och s er allihop."

"Ja nog blir de ledt fr oss, ", sade Ante stillsamt. "S bra som du
har varit mot sm'en hr, och oss allihop fr den delen."

"Och hvem ska mjlka Gullspira --,  laga t pojkarna,  tvtta och
hlla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon sg med en moderligt
bekymrad blick fver de bgge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken
kamma eller tvtta er om jag int hll efter er."

Mnke och Per-Erik snkte gonen, skuldmedvetna. S morskt manfolk de
ville vara, s frefll det dem farligt besvrligt det dr, att msta
vara kammade och tvttade. Det var inte alls nge behndigt heller,
att om lrdagskvllarna f lof att krnga af sig varma skjortan, som
snodde sig s godt efter kroppen. Och s streta fr att f armarna in
i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blt till och med, tyckte
pojkarna, nr den legat i kunten och det varit yrsn, som trngt in i
den, eller ovder. Just aldrig heller att ngon skjorta passade precis
t dem. Skjortan, s vl som andra plagg, kom alltid som en
fverraskning fr dem, -- stort var det ibland, s plaggen bde hngde
och slpade, och smtt och trngt en annan gng, s nsan kom i klm
nr ombyte skulle ske.

Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i gonen och om hals och ron med
spa och vatten och torka dem med gammelklder, som voro tvttade, men
omanglade frsts, och hrda "s de refvo som vargklor", frskrade
smdrngarna nr de satte sig till motvrn.

Om de nu sutto vid bordet verkligen ngsliga att Anna- Lisa skulle bli
stannande efter dem hr, s hade de d inte samma bekymmer som hon i
frga om den kommande bristen p snygghet och ordning. Det enda, som
skulle hlla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast
uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle g fria frn vatten,
spa och torktrasa.

"Du skulle f de bra hr, Anna-Lisa", sade Ante med ett frsk till
frimodighet i rsten. "Du fr nog riktig sng te ligga i, och s'n hr
mat frjmnan."

"Och medan s skulle ni allihop g kring vgarna, och jag skulle tnka
p att ni lg s ni fick ohyra efter andra ndrsfolk i n'n kall
stuga, kanske, och att ni aldrig fick ta er mtt."

"Nog ha vi ftt de n'n gng . Mins du i den stora grden, dr dom
nd hade s mnga barn, och vi fick en hel gryta rtsoppa --, dom
kokte srskildt dr fr dom, som g kring vgarna."

"Ja, s skulle jag kanske st hr  och koka fr sna", fortfor
Anna-Lisa klagande. "Och tnka att ni var hungrig och int visste en
enda dag i frvg hur ni skulle f husrum till natten."

"Kre dej, int r de nge farligt, int", satte Maglena in med mjuk
trst i stmman. "Vi ha vl aldrig legat ute heller nn natt, och rtt
som de r, s r det ljust hela natten och d f en ligga hos
blommerna ute p backen. "

"Och d s ligg jag inne i sngen", sade Anna-Lisa med samma klagande
rst.

Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lttnadens
ljusning fver syskonen.

"De r farligt hvad de r svrt te vara njd", sade Ante
eftertnksamt. "Jag har gtt om dagarna och tyckt att det skulle vara
s bra om vi allihop fick komma till snllt, rejelt folk -- s'na, som
mor skulle lika, -- och nu s" --.

Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att mjligen mste
lmna den omtnksamma, duktiga systern efter sig.

"Du mtt g med oss hvart vi g, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista
smrgsbiten i munnen. Hon torkade nsa och fingrar p det lappade,
urtvttade frkldet och strk med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.

"Si du, de r alltid behndigt te vara ute, -- om en ocks inte har de
s bra, s sir en nd s mycke. Snn hitta p te stta sej s roligt
p allting. Och roligt r de till se sprena i snn nr han ligg jmn
p myrer och krar. Det blir s lnga krus p'n -- just som spetsar.

Haren och rfven och hunn, och skatan och krkan, som har kommi nyss,
allihop krusa dom snn med ftterna p olika vis, s den blir s fin
som till brllop."

"Jag sir ingenting sn't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa,
sorgsen.

"Ja du ska komma och flja oss igen, hr du Anna- Lisa. Nu blir de vr
och storforsarna kom ls, och det sjung s grannt ur dom. Gullspira ha
vi me oss, s vi ha mjlk te dricka, -- myrbr ha vi p myrena, och
blbr och jordbr s mycke vi kan ta."

"Ja ha en gtt ute och sliti ondt p vintern, s nog kan en g p
sommarn ", sade Mnke afgrande.

"Stinta, jag tyck du ska flje som frr jag", ansg Per-Erik.
Yttrandet kostade honom en viss fvervinnelse, ty den hotande faran af
tvttning och kamning stod alltjmt fr honom.

"Tyst", varnade Anna-Lisa och hjde lyssnande upp hufvudet. "De lt
inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha n'n till sej kanske."

Hon smg villrdig, p t fver golfvet och stannade vid drren.

"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hrde hon en spd, svag rst
drinne.

"r de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i
utdragssoffan.

"Sjung 'Hvar jag gr', fr mig, -- s ska jag somna."

Gossen vnde sitt, nu efter en hftig kris till det bttre,
svettfuktiga ansikte t vggen, slt gonen och vntade p sngen.

Anna-Lisa knde vl den sngen, men det bar henne emot att sjunga
ensam och p frmmande stlle.

"Sjung, hr du", ropade gossen, med sjuklingens otliga rst.

Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag gr i skogar, berg och dalar,
fljer mig en vn, jag hr hans rst."

Medan hon sjng, strk och svalkade hon gossens panna med en
linnetrasa, som hon fuktade med vatten frn en porslinsmugg, som stod
p stolen bredvid hans bdd.

Hustrun kom in, med mannen i flje. Det var honom hon skt upp och nu
ftt med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda
barn.

Mannen blef s tagen, nr han sg barnet, som frr feberrd kastat sig
i plgor, nu ligga i lugn hlsosmn, att han ofrivilligt knppte
hnderna i tack och lof till en hjlpsam Gud.

Anna-Lisa afbrt sngen och steg upp fr att f komma ut.

Mannen tog tag i hennes arm.

"Du ska stanna hos oss stinta, fr s glad som nu har jag aldrig varit
i alla mina da'r."

Anna-Lisa drog sig sakta ifrn honom. Sorgsen och frskrckt sg hon
t drren. Det var som om hon dr bakom gt all vrldens skatter att
frlora.

"Du r vl glad att slippa nd och bekymmer och ha hem och skydd hr
fr alla dina dagar nu, d jag tnk att du ska f stanna hr fr
alltid", frgade den unge husbonden frundrad och nstan onjd, d han
sg flickans ngsliga uppsyn.

"Jo", svarade flickan lgmldt. "Men de blir mej bara s tungt, nr
jag tnk p smpojkarna. De r jag, som ha tvtta dom och kamma dom,
och mjlkat Gullspira, s att dom har ftt st mjlk om dagarna. Den
minste r inte s gammal som den hr, och skall fara och g kring
vgarna, medan jag har det bra."

  _________________________________________________________________

                         FJORTONDE KAPITLET.
                       PER-ERIK OCH ANNA-LISA.

Anna-Lisas stora bl gon trades. Hon gick ut till syskonen.
Husbonden fljde henne. Han tog smdrngarna i gonsikte,

"S, det r den dr lilla som du ngslas mest fr? Herresten heller,
tocken liten drng, som har kunnat vandra nda frn Frostmofjlle."

"Jag r nog int liten, jag. Jag blef p sjette ret nu i Kyndelsmess."

Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grtfatet
nnu en gng och slickade af trskeden med ordning och eftertryck.

Husbonden mste dra p munnen.

"Dom kan nog kanske inte slppa af dej, syskonen dina?"

Per-Erik spottade fr sej och glodde med stora gon bort emot
spiselden.

"Jag vet int hvad jag ska sga. De skulle nog vara ledt fr dom till
att int ha n'n te ngslas fr och hlla efter, nu sen smstinterna
vardt kvarhllen hos jgmstarns."

Hustrun kom till. Hon stod och hrde p gossens prat, s ljus och glad
i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns dd.

"S kan ni kanske inte undvara honom d?" undrade husbonden med en
liten srskild, menande blick emot Ante.

Ante mtte blicken allvarsam.

"De lna int te orda om de frrn nge sn't kom p tal."

"Det r godt, klokt slag i de hr barnen", sade mor Mrta-Dea. "Jag
tror dom fr hvad vlsignadt och bra r, till huset."

"En kunde kanske lta den dr morska lill'karlen stanna hr ocks s
lnge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betnksam bakom rat.

"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, nr han fr kamrat", sade
Brita-Dea.

Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrn dem, s blefve
det svrare nd att hlla ordning p de sm, bland alla de frmmande,
ibland bra ledsamma frhllanden de rkade in uti.

Det fanns s mnga stygga exempel, s mycket af orent, som skulle
trffa gossens gon, s mycket ledt, lttsinnigt tal, grl och knot
och grufliga svordomar, som nnu skulle n hans ron, nr man s drog
fram frn grd till grd.

"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en s'n hr grd, s
de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mrka gon
sgo allvarsamt upp p den starke, granne bonden, som stod framfr
honom.

"Nr jag blir lite gamlare, s ska jag ge mej i tjnst som getare
eller lilldrng, dr jag fr lra mej n'nting, och se'n ska jag komma
hit efter Per-Erik, om han bara fr stanna till dess."

"S fr han vl de. Jag lid int tnka de lill'Kalle vr skulle kunna
bli bortvist och g kring vgarna som den dr lille nu skulle komma te
gra. Det r morskt slag i dej, gosse, ocks. Och jag tror dej mest om
te kunna gra hvad du sger, s du till slut kan komma och ta igen
lillen, drest du fr ha hlsan."

Hustrun rckte stornjd ut handen mot Ante, med hlsande, bekrftande
handslag.

"Bdda t pojken i norra fversngen", sade mannen. "Han syns vara ren
och snygg, fast han kom frn landsvgen."

Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara
mndag nnu, och han hade sista lrdagstvagningen, denna gng tfljd
af trng, nsklmmande skjorta, i alltfr friskt minne.

Anna-Lisa fr ligga dr hon ', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af
beltenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.

Pigan, som kom in med kvllsmjlken skummande i en stor blmlad
bytta, stannade vid drren som frstenad. Nr hon gick ut fr att
stilla korna och mjlka dem, var dr tyst i grden, tyst som nr dden
tagit, och str hotande att taga nnu mer. Och nu -- glada, jollrande
barnrster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framfr spisen en
liten stinta med lockigt hr, som sydde rda rosor p en tummvante. En
pojke, som spantade stickor och sopade spiselhllen, sedan han lagt
mera ved p hrden. Mor Brita-Dea sjlf vid spinnrocken igen.

"Jmmerligen heller, s behndigt hr r", sade Stina. Hon ppnade
drren till ett stort skp, dr tomma, rena mjlktrg voro inskjutna i
slar fver hvarandra. S satte hon sil fver trgen ett efter annat,
och hllde med skopa i den varma mjlken.

Den stora katten, som satt och glodde frn skpbnken, fick ocks en
skvtt i sitt fat invid vattentunnan vid drren.

Stina frsg sig med smr, brd och kallnad grt frn sknkskpet.
Se'n drog fven hon fram spinnrocken och snurrade p s att hjulet
blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, kades p rullen.

"Du fr g med pojkarna hr till drngstugan", sade matmodern omsider.
"Se efter att dom fr rngottskudde och en snygg frskinnsfll.
Stintorna och Per-Erik fr ligga hr i fversngen. Vill du si hur
lugnt lill'Kalle sof, frst?"

Matmodern och Stina gingo p t in i lill'kammaren. Stina sg
obegripligt belten ut, nr hon kom ut drifrn. Hon gick fram och tog
Anna-Lisa i handen.

"Vlkommen till oss, stinta, -- och du ', lill'drng. Vi ska nog bli
govnner, det knne ja' p mej."

  _________________________________________________________________

                          FEMTONDE KAPITLET.
                         DET SPKAR P ISEN.

"Hu hller, det r rent som om vi vore ensam p hela jorden"", sade
Maglena och drog den lilla hemvfda schal hon ftt af mor Brita-Dea
bttre om sig.

"Ja, nog r de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i
grdarna, nr vi int r s mnga", tillfogade Ante.

"Nr jag stanna ute hos Gullspira, dr de int finns nge' lider te
binda 'na i, s blir ni bara tv, och de r vl ingenting te grufva
fr."

"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jmt i hg smstinterna --
och Mrta-Greta, nr hon sa 'tinnenin' i stlle fr 'ingenting'. Hon
satt lill'hufve' p sne och titta opp med gona och skulle ltsas vara
s bedrfvad."

"Ja, hon var nog de  flera gnger, d hon frs, lill'stackarn, och
var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertnksamt.

"Mor skulle nog vara njd, tnk jag, som det r stldt fr
smstinterna nu", tillade han.

"Nog r hon de, m du tro. De var vl hon som fick komma hit till
jorden lite grand, som en ngel och tala i folke, b jgmstarns och
Carl Nil'ses att ta barna."

"Ja, nog ha dom det bra nu, fr int skulle dom tycka att de vore nge
behndigt te g hr p isen och rnna t alla hll med ftterna, s en
kan klyfva sej midt itu", sade Mnke bistert.

Sanningen att sga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han ocks tyckte
sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad
blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och
frsvarsls, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka p med spa och
vatten. Mnke hade deltagande framhllit denna synpunkt fr Per-Erik,
som dock med ngot af mod och frhoppning i rsten frskrat, att det
inte skulle bli fullt s "huskigt" nd. Lill'Kalle tog ju opp sig,
frskrade Per-Erik, "och m tro s rik bondson han n var, s kunde
en nog tnka, att han skulle mtta bli bde kammad och tvttad, nu
till, nr de ftt en s'n som Anna-Lisa till grds."

Men fastn han tnkte p huru hjlplst utsatt fr s'nt dr han var,
Per-Erik, s nskade Mnke denna kvll att han varit tillbaka i den
ljusa, trjsamma (hemtrefliga) grden, hos honom.

Det skulle vara annat det n att g fver en is, som lyste svart, och
blnkte som om man gett sig ut i ppna sjn, samt ha fver hufvet p
sej ett norrsken, som var ledt och ngslande, med rda och gula och
bl lgor hgt opp p himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli
domens dag och att allt som fanns, b jord och mne och stjrnor
skulle brinna opp. Fr s knastrade det och lyste och flg af lgor
uppefter norra himmelen. Och nd satt mnen dr p sitt hll och rent
skrattade med hela mun, utan vett, nr han hade s mycket farligt
omkring sig.

Mnke kunde mycket vl ha ftt ka p klken, som gled ltt som ett,
intet fver isen, och d hade han inte behft plgas med att rnna och
halka t alla hll. Bde Ante och Maglena hade uppmanat honom att
stta sig ned p den. Men Mnke sade att han var karl till att g.

Saken var den att ufven hade brjat tuta s otckt i Svartberget, som
gick som en vgg neremot sjn. Och s var det ledt med det otrjsamma
norrskenet. Mnke han tyckte att p klken var han allt fr lngt
borta frn folk, d. v. s. de tv ldre syskonen.

Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stdde henne p samma
gng, ty det var vl s svrt fr henne som fr Mnke, att komma fram
i halkan.

"Vi f mst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du rnn
ju t alla hll och blir rakt slut fr oss."

"Stt dej p klken du Mnke och hll i 'na. Hon kan godt st dr."

"Hon str nog nd. Det knns liksom behndigare fr mej te g",
frskrade Mnke i det samma han rnde ivg snedt med ena foten och
satte en duktig rofva p isen.

Sint vardt han, ty det var vl elfte rofvan han satt se'n han kom ut
p isen, och rdd vardt han.

Dr han nu sitter kvar och smtt grlande gnider den del, som frst
tar trn nr man stter rofvor, s fr han se ngot som kom hret att
resa sig p hans trinda hufvud. Han var frsts inte vidare morsk i
hgen frut heller. Jo, ngot kommer rnnande emot barnen p isen,
ngot som flg lika fort som stanvinden, som blste emot p sjn. Det
illulade och det frste och det spottade. Och dr syntes som en liten,
liten rk, stende rtt opp ifrn det dr, som kom rnnande.

Mnke han kom p ftter igen, och det med fart.

"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de r skrymt
sjlf, som kom och tar oss."

Ante och Maglena ryggade tillbaka af frskrckelse. De hade allt
grna, lika vl som Mnke, velat ta till ftter. Men det var ju en ren
omjlighet att i blhalkan kafva sig undan det sig hastigt nrmande
vidundret.

"Hva' i fridens dagar r de", hviskade Ante med gonen utsprrade emot
det mrka odjur, som med tv sm eldglnsande hlgon, eller hvad det
var, syntes mna flyga p dem.

Maglena knep hrdt om Antes hand.

Mnke, lill'"karlen", glmde alldeles sin manliga vrdighet. Han
gallskrek och hakade sig med bde armar och ben fast vid Ante.

"Ja men aldrig har jag sett s farligt i hela lifve", skrek Maglena.
"De r ju en katta, och han kan int g" --. Maglena tog vidundret, som
verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta p huru
den frste och spottade; sjlf darrade hon af skrmsel och medlidande.

"Han har s underliga ftter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du
Ante frst hvad de r t dom?"

Ante tittade noga p kisses ftter.

"De r -- de r --. Nej hur ska'n kunna frst de. Men de r rent af
tomma svinklfvar, som dom ha stuckit in kattftterna i. De r drfr
han int har kunnat reda sej, utan fljt med stanvdre utfr isen."

Maglenas trar fldade. Hon slet och ryckte fr att f loss
pinoredskapen, som klmde om kattens ftter.

"Kisse, stackare, stackare kisse! De r folk, som har gjort de, fr si
hur hrdt dom bundi me hvassa snren."

Det var som om Maglena i dessa snren fann bevis fr att folk utfrt
nidingsddet, och att i annat fall katten sjlf skulle ha trdt p sig
fyra svinklfvar, som galoscher.

"Ja, ha folk gjort de, s r dom int folk, utan n'nting som r
otckare n allt styggt", sade Ante. Hans gon lgade i mnljuset och
hans hnder kntos som om han haft lust att kl upp det folk, som
gjort detta.

"De var rompa (svansen) dr, som stog rtt opp, som jag tnkte var
rk", sade Mnke, hvilken nu alldeles fristende, p vederbrligt
afstnd frn kattens befriade klor, tog den i gonsikte. "Jag hll
mest p te bli haj (rdd) jag, och s r de bara en katta", fnyste han
fraktfullt.

"Bara en katta", rt Maglena full af frtrytelse. "Jag vnne att den
som gjort de hr, sutte bunden om fttren och rdd, och hungrig, och
frusen."

"Ja och hade de hr stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i
berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbrt Mnke fr att
f straffet skrpt.

"Ja de , --  s skulle han, som har gjort de, fara fram med
stanvdre ensam p natten,  int kunna stanna", tertog Maglena.

Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, dr hon med den i
famnen satt sig ner p klken.

"S ledt folk trodde jag int de fanns i vrlden", sade Ante dystert.

"S'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjlle."

"H, var de likt de! Den, som hade gjort s'nt hade blifvi utskmd fr
alla sina dagar", afgjorde Maglena hrdt.

"Men nu mtte du ha mat, stackare kisse. Du r s tunn och torr som
ett knifblad."

Om Maglenas liknelse ocks inte var s alldeles fullgod, s var det
nd en sanning att katten sg bedrflig ut, ruggig, -- d den ej ftt
slicka och putsa sig, s som kattor vilja hlla sig fina, vt, den
hade ju varit i vatten --, och mager, med bldande ftter.

"Se dr Ante, ta 'na me'n jag mjlkar en skvtt t 'na."

Ante tog katten och hll den plikttroget fast, om ocks icke med den
fverstrmmande mhet, som Maglena visade i sin behandling af det
olyckliga pinade djuret.

Katten hade slutat opp att spotta och frsa, och srplade nu i sig
varm mjlk ur en liten vril. Se'n brjade den putsa och slicka sina
mmande, skafda tassar, samt tvtta sig i ansiktet med innsidan af
framtassarna, som den frst vtte med tungan. Efter detta krp den
kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knet p Maglena. De voro med
ens s goda vnner, den skra vnskapen mellan den rddade och
rddaren.

Klkfllen ordnades i bsta skick. Mnke kommenderades dit igen, och
nu kunde han vl sitta dr frsts, "fr att int katta skulle springa
ifrn dom".

Med Maglena i nrheten, som i samma afsikt gick ttt bakom honom och
skt klken, terkom hans fr en stund s pfallande frsvunna
manfolksvrdighet.

  _________________________________________________________________

                          SEXTONDE KAPITLET.
                            I RFVARKULA.

Mnke sof, dr han satt p klken och hvilade sina trtta, anstrngda
senor och ben. Kisse sof, och hvilade ddsskrmda nerver och nstan ur
led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gllt ko-hu-u, och
kl-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, s den blef kolsvart
inemot stranden.

Men ute p sjn glnste isen rd, gul, grn, alltsom
norrskensflammorna fver himmelen speglade sig i dess glnsande yta.

Ante och Maglena, att inte nmna lill'Mnke, skulle nog ha tyckt det
vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sdan kvll, om de inte knt
sig s opplifvade genom det att de ftt rdda katten.

Som de nu gingo dr och sprkade och ledde Gullspira stadigt emellan
sig, s ndde de sista lill'granen p sjn. Den, liksom de andra
vgprickande granarna hade mistat fotfste under tvdret, som varit,
och stod hankigt p sned.

De fingo skrare fste fr ftterna oppe i land, p uppkrd vg.
Gullspira dk blixtsnabbt in i busksnret fr att skaffa sig kvllsml
af tallris och videknopp.

Kisse ville ej stanna lngre, den var med ens frdig att ta till
ftter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och
hll den fast med bgge hnder, medan Ante ensam fick dra klken med
den alltjmt lika lugnt sofvande Mnke.

Han styrde stegen mot frsta stora bondgrd han fick i sikte. Frn ett
annat, ett rdmladt tvvningshus en bit ifrn vgen, lyste ljus ur
alla fnster. En kunde frst att dr var begrafning eller brllop. S
det var inte fr slikt vandringsfolk, att g fram till s'nt stlle.

De nrmade sig drfr det frstnmnda, fvenledes stora
tvvningshuset, som var grtt och omladt, inte riktigt frdigt
heller, s gammalt det n var, ty fr somliga fnster sutto nnu
brdlappar spikade i stllet fr glas.

Grdesgrden, som omgaf ingorna, var trasig lnga strckor, och i ena
grindstolpen, som ledde in till grden, satt grinden och hngde p ett
gngjrn. De hade icke, som man brukar gra om hsten, lyft in grinden
undan tyngande sn. Skrp och brte och buteljskrfvor lgo synliga
och blnkte i mnskenet.

Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en
hast blifvit vild. Den bde klste och frste, huru lugnande Maglena
n talade till den.

Det gnllde i drren till storstugan, till hger i frstun. Nu stod
det ej till att hlla katten. Med ett tjockt skrn slet den sig ls
och flg som ett skott ifrn Maglena, ut p grden.

En pojke af Antes storlek kom slngande ut p trappan fljd af en
grhund.

"Buss p dom, buss p tattarpacke, som kom", skrek han med gll rst.

Grhunden skllde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket
blnkande tnder.

Mnke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.

Men Maglena gjorde som hon brukade, nr hon p ett s frunderligt
stt frmdde lugna och tmja djur.

Hon satte sig ner p marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att
bry sig om att han nafsade t henne och slet ls en del af
schalfransen.

"Sussu -- sussu --! Int vill du oss nge ondt, vi, som r sm och
ensammen".

Grhunden tystnade, men morrade med ryggborsten hjd. Han sg farlig
ut, dr han med lmsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och
snlt vdrade efter geten, som krupit in emellan dem.

"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men p samma
gng bestmda rst. "Gosse, huta t hunn eran. Du sir vl att vi r
sm och ensammen. Du r stor du, och mtte hjlpa oss", tillade hon,
d pojken bara hvisslade och inte tycktes hra p hvad hon sade.

"Huta t hunn p rappe!" Maglenas rst blef befallande. Grhunden tog
intryck af den. Han stod som skamsen.

Pojken steg ner frn trappan, sparkade ls en isklump och kastade den
midt i gruppen. Den trffade hunden, som gnllande och med en hatfull
och skrmd blick p Grels, pojken, grdens ldste son, lommade ivg ut
genom grindppningen.

Grels gjorde som grhunden, tog vgen ut genom grinden, men sneglade
lmskt tillbaka. Han sg huru barnen dr gingo till vedlidret med
getkrket, de hade med sig.

Jo, dr var hon sker, geten!

Alla tre barnen fljdes t till lidret med Gullspira, som de helt ltt
bundo dr invid en spnhg, dr hon kunde f liggplats tills de, som
vanligt kunde f in henne i en ladugrd. Det var bara en af dem, som
annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, hr, var det
som om de icke vgade vara tskills en enda minut.

De hllo hrdt hvarandras hnder, nr de gingo stegen opp till
frstugan och ppnade drren till det stora rum eller kk, dr det
lyste ut ur fnstren.

Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som
storkket hos Carl Nilssons. Hr fanns ocks fversng, rosig
dalkarlsklocka och blmladt skp. Men allt var slarfvigt,
oordentligt. Inga gardinkappor funnos fr fnstren eller frhngen fr
sngarna. P bordet syntes nnu trvrilar och trskedar kvarlmnade
efter kvllsmltiden. Brnnvinsbuteljer och lflaskor stodo dr, och
en massa smutsiga kort voro utbredda p bordshrnet.

Tre rdbrusiga karlar, husbonden och hans drngar, spelade bondtolfva.
Svordomar och ra utrop ljdo ut i rummet.

En storvxt, vacker men slarfvigt kldd piga stod med ena foten opp p
spisbnken framtbjd, och skrapade grtgrytan, som hon t ur.

"Maka t er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som
darrande och fumligt, satt och tljde spnt- stickor.

"Ni ha int oppe hr att gra lngre. Ni ha ju ftt i er hvad ni ska
ha. Ge er i vg nu bara!" snste en nnu ung bondhustru med fina, men
skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas
lder.

Ante och hans syskon stego ljudlst in genom drren. De knde en
brinnande lust att vnda om, och om s skulle vara, fly ut i
vildmarken igen. Men det var s sent. De voro trtta och frusna och
lngtade s mycket efter ngot varmt, efter lite vattgrt eller
vlling.

Tv sm pojkar af ungefr Per-Eriks och Mnkes lder, hvilka framme
vid bordet, skreko och slogos om sista skvtten i en lflaska, fingo
syn p dem.

"Tvy!" Den ene, Mns, spottade skickligt, s att han nra nog vunnit
sitt ml, att n de intrdande. "Tvy! Mor, sir ni hva fr ett
tattarflje, som str hr", gastade han.

Bondhustrun vnde sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa gon och
hvassa nsa liksom hggo sig fast i dem. De krpo samman och gjorde
sig sm, s mycket de det frmdde.

"Hva ska ni hit fr, hr r ingen gstgifvargrd. Vi ha int mer n vi
t opp sjlf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven
hvarmed hon luskade dottern, i hgsta hugg.

"Babba Kajsa -- hr du", ropade en ihlig rst ifrn ena nedre sngen.
"Gr int barna dr nge fr nr. Du drar olycka fver grden. Jag har
sett dom i drmmen i natt."

"Tig, gamm'tok!" rt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden
ndock gjort ett visst intryck p henne, ty hon vnde sig frn barnen
och tertog sitt fr deras skull afbrutna arbete.

"Ge dom kallgrten, som vardt kvar nr jag gaf hnsena i morse. De
str en tetmjlkskvtt kvar dr p borde i vrilen, och brdskrapet,
som r dr kan du ge dom."

"Ge dom sjlf ni" --, snste pigan. "Jag ska rusta mej fr te g till
brllopsgr'n med mjlken jag. Alla andra mjlkstintena r nog redan
dr. Men hr i grden r de aldrig n'n ordning med nn'ting.

Hon gick, men stannade tveksam, med drren ppen. Farmor borta i
nedersngen ropade p henne:

"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena fr dej i jns --, de
lg bara fattigdom och brdlshet, men hjrterknekt emellan. Du kan ta
bort farligheten med att du gr det godt r. Ja-ja -- akta dej, du."

Brita drog t sig drren med foten och gick in igen. Hon slngde fram
de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrmsel
n af kld, smgo fram till spisbnken, dit matbitarna blifvit
framkastade.

"h hut, du har tagi min mjlkvril", skrnade mindre pojken, Jns.

Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen p Maglena.
Hon hll den fast och sg honom stadigt in i gonen:

"Mor din ha sagt till om maten t oss,  d lr du int ta den f oss."

"Mor!" han rckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade ngot
mycket rtt, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon
sger."

Maglena fick dock mrkvrdigt nog behlla vrilen. Detta var en
missrkning fr Erika, som just slitit sig ls frn modrens grepp i
hennes hufvud fr att f skda huru striden emellan den argsinte,
snle brodern och den frmmande tiggarungen skulle sluta.

De sm vandringsbarnen to kall, snaskig grt, sur mjlk och
brdrester -- tysta, frstmda, utan att ltsas se eller hra de ra
pinande ord, de grimaser med utstrckt tunga och lngnsa, som
bestodos dem frn grdens trenne barn.

Grels kom fven in, just nr de frutnmnda sm andktigt tackade Gud
fr maten. Han sg led och otck ut. Gammelgubben, som fumlade med att
f karfva sista spntstickan ur tjrvedsroten, fick brdt att resa
sig. Han letade efter kppkryckan. Men som vanligt hade ngon af
barnen tagit den frn ryggstdet p hans stol och kastat den utt
golfvet. De gapskrattade nr gubben, halfkrypande, med ett ben
slpande, hasade sig fram p golfvet efter den.

Ante, som ju sg hvar kryckan lg, gick genast fram och tog upp den.
Han rckte den till den gamle, som med sura, frvirrade gon sg upp
till honom.

"Hva-hva-hva-r den go-go-go-s-s-ssen ifrn", stam- made han med
misstro och frundran i stmman.

"Go-go-go-s-s-sen", -- hrmade grdsbarnen. De hoppade hgt, slogo ut
med ftterna, smllde dem samman igen och frskte att stta krokben
fr farfarsgubben, nr denne ndtligen kom s lngt, att han kunde
stega fram mot drren p sina gamla frvrkta ben.

"G frn spisen ungar, s jag fr rum hr med kaffebrnnarn", sade
matmor till de frmmande barnen, utan att ge akt p huru hennes egna
uppfrde sig.

"Ante, hjlp farfarn, han gr lika illa, som mor gick p sistone",
hviskade Maglena. "De r s farligt halt ute p bron."

Ante gick lngsamt, som skamsen efter den gamle. Men nr han kom ut,
dr ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm
och hjlpte honom varsamt ner fr trappan utfr den hala, knliga
stigen, som ledde till den lilla stuga dr han bodde som
fdordstagare.

Bndernas gamla frldrar oppe i Norrland kallas "fdordstagare"
eller "gammelfolk", nr de lmnat frn sig grd och jordbruk till
sonen och hans hustru. De gamla f sig tillrknadt och utmtt hvad de
skola hafva af mjlk, mjl, potatis och dylikt. ro ej barnen i den
grd de lmnat grannlaga och goda, s ha de det svrt de gamla.

Den lilla stugan dr farfarsgubben nu stapplade in, var kall och
ovrdad, drfr att farmorsgumman var sjuk och lg i vstra
nedersngen oppe i grden. Hon lg dr, icke fr att f bttre
tillsyn, utan emedan man ej iddes g ner och laga den mat gubben
skulle ha, d gumman ej orkade laga den, och slapp tnka p att se
till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i
kvll annat att tnka p.

Gubben beredde sig till att, rysande af kld, lgga sig pkldd under
frskinnsfllen i nedersngen. Han var fr stel och frusen fr att
kunna orka lgga ved p den nnu frn morgonen heta askan i spisen.

Ante gjorde det i hans stlle. Han satte dit kaffekokaren ocks, som
stod ute p hllen.

Gubben satt p sngkanten och sg p gossen, hvilken i hans tanke
liknade en Guds ngel, s grdaskiga och lappade klder han n hade.

"Du-d-du fr l-i-g-gg-a hr i fvers-s-sngen i-i-i natt", stammade
han.

"Maglena och Mnke ?" frgade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron
hos den stackars gubben, som sg vnligt p honom, i hans kalla
ovrdade stuga, var vida att fredraga framfr det stora ljusa kk dr
man bara "trtte" med, och snste hvarandra. Lttare i sinnet sprang
han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och
att farfar blifvit afkldd och kommit i sng.

  _________________________________________________________________

                         SJUTTONDE KAPITLET.
                              "KASKEN."

Grels stod ute p trappan d Ante kom ditt. Han var pfallande spak
-- ja hrdes rent af helt frtrolig, nr han gaf sig i sprk med Ante.

"Vi tnk g p koxen i brllopsgrden hr bredvid. Brita ska g dit
med mjlken och d flj vi med och koxa p bruden."

"De bli nog behndigt fr er, de", sade Ante och ville frbi Grels,
in. Men denne stllde sig i vgen.

"Ja de bli lika behndigt fr dej och syskonen dina, som fr oss."

"Int f vl dom g p koxen hr, int."

"Hvem som hlst fr vl g p koxen. Pojkarna i byn r sint p den hr
bruden fr hon, som r s rik och grann stinta, har tagit en utsocknes
karl, som int ha n hemman och r en s'n mes, att han sg nej till
brnnvinet. Och drfr ska dom stlla till roligheter i natt och
skrmma dom. Vi, smpojkar frn den hr byn och frn grannbyarna ,
ska dit och vara med p hvad som blir."

"Men inte vi d, int. Maglena och Mnke r trtt och mtt g och lgga
sej."

"De r dom, som vill g och Brita och jag ha lofvat dom att f flja.
Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt t",
tillfogade Grels med ngot visst medlidsamt i rsten, som tog Ante.

"Ja, vill dom, s nog fr dom fr mej", sade han.

Grels gaf honom hastigt vgen fri. Ante gaf ej akt p den stygga
glimten i hans gon.

Maglena och Mnke kommo emot honom ifriga. Trtthet och missmod voro
borta. De skulle f g och se p bruden i granngrden. Prostinnan
sjlf hade kldt henne, och hon skulle vara s fin s drottningen
sjlf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet
fullt, och rdt silkesskrp och svart silkeskjol, och lif -- och --
och!

"Mns och Jns-Petter r riktigt bra mot oss nu", frskrade syskonen.
"Men hu hller, dom ha hlli p  villa ha i oss "kask".

"r ni tokig barn, har ni druckit af en s farlig dryck." Antes gon
sprrades ut af frskrckelse. Han gaf sig till att skaka och vnda p
Mnke, som om han tnkt att f ur honom ett ddligt gift.

"Slpp mej, slpp mej!" skrek Mnke, dmpadt fr att de innevarande ej
skulle f gonen p den nesliga behandling, som brodern lt honom
underg.

"Dom hll bara p, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena
lugnande.

"Husbonn hllde s mycke brnnvin i hetkaffe, s de blef mer brnnvin
n kaffe. Och drngen dr, han ville ha i oss sn't."

"Ja, int kunde ni smstackare komma frn det", jmrade Ante. "Och s
ha ni inte kunnat akta er fr frsta supen nd."

"Vi gret och ba' att f slippa", frskrade Maglena "och jag sa att
jag skulle f spy af det."

"Men dom ville ha i er nd frsts -- fr att f ha roligt t er nr
ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes gon brunno
mrka.

"Ja, de ville dom, och drngen dr, som nu drick ur brnnvinsflaskan,
han tog mej om hufvet och hll fast mej, fr han skulle f i mej
kasken", puttrade Mnke och glodde surt p drngen i frga, som just
satte brnnvinsflaskan till sin egen blsvullna mun.

"Gosse --! Hur bar du dej t fr te slippa unnan, en?"

Ante grep Mnke hftigt om skuldran.

"Kre dej, du hr vl att de int var s farligt", skyndade Maglena att
tillgga. Fr gamm'farmor i sngen ropa p'n. S hr ropa hon:

"Jrker, akta dej! Jag sir ljus fver barnas hufven -- och de str
bara mrker om dej sjlf."

"Han svor t farmor, som r s sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som
snart kan d. Men han slppte oss nd -- frstr du."

Ante nickade till som af lttnad. S gick han sakta fram till sngen,
dr den sjuka lg och stirrade ut med ihliga gon. Hon hade ftt ett
styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif fr att hlla henne
oppe och lindra anfallet.

Hon fll tillbaka flmtande.

"Tro int p folke hr, och int p barna. De akta int gammalt folk --.
Akta int far och mor -- och d r de int n godt te vnta af dom. Vi
ha vari sn'a hr i grden allihop se'n lngt bort i tiden. -- Hr ha'
funnits s mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all
mrkrets makter."

Hon stirrade opp framfr sig, som hon sett i syne.

"Ni ska ha s mnga tack, farmor", sade Ante med lg rst. "Mor sa'
alltid att en' lr sej supa d en' brja me kask."

Det flg som ett ljusskimmer fver den gamles ddliknande anlete.

"h det knns godt te hra tack. Vore s vl att jag kunde lefva igen
och lefva bttre. Om barna sg att de gamla voro bttre, s blef dom
nog bttre dom, . Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de
frstr jag."

"Mor hon var storriktig. Hon lrde oss de rtt var -- och hon gjorde
de sjlf."

"Jag ser de --. Vl skall de g er. -- Men akta er fr folke  barna
hr --. Dom ha' ondt i sinne till er."

"Hva' gormar ni om? - Lt kringen vara, hon gr int annat n skller
och hostar da'n igenom", skrnade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom,
vi ska g nu. Brita r rustad."

Barnen, bde de frmmande och de frn grden, gfvo sig af. Grels
ryckte dem med sig nr de ville stanna fr att sga godnatt till
Gullspira.

  _________________________________________________________________

                         ADERTONDE KAPITLET.
                           BRLLOPSGRDEN.

De kommo fram till brllopsgrden. Drrarna stodo ppna och det rk af
vrmen dr innifrn. Packande fullt med folk syntes utanfr fnstren;
de koxade in, fr att f se bruden.

Just som barnen ndde fram, kom hon ut p bron fr att visa sig.
Brudpigorna, som hllit pellet fver brudparet i kyrkan, fljde henne.

Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var
hgvxt och sttlig och bar guldkrona. Dess sm blad af guld pinglade
nr hon rrde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor.
De hade, just som sed var kommit med mjlk till risgrynsgrt och
ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i
girland, frn axeln nert lifvet. Rosor p den svarta sidenkjolen,
drtill hvit slja och bredt, rdt guldblommigt skrp, som ndde ner
till kjolkanten.

God och mild sg hon ut. Hennes gon skte omkring efter de gamla och
till smbarnen, som ej orkade eller vgade trnga sig fram. Dem
kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.

"Nej, si tre barn, som jag int knner. Dom mtte komma hit, s jag fr
tacka dom. Det br lycka med, nr vandringsbarn hlsa p en s'n dag."

Bruden gick ner fr trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp.
Det hvilade ngot lidande, trdt och dock ljust och frimodigt fver
dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju ocks "utsocknes" hr,
liksom hon skulle bli p den trakt dit hon skulle komma, nr hon
flyttade "ner i landet" dr hennes unge make var sgstllare.

"Nu r ni p brllop, s mycket ni vet det", log hon emot barnen.

"r ni frn Frostmofjlle, s har ni ti barkbrd nu ett par r. Men i
dag ska ni ta risgrynsgrt och vrtlimpa med smr, och ktt, och
kaffe ska ni ha och doppa s mycket ni orkar."

Bruden ropade p kokmoran, som stod p trappan till bryggstugan.
Barnen mste ha ett duktigt matknyte med sig, nr de skulle till att
g, frmanade hon.

Grannens barn kommo ocks in och fingo sedvanlig traktering de med.
Men bruden tog ingen vidare notis om dem.

Fjllbarnen fingo sig nog ett ml, hvartill de aldrig tnkt sig maken.
Brita, som bland andra mnniskor, var som en helt annan flicka, snygg,
gladlynt och rent af god, tog sig helt ovntadt an dem. De skulle upp
och se p dansen och lekarna, se henne dansa ocks, fr det kunde hon.
Hon hann knappt till drren med barnen, frr n en sttlig, smidig
timmerflottare kom och tog henne vid handen.

Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta fljde ringen, inuti den,
och hll sig till en gosse dr.

Hon sjng med klar, grann stmma:

  "Ja, stampa du som gr i ringen,
  du vill gifta dej, men du fr ingen.
  Dansa med mej, det fr du, om du vill.
  men mitt unga hjrta hr mig ensam till."

Men i alla fall tog flickan, med den granna rsten, genast en annan
gosse, en som drvid sg mycket belten ut.

De svngde om inne i ringen och nu sjng hon:

  "Kom vnnen, kom,
  kom svng dej om med mej i dansen,
      hopp falla la, la.
  Gldjens i dag, det r vr lag.
  Mtte sorgen aldrig komma."

Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjngo den samma glada
danslten men p vemodig, s innerligt vacker melodi. De sgo
hvarandra i gonen, s unga och granna och starka i hgen.

En annan lt togs opp. Alla sjngo och sprungo i ringdans.

Gcksam lpte gossen i ringen. Han sjng och flickan svarade.

P samma stt hllo de i med den ena leken efter den andra.

  "Hr r vnnen den bsta,
  som jag tnker mig att fsta,
  uti lifvet och uti dden den bsta.

  Du r min ros och min lilja,
  ingen skall oss kunna skilja,
  frrn dden han hafver vunnit sin vilja."

Dans p dans fljde alltjmt.

Ante och Maglena stodo i drren. Mnke hade krupit bakom den, och
slumrade ljufligt med hufvudet s placeradt att den frstkommande
kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa p honom
ordentligt.

Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, tv stycken, stmde upp.
Spelmnnen stampade takten s golfvet gungade.

Brudparet dansade --.

De dansade ngra tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med
Ante, som blyg fr lumpdrkten, tafatt sprang med, utan takt, som om
han varit ett tre rs barn. En blank tolfskilling fick han af bruden,
nr hon med en god blick ter lmnade honom vid drren.

Maglena, lill'stintan, skulle ju d ocks dansa med brudgummen.

Hon slngde gammelschalen af sig. Hret fll ner om axlarna p henne,
lockigt, glnsande, s det gjorde henne vacker, trots de lunsiga
klder hon bar. Rd var hon om kinderna, s som hon blygdes och var
stolt p samma gng. Men takten hll hon, och dansa kunde hon, s att
de, som sgo p mste skratta, s beltna voro de att se p huru
skert de sm laddkldda ftterna frde sig.

fven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i
sllskap", ocks. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer n en
bulle och god kaka.

De hade s roligt, s det lyste af dem af frjd dr de stodo. Folk
voro ju s snlla emot dem.

Barn, som voro med p brllopet, smgo smningom fram till dem och
ville gra sig bekanta.

Pltsligt vnde sig Maglena mot Ante.

"Gosse, jag hr Gullspira!"

"r du tokig. Int kan hon hras nda hit och i s'n lt som hr r."
Ante sg sig virrig omkring. Fr en stund hade han glmt den vanliga
tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.

Han sg frskrmd bort emot spelmansvrn, blicken skte
instinktmssigt Grels och de andra tv pojkarna, hvilkas, han tnkte
p det nu, illmariga, elaka ansikten han sett dr just nr han dansade
rundt med bruden. Han bjde sig utan ett ord, ner efter Mnke.

"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade
stor likhet med bruden. Hon rckte med ett godt leende sin hand ut
emot Ante.

"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon,
lill'Anna, som sttt invid Ante och tittat p honom en lng stund.

Ante sg in i hennes granna gon, som liksom drogo honom. Men s
sttte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mtt g. Maglena hr hr
geten, och det r aldrig nge bra. Hon hr, fast hon int kan hra."

Med dessa, fr lill'Anna rtt obegripliga ord gaf sig Ante ivg med
syskonen.

"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante.

"Tack, nog vill vi gra de."

Drmed voro barnen borta.

  _________________________________________________________________

                          NITTONDE KAPITLET
                              P FLYKT.

Just som de, andlsa sprungo ner fver grden mtte de ett flje, som
s nr skrmt frstndet ur dem. Mnke skrek himmelshgt.

Det var en skara drngar och pojkar, hvilka med af rdfrg flckvis
frgade skjortor utanp klderna, kommo smygande upp emot
brllopsgrden. Skrpuksansikten af nfver, med runda stora hl fr
gonen hade de, och lnga hakskgg af laf frn ngon gammal gran i
skogen. De slngde med brinnande tjrvedsknippen, som de buro i
hnderna. Druckna vore de hvarenda en.

Barnen knde med stor frskrckelse igen rsten p den, som gick i
spetsen. Det var drngen frn grann- grden, han, som velat tvinga
Maglena och Mnke att dricka kask.

Han knde fven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att
lpa efter dem.

"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, fr han r full och jag r
nykter. Spring p rappe!"

Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Mnke. De flgo fortare n
nr de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.

Ante stannade tvrt, nr drngen var alldeles inp honom. Han satte
vigt ut krokben. Med en rasande svordom fll stora, grofva karlen i
backen.

"Ja vnta mej du, i morgon hitta jag igen dej, d ska jag bulta
morskheten ur dej", vrlade drngen, som fumligt reste sig opp, men
fick fart i sig nr han sg det andra fljet lmna honom och nrma sig
brllopsgrden.

Ante hrde vilddjurstjutet de utsttte dr invid fnstren och begrep
att dr skulle bli vildt slagsml.

Han hade hrt och sett tillrckligt fr att frst det en del af
bypojkarna ville "kl upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra
rika bruden frn deras by. De hade druckit brnnvin fr att morska upp
sig. I brllopsgrden, hvarest allt varit s ljust och lyckligt, dr
de efter maten sjungit psalmer och lst bn, och dr de dansat till de
vackra ltarna, skulle nog bli uppstndelse och allt som ledt var.

Ante sprang det mesta han frmdde -- flg --, han som smsyskonen,
nr han hrde ett jmrande gallskrik ifrn dem.

Oljudet kom frn vedlidret, dr de hade satt in Gullspira. Geten
brkte kvfdt. Ngot hade hndt henne.

Joo, ngot hade hndt henne --! Ngot, som s nr hade gjort nda p
det kloka, prktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under
brllopsfrjden dr borta hade tyckt sig hra Gullspira brka.

Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullprla, lg nere i spnorna
flmtande, bldande ur sr p halsen, sr p buken. Barnen kunde
tydligt se det, ty det var lngt lidet p natten och mnen lyste full
in genom gluggen till lidret.

Ante var blek som ett lik. Smsyskonen greto. De lgo p kn bredvid
Gullspira.

"Ta af dej frklde, Maglena. Jag ska lgga sn p srena och binda
fast med min ylleami."

"Gullspira r biten", fortfor han hrdt. "Han, som kunne lte farfar
krypa efter kryckan han har nog kunnat stlle ihop de ! Och ngon har
bussat en elak hunn te gra de."

"Ja, dom ha hlli fastna', fr Gullspira har alltid vrjt sej fr
hundar -- och se hr", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hrstr
efter en hunn finns p hennes horn. Hon har int ftt vrja sej. -- De
r pojkarna hr allihop, som har varit hr,  hlli fast na'; de
luktar af den otcka tobaken, som den dr leingen Grels gr och tuggar
p", fnyste Maglena.

"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande.

"Jag r s rdd att drngen dr inne ska ha i oss kask i moron",
jmrade Maglena.

"Han tnk nog ut hvad ledt r fr mej ", sade Ante med en dyster,
begrundande uppsyn. "S sint som han vardt nr jag fick ikull en s'n
karl."

"De r int alls nge behndigt te vara hr i gr'n", gnllde Mnke --
"en knner sej just som s otrygg."

"Vi g hrifrn, och de p rappe", hviskade Ante.

"Pojkarna r nog inte lngt borta. Jag sg hur dom sprang hrifrn, 
hll sej krokig nere i dike bakom grdsgr'n. Dom vardt vl rdd nr
vi kom p dom s snart, fr dom trodde vl vi skulle stanna i
brllopsgrn hela natten."

"Som vi kom, s hrde vi Gullspira lta s underligt. Pojkarna skrek
'buss, buss'. Den dr elaka grhunn var det, som just rusa, i tage att
illbita Gullspira", meddelade Maglena flmtande.

"Men dom vardt rdd nr jag kom", fll Mnke med i talet.

"n en stund r dom kvar i brllopsgrn", afbrt Ante med en medlidsam
blick p Mnke. "Midt i vrsta slagsml, och dr r drngen , s dit
kan vi int g, och int kan vi stanna hr heller."

"Gullspira, kre dej -- grannpiga, stig opp nu s pass att du kan
komma ut till klken", fortfor Ante.

Gullspira, som nog frstod barnens ngest och delade deras farhgor,
reste sig mdosamt.

Stdd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Frskinnsfllen breddes s
sltt som mjligt p klken och Gullspira frstod vl meningen. Hon
klef upp dit och sjnk med en stnande suck ner i den ldliknande
klken. "Hvad har jag gjort fr ondt i denna grden att jag skall bli
utsatt fr s styggt", tnkte Gullspira.

Barnen sysslade snabbt och ljudlst omkring geten.

"Vi g opp t brge hr", hviskade Ante.

"Dom har hunn med sej i brllopsgrden. Han varskor nog om vi g frbi
dr och d r det slut med Gullspira och mest me oss ."

"De r farligt bra att int klksprena kan synas", tertog Maglena, de
r isgata oppigenom stigen till berget."

Barnen satte sig i rrelse. Ante drog, Maglera skt p, och Mnke gick
bredvid och sg till att intet fattades geten.

"De fall mej farligt ledt fr, att g frn grden och inte sga ett
tackens ord till gammelfolke hr", sade Ante och stannade nr de
hunnit frbi uthusen.

"Men kre dej. Vi mtt ju skynda oss", jmrade Maglena!

"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom frn oss om dom  vill
sa i oss kannevis med kask", puttrade Mnke.

"St hr nd en aldrig s liten stund", sade Ante med sklfvande
rst.

I en blink var han borta.

In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprtt i sngen
stirrande framfr sig, liksom lyssnande. Han frstod nog af erfarenhet
hvad som tilldrog sig i brllopsgrden. Frr i tiden hade han kallat
sn't fr 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara
med p sn't. Men nu sg han det annorlunda. Han grufvade sig ocks
fr de frmmande barnen, som voro s helt i hans barnbarns vld.
Skrmda, pinade, plgade skulle de bli. Han knde vl till huru barnen
hr i grden buro sig t emot alla, som de trodde sig kunna r p,
ssom gammalt, orkeslst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och
vrnlsa djur.

Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt
kaffe. "Si hr, de r kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag
vill lgga mer p elden. Och s fr jag s mycket tacka farfar."

"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga hr?"

"Jag trs int. Dom gr slut p geten hr, och vill ha barna te dricka
kask. Och t mej vill dom gra de ondt r ."

"S-s-s r det." -- Gubben nickade bekrftande.

"Jag r n-n-jd t a-att du k-om, fr j-j-ag h-har tnkt p-p a-att ge
d-dej k-k-klockan hr."

Farfar hktade ner silfverrofvan han hade hngande inne p sngvggen.

"D-det r s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag h-l-ler.
T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och
lt Gud fl-ja d-d-ej."

Ante stod med klockan i handen -- stel af hpnad och ngslan, som om
han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stllet fr att bekomma
s'n gfva.

"F-llen hr i fver-sngen s-s-ska du ta. D-d-de r kallt. V-i
g-g-gr int me'n. K-k-kringen r snart slut h-hon  --. Skynd dej,
gosse!", sade han, pltsligt frdig i talet. "Det kan snart vara gjort
i brllopsgrden - Skynd dej --! Hr du! --"

"Jag mtt tacka er frst, farfar -- fr ni ha vari s mycke go' mot
oss. Int vet jag om jag kan ta klockan f er, --  int fllen hller."

"Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De r int fr
tid-ti-tidigt att jag f g-g-gra all-ri s-s li-lite de go-go-godt
r."

"De va-va-vardt s ltt ini mej nu n- ja fi- fi- fick mej te 
g-g-gra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu p ra-ra-rappe. Do-do-dom
sk-sk-skjut i br-br-brllopsgrn."

"Ja s vill jag tacka farfar --. , hls dit, te mor!"

Ante lade kudden till rtta under gubbens stela nacke, hljde fllen
vl om honom och lmpade vedtrna i spisen s att de skulle brinna
lnge.

Med klockan i fickan och fllen p armen stannade han innanfr den af
honom redan ppnade drren.

Han tog af den slitna hundsskinnsmssan och bugade sig.

"S mngande tackar ska ni ha farfar!"

Men farfar syntes inte hra honom. Han lg med de ovant, mdosamt
knppta hnderna ofvanp fllen, och mumlade fr sig sjlf. Ante
frstod att han bad, fr han hrde samma ljud af "Gud Fader" -- af
Jesusnamnet, som han hrt frn mors lppar s mnga gnger och in i
hennes sista stund.

  _________________________________________________________________

                          TJUGONDE KAPITLET.
                                 ELD.

"De va farligt hvad du vari lnge borta", sade Maglena, nr Ante
springande kom fram till klken p hvilken hon och Mnke klmt sig in
bredvid Gullspira.

"De kndes ledt te g ifrn farfar. Men jag fick de hr af 'en." Antes
gon lyste nr han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick
ordentligt, och nr han kunde breda fllen fver geten.

Det blef en gldje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de
voro, gammelfolket dr, och huru styggt det var med barnen i grden,
som gjorde dem allt ondt de kunde hitta p.

De pratade flmtande. Det bar uppfr, mot hjden, och vgen, som dr
skogskrare farit fram med stttingarna var knlig och ojmn.

"Vi f skynda oss de msta vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara
efter oss."

"De har kommit en ridande karl frn brllopsgr'n", upplyste Maglena.
"M tro, han far nog efter fjrdingsman. -- Flere stycken af dom, som
hade blodfrgsskjorta ha' gett sig drifrn ocks,  sprungit hvar
till sitt hll."

"Drngen kan vara hemma han  nu, nr som helst", sade Ante.

Han spnde de spikbeslagna becksmsskorna i isknottret och drog allt
hvad han orkade.

Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter fregende dags t.

Skaren lg som ett isflt t alla hll p mse sidor om vgen. De
fingo klken upp ifrn den trttsamma ojmna skogskrarvgen. Och nu
bar det af, fver blnande skarsn. In fver ngsflak och mark, dr
snn nnu lg och tckte, samt fver isblanka stenar, bckar och
smmyrar.

Ante tog mrke p stjrnorna, sg till att han hade Orion t
sderhllet, och morgonstjrnan, som lyste stor och klar, rtt framfr
sig. De fljde alltid p ett ungefr lfvens vida krkningar. P mse
sidor om den, lngt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig,
fast skilda af lnga skogsstrckor och stora sjar.

lfven drog frn vster till ster, ut till hafs, och i den riktningen
gingo barnen.

Men nu gllde det att komma ifrn bygden och in i djupa skogen, att
undkomma det farliga fljet p vgarna, och att n fram genom gmmande
skog frbi byn hr, och in i annan socken.

Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom p lek upp bakom
spetsiga fjlltoppar lngt i fjrran dr Maglena trodde att vrlden
tog slut. S blef den borta bakom en annan fjlltopp. Den tittade ter
fram och satte solkatt i alla sm stugufnster och i gonen p yrvakna
barn. nnu en gng lekte solen kurragmma bakom ett hgt, rundbildadt
fjll.

Men s kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glnsande
matta af tunt guld fver hela snflckiga vidden. -- Den bredde guld
fver fjlltoppar och grna granar, samt fver tallar, guld p
hvartenda barr och fver stammar, hvilka nu lyste i guldrdt.

Det var makalst grant. Barnen knde ingen trtthet, inte ens hunger.
De hade satt sig stilla p klkkanten och sgo p huru solen steg och
steg.

Nu inte bara lyste den. De brjade knna vrme af den. Maglena tog
Mnke vid hnderna. Hon knde sig fri och innande glad, lngt borta
frn bygden, inte en grd i sikte. Sng och dansltarna lgo henne i
sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram p skarsnn med
Mnke, i polskatakt.

  "Du r min ros och min lilja,
  ingen skall oss kunna skilja."

Plums, pladask dk hon med ena foten genom snn. "Jmmerligen heller,
solen stt krokben fr mej", skrattade hon och kraflade sig upp.

"Ja och skjusar oss ivg in i skogen fr te ska husrum, Jag frst
int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var
solblind och sg svart och gult och rdt fr sig, ty han hade
allvarsam setat och stirrat rtt in i solen, som steg s fort fver
berget.

De hade kommit in p en svedja, dr skarsnn ej lngre tckte fldt
timmer, stubbar och brte, och skyndade nu in i djupa skogen dr det
nnu "bar".

Gullspira hade kryat till sig, eller var det fr att sttarna mot en
och annan trdstam icke tilltalade henne. Ty helt ofrmodadt sparkade
hon sig ls ur fllen och hoppade ivg int skogen, i sjuklingshljet
af frklde och ami om mage och hals.

Med otrolig ltthet fann geten den stora ttgrenade gran, som skulle
passa till hus, en s'n som barnen hela morgonen frgfves skt efter.

Gullspira stllde sig midt under jttegranen, hvars grenar bredde ut
sig som ett ogenomtrngligt tak. Snn var redan bortsmlt drunder
eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig dr.

"M--", brkte Gullspira. "M--. Hr bor en klok get, som fast hon
legat p klke med frklde om magen, har haft gonen med sig. M--.
Stig hit ni rara sm folkkillingar s bjuder jag p varm st mjlk,
mjuk mossa att hvila p och frusna sta lingon och enbr att kalasa
af. M-- var s goda!"

"Hon bjur oss till sej. Si ni s stor och fin hon hofverar sej
Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag hr ve drrn tills hon ber mej
stiga fram och sitta."

Maglena lyfte p en tung, tt gren, gick innanfr den och blef
stende, sklmaktigt tittande p geten.

Mnke fljde och iakttog ocks han samma hnsyn som nr man kommer in
till folk.

"M---" sade Gullspira, "ni ska vara vlkommen och sitta ner."

Hon trippade in emot den stora stammen dr de hga rotknlarna voro
sittplatser och liggplatser bekvma nog bde fr folk och getter.

Ante kom "in", dragande klken efter sig.

Han tog kunten ur den, samt tjrvedsstickorna och fllen. Sen stjlpte
han klken oppner p alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de sm
vrilarna fyllda med skummande varm mjlk samt bullar och brd frn
brllopsgrden.

"Bordet" stod invid rotknlsbnkarna. Barnen lste till bords, to
sfligt och lngsamt, och knde sig som storbondfolk, i egen stuga.

Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats p andra sidan
granstammen, och diskade se'n krlen med "trasor" af sn. S stjlpte
hon upp dem.

Hon bddade i "nedersng" af en stor rotknlsfrdjupning invid
granstammen syskonbdd, med gammelfllen under och den nya fver.

Ante och hon hviskade vid hvarandra s att inte Gullspira skulle hra
dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bddade nedersngen.

"Hon fr vl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brdskande, nr
Gullspira, som knde sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan
eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig p
fllen.

"Ja och d mtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska
g ut och ska ungbjrkkvistar och spdt tallris t 'na! Fr hon ska
frsts vara tandls, och det blir som tunnbrd och kaffe t
gammelfarmor."

"Tnk, hon r slugare n jag", sade Mnke, som kom med tv nfvar
frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem s godt som "inne i
rummet".

"Fr si ni d jag gick och klaffsa och skte efter vatten s sprang
hon rtt ner till en lill'bck rakt hr bredvid. Och nu gr hon och
lgg sej, fr hon tnk att vi, som ha gtt b dag och natt ska gra
som hon."

"Men de r ju midt p da'n", invnde Ante, som tyckte att ett
frstndigt frslag borde komma frn honom och inte frn lill'drngen,
eller ens geten.

"Ja d fr solskene bli mnsken fr mej", fll Maglena i talet. "Jag
r s trtt s jag ids int kl af mej och torka skorna framfr elden."
Hon ltsades vrma hnderna vid en spiseld.

"Jag ids int torka dom t dej hller, Mnke", tillade hon, s du fr
lgga dom brevid sngen." Maglena var helt allvarsam.

"Jag tro att jag slng ner mej som jag r" tyckte Mnke, "fr jag kom
just frn skogen, och r s trtt s att jag r rent slut. Dr ha jag
hlli p och fllt n' smgranar p svedjan s jag knn mig just
bruten i rygg och armar."

"Men du ska vl stnga spjlle s vi f varmt", log Ante lite
sklmaktigt.

"Ja, hjlpanes heller. Men jag var nstan rdd fr os, frstr ni."
Maglena tervnde i alla fall t spishllet till. Hon strckte sig
mdosamt upp och slet en gren t sidan.

Med trtt, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen ivg till sngen,
dr hon hade svrt att gra sin myndighet gllande. "Gammelfolke" hr
i grden visste att hlla barnen p mattan, ty farmor Gullspira, hon
tog spjrn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra
benen, som om hon mnade bli ensam om bdden. Hade hon inte varit
gammelfolk s kunde en mest ha blifvit sint p na.

Matmor stod rent rdls om sngplats fr ungfolk och barn. Men s
frstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt
omlagdt p magen.

Och det fick hon.

Grdsfolket krp till sngs, i en hg, hela hushllet, med fllen
fver gonen fr att hlla undan "mnskenet", som pilade in mellan
tta, tjocka trdstammar, och vrmde luften s att barnen drmde att
de sofvo i uppvrmd stuga med tjocka, tunga nyfllen fver sig.

Gullspira hade lagt sig ofvanp dem fr att vrma sig och dem. Hon lg
dr, idisslande, och blinkade med lngsmala gonstenar mot
solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmrksam. I skogen fanns
vilddjur att vakta sig fr, och i skogen fanns mnniskor och hundar.
Hon hrde dem Gullspira!

Stolt blickade hon sig omkring. Hr, under tta, mot jorden hvilande
grangrenar kunde de vara trygga, hr kunde ingen se dem. Geten
idisslade dagen lng med halfslutna, dock seende gon. Silfverrofvan,
som satt p en kvistknagg p trdstammen pickade igenom timme efter
timme. "Mnskenet" tog af och svalkades, sjnk in i rosenrd
aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjmt sofvo barnen.

De sofvo nr den riktiga mnen med frost i flje trdde opp p
himmelen, sofvo fast aflgsna steg och buller af mnniskor, af
skllande hundar hrdes ej lngt ifrn dem, sofvo nr allt blef tyst
och ddt i skogen.

Men d vaknade de. Ngot ludet, vamt kom krypande, smygande, gled
mjukt in under frskinnsfllen, som Gullspira drvid med ett skutt och
ett kort brkande af ovilja lmnade.

"Kurr -- -- r -- r --."

Maglena och Ante satte sig opp p en gng --, s fver all beskrifning
hpna fver det tta mrka tak de hade fver sig. Katten, som vckt
dem, knde de igen p jamandet. Det var den grsprckliga "iskatten".

S frundrade blefvo de fver att den hittat efter dem en s hisklig
vg som de gtt, att de glmde att tnka p huru otrjsamt det var att
vakna i mrka skogen, midt p natten och utan eld.

Men de kommo att tnka p det nr de frso s att de hackade tnder.

Om de bara hade gt en tndsticka, en enda, s nog hade det gtt att
f eld. Hela bunten af tjrvedpinnar fanns ju, dr Maglena stakat ut
spisen. Hon sklfde af kld s hon knappast kunde tala.

"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjlka. Vi frys vl rent
ihjl."

"De blir int annat n te krypa ner i fllen igen, s vi f ligga hr
som Carl XII:s krigsfolk och vnta p moron nr solen kom", sade Ante
och beredde sig att helt hjltemodigt krypa tillbaka under fllen.

Men katta ska ha mjlk, s lnge som hon gtt utan, s jag mtt stiga
opp nd", huttrade Maglena.

Hon slngde fver sig fars gammeltrja, som de ftt kvar efter
Per-Erik.

Medan hon satt och mjlkade med trjan fver axlarna, fll en
grankotte med ett smllande ljud ner p hennes hufvud och hoppade sen
ner i en af trjans tomma gapande fickor.

"De hr r bestmt en riktigt vacker vrko. -- Mnke ska fn nr han
vaknar", tnkte Maglena helt frnjd nr hon, vid det att hon trdde
handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kdklibbig vrgrankotte.

Det gick Maglena som alla andra nr de hitta ngot. Hon fick lust att
underska om det inte fanns mer af samma slag, s hon grfde p nytt
med handen ner i fickan dr hon funnit "kon".

Jo, dr fanns verkligen ngot mer!

Dr fanns ngot, som med ens tog bort den frusna, huskiga
mrkrddsfrnimmelse, som tyngt och plgat Maglena, dr hon satt ensam
i mrkret under granen och mjlkade.

Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara nr barna sina igen
och hjlpa dem tillrtta.

Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i tv --
tndstickor!

S lnge som de burit p den gamm'trjan, haft den fver sig som
vrmande hlje, och slngt med den, s hade de d aldrig gett akt p
att det fanns ngot i fickorna.

Det var klart att stickorna funnos kvar dr frn lngliga tider
tillbaka, d far nnu, vintertiden arbetade p skogen och ibland rkte
lill'pipa.

Maglena hll stickorna i handen. -- Hon luktade p dem. -- Riktigt --!
Den rejela fosforlukten gde de.

Hon var s fjen (storglad), att hon kunde ha skrikit hgt. Hennes
blixtlika tanke var att ropa ut frjden t Ante.

Men --. Ja bst att tiga. -- Ty tnk om inte stickorna "tog" --. D
skulle hon bara narra Ante att bli glad t det, som d bara skulle bli
sorgeligt och tungsamt.

Maglena trefvade sig med brdskande hast stupande och snubblande, bort
till spishllet. Drinvid p en kvist hade hon hngt upp kunten.

Hon famlade och letade efter den i stupmrkret.

Joo. -- Dr var den nd! Och midt nerunder den lg bunten af
tjrvedsstickor, som hon "stdadt" dit i "ltsspisen".

Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de sm
fosforsticksuslingarna!

Hon repade med darrande hand ett, tv, tre, fyra tag med stickan emot
en af hennes varma, fasta sm laddar, som hon frsts behllit p
ftterna.

Men hon var fr ifrig, fr hftig. Stickan glimmade och lyste till ett
gonblick, -- just nr Maglena nypit till s morskt att den --
kncktes, -- s sjnk den ner i den vta mossan och -- slocknade.

Hon var frdig att skrika hgt af frskrckelse och sorg. -- Ja
gallskrika, som ett lill'barn.

Skulle hon g miste om hoppet att f eld nu nr det varit s nra att
hon lyckats!

Eld! Det var vrme fr frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och
trefnad fr ensamma sm, ute i villande demark. Eld! Det blef hem och
hrd dr elden fanns.

Och bara en sticka --! En liten s vek, spd stackare!

Maglenas hjrta klappade hgt. Hon stod med stickan mellan fingrarna
utan att vga sig p att frnya frsket med att f eld.

Hon hade som kagra (sklfning) i handen, och hon tyckte att stickan
bjdes emellan fingrarna som om den nr som helst skulle brytas af.

Slutligen satte hon sig beslutsamt ner p marken -- bredde ut
frkldet p mossan, lade tjrvedsstickan ofvanp det --.

S strckte hon fram foten med ladden p. -- Strk till ett tag, --
tv tag, -- tre tag --!

Trar kommo henne i gonen, -- lpparna sklfde --. Men -- nnu ett
tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, ltt p handen --.

"Ratsch --"!

En liten lysande, gulbl lga sprang fram frn stickans topp --!

Kvick i vndningarna "som en eldgnista", frde Maglena den lysande
lilla lgan till en fet tjrvedspinne.

Den tog genast eld! Den brann med djuprdt sken, rken ringlade svart,
rart tjrdoftande upp i luften.

"Ante", -- ropade Maglena dmpadt --, som rdd att med sin blotta rst
slcka elden.

Ante, som legat med slutna gon och inbillat sig att han var en Carl
XII:s tliga krigsbuss, sg upp.

Som en pil flg han upp och kastade fllen ifrn sig.

"Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag frst de hr?"

Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsfventyret.

  _________________________________________________________________

                        TJUGUFRSTA KAPITLET.
                          I EGEN GRN STUGA.

Ante fick snart en brasa till stnd och det s godt som midt p
stuggolfvet.

Den slcktes ej fast den smlta snn sipprade ner frn granbarrstam
och snvta grenar.

Matscken frslog nnu. Men se'n man tit var det ju kvll och ter
liggdags.

"Int kan vi lgga oss nu igen, s bra som vi ha de", tyckte Maglena.
"Frresten s vet vi int om de r midt i natta eller lid emot moron."

Hon gick beskftigt och ordnade om i kunten.

"Vet vi int?! Jag har vl klocka, som sg hva tid de' r!"

"De r nog morgon snart, det knne jag p mej, fr jag har just som en
sn' hg att stta mej till att arbeta med nn'ting. Underligt de
mnen int hunni lngre. Han satt bara ngra alnar ifrn storfjllet,
sg jag, nr jag nyss var ute. Om han int hll p te g ner kanske,
istlle."

"Har du nn'sin sett mnen g ner i sterled! Men -- men. -- Vet hvad
r de t klockan! Hon gr, men r d alldeles bort i tok."

Ante lyssnade p klockan, skakade p den, som han sett stort folk
gra.

"Hur lngt bort i tok r hon?"

"Hon str p tta. tta p moran kan de int vara nr de r mrkt och
mnen r oppe."

"Ja, d mtte de vara tta p kvllen." Ante brjade skratta.

"Jag tror skogsr har trolla bort syn fr oss."

"Och frstnde me", skrattade Maglena, "fr annars skulle vl alla
mrken ha tydt ut fr oss me en gng att de r kvll. Snn br int, s
solen mtte mest nyss gtt f en, och bltgubben (Orion) st ju hgt
p himmeln."

"Men jag lgg mig int nd. De r lngt till natten n." Ante hade
varit ute och kom in med fnget fullt af brte, som han lade p elden.

"Jag hr nge glffs lngt borta, mest likt hunnulande", sade han.

"Rfhonan r ute och lt, frstr du. Int kommer nge vilddjur hit s
lnge vi ha elden i farten, och int nge skrymt (spken) heller",
tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblnkande
grenar. "Vi stt klken framfr elden och s tar jag i med te sy
roser. Jag har tv vantar te sy p."

"D stt jag mej och tlj och skrapa ur trskedar." Ante tog mnen
frn klken.

"Men ta frst sa' bonn nr bastua (badstugan) brann. Jag mjlka vl
int bara t katta heller, utan vi f vl ta p samma gng nu, nr du
r husbond och jag r matmor.

Maglena satte sig bredvid Ante p klken, med trvrilen i knet.
Katten kom och strk sig spinnande emot henne.

Gullspira trdde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "sngen"
snarkade Mnke hgljudt.

"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De r som om jag int skulle
lite tnke att komma ut till bygden n' mer".

"Du var stornjd p brllope tyckte jag."

"Ja, fr de ltarna och dansen och brudfolket, som var s behndig
emot oss. S hr gick dom i ring och sjng: 'Hej, ho du trotsig
flicka'."

Maglena var frdig med kvllsvarden. Hon sprang upp och brjade hrma
sngltar och dans.

"Int hll matmororna i stugerna p s dr, int", anmrkte Ante, men
han sg stornjd ut dr han satt och tljde skedar, med den skarpa
knifven blnkande i eldskenet.

"Nej trsta mej. Jag mtte stoppa strumperna vra. De fr vara med
roserna s lnge."

Hon flngde laddarna af ftterna, hvilka hon, nr hon ftt af
strumporna, spnde ut emot vrmen medan hon brjade stoppa de i dag
rtt stora hlen. Det var ju inte s ofta hon slapp till att arbeta.

"Kl-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for ttt frbi "stugdrren".

"Stygg lt", muttrade Ante.

"Han r snll tycke jag. Han sg 'titt hit, titt hit, akt er', s att
rttor och fglar, som han vill ha, kan gmma sej. Tnk om han
ingentig sa utan bara kom och tog dom."

Jag tyck int om nr dom sg de fglarna hlls me att tala, som nu
trasten. Int tror jag de han sg 'kniftjyf, kniftjyf', nr han sitt
opp i tallen och sjung hela vrnatten."

"Nej, de tror int jag hller. Och int att den andra trasten, som han
prata me, sg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte,
hvi rier du inte'."

"Heller de den andra svara: 'mrra orkar inte, mrra orkar inte'. Hva
skulle smfglarna ha fr roligt om dom bara satt och hitta p snt",
fnyste Maglena.

"De r folk, som har hitta p tale frsts", sade Ante och synade emot
eldskenet om kupformen p skeden var riktig. "En tycker de en hr
utomsej de som tala inom en."

"Han hade stuli en knif tnk du, han som hrde trasten sga
'knif-tjyf'."

"Jag menar de."

"Men 'fattig krigsman'. Hvad r de fr reda i de tale?"

"Jag tnk", sade Ante och lt arbetet hvila medan han drmmande
blickade in i elden. "Jag tnk att de dr ordena r kvar frn
ofredstiderna hr, du vet, nr Ryssen for hr och brnde grdar och
var s farlig."

"Int tyckte vra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han
behfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck vl om Ryssen."

"De var vl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante
saktmodigt. "De kunde vara krigsmnner hrifrn , som trasten prata
med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och drfr har ingen ftt ta
ifrn oss lande vrt."

"Fr farfar var krigsman", retades Maglena.

"Fr alla karlar hr var krigsmnner, ser du."

Ante rtade opp sig och hans gon blefvo stolta och allvarsamma.

"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes p de
hller. Dom hade de vl s uselt d, som nu, och t nog barkbrd i
farliga hrdr, de sa farfar. Men sir du, krigsmnner var dom nd,
hvarenda en."

"Och gick i skogen och var trtt", tillfogade Maglena med m,
medlidsam rst. "De va frsts fr snt folk som trasten sjng 'fattig
krigsman'."

"Ja, och fast krigsman var fattig och trtt, var han rdd om mrra sin
nd. Sir du snt tycker jag r riktigt folk. En sn krigsman ville
jag bli om jag  skulle f bli de jag hgst f allt p jorden kan
tnka mej till."

Ante tertog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med
ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista
orden s tyst att Maglena icke gaf akt p dem.

"Ta af dej strumperna s f jag stoppa dom", sade Maglena utan ngon
som helst tvekan om att detta inte var af nden. Det var ocks utan
den minsta invndning som Ante slet upp de styfva lderremmarna frn
sina grofva skor och krngde af sig strumporna.

"De r farligt behndigt te sitta s hr", sade Maglena. "Men int vill
du bli krigsman?"

"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider frstr du. Jag tnk vl int
lta fiendefolk ta lande frn oss heller."

"Men du sa en gng", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare
och hitta p alla omjliga saker te snickra. Det var just d vi kom
frn nmndemansgrn ute i Nolens socken. "

"Ja, fr i s'n drngstuga har jag vl inte varit."

"Du har nog lega i bra nog mnga nd i vinter."

"Kan vl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drngarna
och pojkarna i grden hlli p med snickeri. Dom ha lagat stttingar.
Drngarna ha gjort skackler, och fimmerstnger och pojkarna smskoflar
och rffser och snt grej.

"Hvad gjorde dom i nmndemansdrngstugan, som var olikt de d?"

"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nmndeman sjlf, han snickra p
den finaste slde med kuskbock och fint svngdt framstycke."

"S den vardt lik slden, som stod p brllopsgrden?"

"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, 
snerna hans, dom hll p att stta ihop ett oljevrk att spela p.
Dom lr ha snt i nerlandssocknarna, och spelet ska lta som nr folk
sjung i kyrkan med fyra slag t rster."

"Gosse, om jag skall g till vrldens slut s ska jag se och hra snt
spel."

Maglena slog sig p knet med handen instoppad i Antes grofva gr
getraggssocka.

"Dom hade gjort de hr efter ett oljevrk hos storprostens i Sol. Och
fast dom va s fin att dom kunde gra hvad som var s konstigt s steg
dom opp klockan fem p moron nd och for till skogs med yxan med sej,
och satt p stttingen och krde. Aldrig nge hgfrdig var dom. Si
snt r riktigt folk,  d jag sg dom s, tnkte jag bli storbonde
och storsnickare jag , frsts."

"Nog sg jag matmora i nmndemanskket vara lika god hon, men int
tnkte jag p till bli nmndemansmor fr de", funderade Maglena. Hon
sg med beltenhet huru jttehlet i Antes strumpa krympte samman
under hennes flinka fingrar.

"Snickra hon, nmndemansmor?" frgade Ante med en lustig glimt i gat.

"Ja, de gjorde hon! Hon snickra p sitt vis och som kvinnfolk gr de,
nr dom r riktig. Hade husbonn hennes ihop sldar och skoflar och
oljeverk, s hade hon ihop lingarn och lrftsvf och ullgarn te
strumper och vadmalsklder, och till kldningar t kvinnfolke."

"Snt kvinnfolk ville jag du skulle bli!"

"Smstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de p
rockhufve, och g ut i lagrn med pigerna och mjlka, och nd s var
dom s rolig och behndig med oss, Mnke och mej. Och storkvinnfolke
dom sjng ltar och smsnger nr dom spann. Och s fin spnad har jag
int sett."

"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta,
stintan deras, hon sa att det fanns vittrer dr i grden, goda,
behndiga vittrer."

"Han sa s till mej  gammdrngen, som var kvar i drngstugan d de
andra gtt p mran."

"Sa -- han! Hvad sa han?"

Maglena slngde den frdigstoppade strumpan till Ante och satte sig
att stirra p honom med lysande, skrmda gon.

"Han sa, att smvittrer funnits i alla tider dr i grn. Dom bor nra
stallgolfve under jorden."

"Men dom kom opp ibland s en kan si dom? Och dom r godsint af sej
mot grdsfolke."

"Bara grdsfolke gr som dom vill ja", afbrt honom Maglena.

"Hu, heller hva ugglerna ta till  gny hr."

Hon kastade en frskrmd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit
och trj mej (gr mig trygg)."

Hon tog katten, som lg p fars gammeltrja, opp i fnget strk och
smekte den.

"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gng svor en lill'drng t
hsten i stalle och d fick han en rfil s han gick uppsvullen i
flera dar."

"De var han vl vrd. Sir du s fin sked! Nu ska' jag gra smskedar.
De r ledt fr barn te ta med sna hr smtrg."

"Ja, nog var han vrd de, drngen", tertog Maglena som, huru kusligt
hon fann samtalsmnet, inte frmdde att g ifrn det.

"En piga dr, som skyllde p de hon hade sn vrk att hon int orka
spinna, men gick nd och olofvandes p dans, hon hade garne s
tillsnurradt p rullen, nr hon skulle sta och spinna igen, s hon
blef en hel hrfva efter de andra, och utskmd blef hon."

"Det var hon vl vrd. Annars r vittrerna int elaka annat n tre
dagar fre jul. Vi ska komma ihg te hlla oss inne d", sade Ante
lite tveksamt frlgen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.

"Fr d r Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden",
hviskade Maglena med lysande, frskrmda gon.

"Ja, han tala om de , gammdrngen", frskrade Ante.

"Och en gng, s sa Maja-Greta till mej, s hade hennes egen mormor
talt om fr na hva hon sg, nr hon lg p logen och var ung och hade
en bld i halsen."

Maglena talade som om det tillhrde ungdomen att ha bld i halsen.

"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint t sig
p logen, b sopat och satt in lf och hggblommer."

"Och smkonvaller , tnk jag", freslog Ante, som var lifligt med i
hvad Maglena frtljde.

"De vet jag int. Men som hon ligg dr, vaken s sir hon hur smtt,
smtt folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk,
just som hos oss, men bara en half aln lng va dom."

"Kldd som vi?"

"Ja, i kjolar och trjer, och karlarna i bussaron (kolt) med blte om
lifve, och gr byxer och skgg."

"De dr var ju bara ackurat tomtar, sna fanns hos oss ", afgjorde
Ante.

"Nej vittrer var de. Dom r finare kldd, och int s gammal som
tomten, mer lik folk. Och s m du tro kom det opp ungdom och sm
barnungar, som va bara ett kvarter hg. Och dom tog i ring och dansa.
Maja-Gretas mormor kunde hra ltarna, som dom sjng. Maja-Greta sjng
dom hon  nu, men jag kan int komma p dom. Bror hennes kan spela
ltarna p fiol och en ska bli s sorgmodig af dom", sa Maja-Greta.
"Ja, somliga bli rent svagmodig."

"D vill jag int hra sna ltar."

"Men de hade int lti sorgmodigt nd, nr de dr sm dansa till
ltarna. De sg s innande behndigt och roligt ut, att mormor skratta
till, och med de s gick blden snder i halsen p na."

Smfolke vardt trsti af dansen och ville dricka, och int en
vattenskvtt fanns p logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de
dr sm-sm, som svettas, och flkta sej med frklderna, s hon steg
opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat."

"De var nog riktigt gjordt de."

"Jaa d va d, och d hon kom in me vattne s dansa och lekte dom n.
Hon somna f, och nr hon vakna s var hon frisk. Och du kan veta
gosse, att det lg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag
sett."

"Dom bo nog i skogen , vittrerna", sade Ante betnksamt.

"De r 'skogsr' de. De ' ett kvinnfolk, lng och grann i syna
(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som g i
skogen s dom glm Gud och hvad rtt r. Och d skratta kvinnfolke,
och nr man f si na p ryggen s r hon som ett trg, s
uthlkad. Men de r farligt te tala om skogsr, nr en r i
skogen. Herre gulla Ante -- de r nge som rr sig hr ute!"

Maglena krp intill brodern.

"Du mtt lgga mer p elden, men du fr int g ifrn mej. Sir du, nu
igen? Nej du si ingenting fr de r inte alla, som kan si. De lyse som
tv gon midt i svartgrenarna."

"Dr? -- Jmmerligen stinta, knne du int igen Gullspira?!"

"Gullspira, som lg dr p sngen, alldeles nyss nr jag var i kunten
efter garn??"

Maglena lt hpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemrkt
skulle kunnat frpassa sig ut ur s vl timradt hus.

Mnke satte sig gspande opp i bdden, icke det ringaste frundrad
fver den ju nd rtt ovanliga stugan. Men han sg ju elden och
syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon
hade mjlk och brd fr honom borta vid elden.

Nr han tit, befanns tiden ha fverskridit vanlig softimme. Man var
in p midnatten. Mnke fick pallra sig till sngs igen.

Ante tittade "ut" innan han krp till kojs. Mnen lyste stilla och
klar. Stjrnorna vinkade och logo som mors gon. Det kndes tryggt och
godt.

Men Maglena fann det trjsammast "inne i stugan", hon frmdde sig
inte att sticka nsan utom granens grenar.

  _________________________________________________________________

                         TJUGUANDRA KAPITLET
                         HUSBOND OCH MATMOR.

Tidigt p morgonen, lngt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var
duktigt kallt p morgonkvisten, s de krpo ner i fllen igen.

Obegripligt behndigt var det att ligga s och hra fglarna vakna,
den ena efter den andra.

Krkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, ra och skrfliga
i rsten. Genast brjade de gorma om rttor och fgelgg, och flgo
snart bullrande ut ur skogen.

Skatorna tittade ut ur det hgt i en talltopp skickligt hopfogade
nstet. De fingo ej nbben ur boet frrn de skrattade.

De skrattade t att en rf lngt borta tagit en hare och blifvit
skrmd s, att han lmnat lite kvar till frukost t dem. De skrattade
t vrfglar, som vgat sig opp i snmarken s tidigt. Tydligen bade
de glmt att det nu fr tiden brukade bli hrdr med vinter tills
solen gick hgt p himmeln om dagarna.

"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla frn grenen hvarenda en, ihjlhungrade,
ihjlfrusna". Och de skrattade t mnniskobarn, som tagit bo i skogen.
Fr frigt knde de vl igen Frostmofjlls-barnen. De hade mer n en
gng skrattat t dem nr de gtt i skogen och plockat ris och slpat
brdor till litet grtt mnniskobo. P de vida myrorna invid stugan
hade de sett dem plocka br. Och nu lgo de tokiga ungarna hr, midt i
skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen nbb att hacka
med, om uf eller rf skulle komma p dem. "Ke-ke-ke-ke --" skatorna
skrattade i korus.

Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste rst, knappt brbart,
hviskade hon till maken: "r du vaken."

Han svarade med ett smnigt, mjukt: "visst r jag vaken."

P en gng, invid hvarandra stucko de sina sm hufvuden ut ur boet.

Nej, hvilket jubel som brt fram ur deras strupar nr de sgo huru vr
och sommar nrmade sig.

"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rtt. I r blir
inget ndr. Vi kunna skynda p med boet."

"Och brja att tnka p ungar", kvittrade hanen.

S brt jublet lst igen frn dem, frn sm fglar, som just anlndt
fr att "se sig fr":

"Ingenstdes p jorden r det som hr", ljd det. "Se solen stiger
fver fjllet. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen r s vid.
Vi kunna redan stanna hr, nu som i fjol. D frso vi, d svulto vi.
Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och
vr. Intet ndr. Sol och vr!" P olika dialekt och i olika melodier
klingade frn sm fgelstrupar, "sol och vr", bo och ungar"! Lngt,
lngt inne i skogen hrdes det.

Barnen lgo stilla och lyssnade. De hrde huru orren spelade, och
visste vl huru lustig han sg ut, nr han till spelet dansade rundt,
rundt.

Och just nu, just nr solen stod upp brjade tjdern sitt spel, sitt
hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga uglte med det slutliga
skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan
att sjunga fr.

En stark doft af kda och fuktig barr, af hr och hvar redan bar
skogsjord trngde med en nyvckt mild sunnanvind in, under granen.

Barnen satte nsorna upp fver fllen. De spo in luften och fingo
samma hg som fglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.

Bcken hrde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, fven den som
i kvittrande jubel.

De satte sig upp i bdden: P en gng tog dem lusten att sjunga.

Maglena brjade:

  "Morgon mellan fjllen,
  klara bck och flod
  porlande mot hllen
  sjunger Gud r god. -- Gud r god.

  Dagen ser jag brckas.
  Fram gr ljusets flod.
  Dalarna som vckas
  susa Gud r god. -- Gud r god.

  Skogens fglar sjunga
  med ett gldtigt mod,
  dr p kvist de gunga,
  kvittra Gud r god. -- Gud r god.

  Sjl vak upp och svara
  med ett gldtigt mod.
  Hj din lofsng klara.
  Sjung att Gud r god. -- Gud r god."

"Oj hvad de' r behndigt och grant och roligt te ha grd och krka i
skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, nr de slutat sngen.

"Nu ska' vi gra oss fin, och gra fint i stugan", sjng hon p sin
egen melodi. "Jag ska tvtta mej och jag ska tvtta dej, och jag ska
kamma mej och jag ska kamma dej."

Maglena hoppade i schottissteg fram till Mnke, som satt i bdden och
kliade sig i hufvudet med bgge hnderna. Han var ganska svartbrokig i
ansiktet genom att ha' sttt fver rken, och att i smnen ha' gnidit
gonen med inte vidare rena hnder.

"Int  de dr nn behndig lt int", muttrade Mnke, som genast kom i
stark misstmning. "Tvtta dej sjlf du. Du r s svart p nsan som
gamm'hnan hos Sven-Pls."

"Men du r s brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils.
Hva' tror du att Anna-Lisa skulle sga. Jag tnk' Per-Erik han ser
annorlunds ut han, n du."

"Ja, just som de vore nge behndigt te' ta' efter hur han si ut nu.
G hn, jag ska ner till bcken efter vatten."

"Men, sir du Mnke, frst ska du vara ren i syna och om hnderna,  de
om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den
sprattlande pojkens arm.

"Du tnk' vl spnna p mej lill'skjortan dr, vi fick frra veckan,
heller lta mej g omkring hr som Kain p taflan hos Carl-Nils,
presis naken. Lt bli mej, hr du."

Mnke frste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det
yttersta frsvara sitt skinn.

"Ante, hll i pojken t mej", flmtade Maglena. "Han r int tvttad p
tre dar. Det kom fr mej i natt de jag mtt ta' i me allvar fr te
f'n tvttad och kammad, nu, nr han int' ha Anna-Lisa."

Hon lsgjorde sin ena hand och kliade sig sjlf, varsamt och omrkligt
i hufvudet.

Ante lade ned fnget med kvistar han burit in och kom Maglena till
undsttning.

"Du ska' vl skmmas te si ut smre n en gris."

"Men en skrapa int grisar ren med skarsn, int, och de tnk Maglena
gra med mej, hon har int n' vett", grinade Mnke.

Stora trar gjorde frberedande strimmor i hans numera ganska rda
kinder, framvisande prof p huru de skulle taga sig ut som helt
vattenskljda.

"G ner till bcken efter vatten i vrilen hr, s f vi tvtta dej
ren, s vidt du int tvttar dej sjlf", sade Ante medlande.

Mnke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt rckte han ut
tungan t henne och frsvann ner t bcken, kvickt som en ormsnlla
(dla).

Maglena sg onekligen mera besviken n belten ut, nr han efter en
stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som drp af vatten.

"Ge mej en trasa", frustade han hgtidligt, "s jag fr gno mej i
syna. Jag har tvttat mej i bcken."

Maglena, som under hans frnvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod
och styrka, fr en frestende brodersstorrengrning, slet hftigt ls
den ena rmen ur fars gammeltrja och gaf honom den.

"Hva i syndstraffe ska' du klsa mej fr?" skrek Mnke ilsket, nr
Maglena inte kunde motst att sno trasan i ngra renande, torkande tag
om pojkens nacke och ron.

"Du ha vl int gon bak, s du kan si att du r svart p halsen."

"Hjlpandes stinta, d mtt jag vl hjlpa dej , nr du ska' sta, fr
int' annat n jag kan si s har int' du heller gon bak.

Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var
ganska nedsttande fr hennes mors- och matmorsvrdighet att mtta s
helt ge sig.

Men humret hos henne tog upp sig igen.

Hon lt fllen, som hon hll p att lgga ihop, falla ner igen i
mossan, gick s med snabba steg till kunten som hon hktade ner frn
kvistknaggen. Dr fick hon d ndtligen rtt p mssingskammen. Med
triumferande uppsyn rk hon emot Mnke med kammen i hgsta hugg.

Men han var i denna stund otkomlig, stark, fverlgsen, fr frsta
gngen ordentligt sjlftvttad. Ren om hnderna, trastorkad!

"Stinta, g ner till bcken och gno af dej svartflckarna p nsan. Nu
sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils."

Men nu mste Ante skratta, och nr Ante skrattade s dr innande
roligt, s mste de andra begge skratta med.

"Ta hit kammen", sade Mnke, som frst terkom till allvarstankar.
Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den
varit spjutet hvarmed han blifvit dmd att taga sig af daga.

"r jag god fr att tvtta mej, s ska' jag vl ta mej igenom te kamma
mej , om de s skulle vara b' en och tv gnger i veckan."

Maglena, som lmnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom
snart opp frn bcken lika skinande ren hon som Mnke.

Denne satt strngt andktig framfr elden, med vattendrypande
hrstripor som sm ljusvekar stretande ner t halsen.

Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrdt igenom dr
hret var benadt. Mnke frs och huttrade, men hans bl lppar ville
dock icke ut med huru fga behndig harm fann tillvaron i detta
sjlfsnyggelsetillstnd.

"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta p Mnke
genom det lockiga hret, som hon benade och drogs och slet med fr att
f det rent och om mjligt sltt.

"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' r is ner t
ryggen p trjan."

Mnke satt mol stilla som om han sjlf frusit till en istod, och
drmed frlorat frmgan att rra sig.

Maglena knde sig liksom lite ngerfull. Hon vred hastigt ihop sitt
hr omkring en kam af jrntrd med mssingsrand p, som hon fste hgt
i nacken. S knt hon ylleduken p igen och tog snabbt i tu med
morgonbestyren. Frst "ladugrdssysslor" frsts, fr mjlk t pojkar
och hela hushllet. Hon mste sen se om krken, skrapa och borsta dem.
"Gammelfolke" blef i en hast till en hel sttlig ladugrdsbesttning.

Matmor dukade sedan fram frukost t "karlarna". Hon hade s nr puffat
"drngen" Mnke rtt in i elden under striden att f honom att sitta
nra den och vrmen, nr han, som visste med sig att han var drng,
ville ge' husbonden den platsen vid "fre" ndan af bordet.

Medan de to stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade
vantar. Frst efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' fr sig af
mjlk och de brdbitar och limpkanter hon hade sparat i
matscksknytet. Ante lade p elden och skickade drngen till skogs med
klken. Han skulle i dag efter ved fr hushllet och knde betydelsen
af att vara bde hst och drng.

Maglena hade bddat opp sngen, "sopat" golfvet med en knippa
bjrkris, diskat och skakat "klderna". Som matmor satt hon nu p en
hopvikt fll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond sjlf
satt hopkrupen i andra fllen och tligt vntade p det fr en
husbonde rtt oundgngliga plagget.

Hon stlde under tiden frgor p honom i katekesen, hvilken de frsts
frde med p vandringen:

"Hvad nytta medfr arbetsamhet?"

"Arbetsamhet befordrar hlsa och vlstnd, hindrar mnga tillfllen
till synd."

"Kre dej gr de int s noga. Bara lappen bak blir riktig, frsts",
fortsatte Ante i samma andetag.

"Du kan vl int g med frans kring byxbena hller nu, nr du r
storbonde", invnde Maglena frebrende.

"Hvad frsts drmed att Gud hrer vra bner", frgade hon i samma
frmanande ton.

"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begra
eller det som fr oss bttre och nyttigare r."

"Det blir nstan kallt att sitte s hr", sade Ante och frskte att
f den slitna fllen att rcka om den bara kroppen.

"Ja, s fr du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag
bara slamssytt s jag fr gra det bttre i kvll nr du lagt dej."

"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den hr behndiga "'stugan'",
fortfor hon.

"De syns dra ihop sig till nederbrd", anmrkte Ante, "det sg ut s
kring mnen i natt, och d blir det farligt ledt fr oss te komma
hrifrn i slasket. De bli allri n'n skare."

"Om vi bara hade nge te' ta s ha vi de bra hr i vr egen stuga."

"Men vi ha nog ingenting te ta."

"Om de hade vari sommar nd", fortfor Maglena.

"Men de r ingen sommar n", svarade Ante med tungsint uppsyn.

"De blir nog ingen annan rd nd,n att vi ge oss ut igen", slt han
med en suck.

"Nog kan vi vl hitta p n'n rd, d vi ha' de s behndigt hr."

Maglena slet hurtigt andra rmen ur fars gammeltrja. Hon mnade sy
igen rmhlen och gra den till utanpkrage.

Bsta rd blir, att du tar pengarna vra, alla tolfskillingarna och
gr ut nu, p skaren. Hr bredvid fins en svedja som dom nyss ha brnt
och d fins det nog nge folk som rr om na', dr du kan frga efter
handelsboden som lill'Anna i brllopsgrn tala om."

Antes min klarnade.

"Ja, och jag har trskedar, och tvaror te byta ut och s d alla tre
tolfskillingarna te kpa mat fr. Finn' jag bara handelsboden s kan
jag f i mat s vi kan vara kvar hr tills du f laga opp oss."

"Och du hinn f bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore
s att lfvet brja spricka fram p bjrkarna s kunde vi gra vispar
, och lassa p klken."

"Nr de r vispristider r de nog slut p klkfre", anmrkte Ante
smskrattande.

Han knde sig s belten fver byxorna, som nu tckte ordentligt utan
att han jmt behfde dra och tja dem uppt och fver att han kunnat
katekeslxan, som han satt sig fr, men frmst vid tanken att de nnu
ngon tid skulle f bo kvar under granen och slippa att g kring
bygden efter mat och husrum.

"D ger jag mig af d", sade han. Maglena gned hans gamla plshufva i
snn, och skrapade trjan med skarsnklimpar. Hon tyckte alt han sg
riktigt fln och storbondaktig ut nr han vnde sig emot henne och bjd
farvl innan han lyfte p drrgrenarna och gick ut.

"Jag f godt mte, hst och karl", log han emot Mnke, som kom med
lasset fullt af tjrfyllda tallrotsknlar.

"Ptro, still Blacken", sade Mnke t sig sjlf. "De r grant lass. r
det int? Jag tnkte trafva opp veden hr p srsidan grden s solen
fr torka uten."

Mnke spottade och pekade ut platsen som han sett ut fr ndamlet.

"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig drng vid grden. Jag
far till kvarn jag nu, s vi f brd och s mtt jag skaffa hem n'n
sttpotatis."

"Kre dej. Vi ' utan prer snart i hushlle ", ropade Maglena
inifrn stugan.

"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under
drrkvisten.

"Jag tnkte steka prerna i askan till middag, och strmmingen p
glden, fr du tar vl hem strmming ". Matmor kom ut ur huset. Hon
stod med hnderna under frkldet och pratade med husbond och drngen.

"Finn du nge bra mnen till tvarer och skedar s ta' med p nsta
lass", sade husbond. "S farvl med er d", tillade han och gaf sig af
smspringande mellan trden i skuggan dr skaren nnu bar, fast det
brjade bli s varmt att matmor mste gra solbge med armen fver
hufvudet fr solen, som steg och lyste och vrmde. Hon gick in igen,
men ropade ut till drngen: "Kom ska' du f si p grant."

Mnke hrdes stta in hsten i stallet innan han sfligt kom in.

"Hva ' de?"

"Sir du solen p dropparna i hela taket hr. Si hur det lyse rdt och
i alla de frger p kvist och gren. S fint har vl int kungen en
gng."

"Neej, grant r de", medgaf Mnke, "och varmt och bra ha' vi de hr
vid elden."

Han stod belten och vrmde sig.

Gullspira tyckte om elden, hon svl som Mnke. Hon hade lagt sig p
fllen bredvid Maglena, som liksom hade std af henne fr ryggen.

P ett annat hrn af fllen lg kattan, p mjukt bjda framtassar och
stirrade i elden. Hon kurrade och spann hgt nr Maglena bara vnde
sig emot henne.

"Mnke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard."

"Jag ha' mest lust till de ", medgaf Mnke vrdigt. Han frskte
klmma t sig en bit af fllen, som Gullspira bredde ut sig p dr hon
lg och idisslade.

"Maka dej Gullspira, du har bttre p dig du n jag", puttrade han och
lyckades till sist f en drglig plats p ett hrn invid geten och
systern.

"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom frsta hufvudstycke i
lill'katekesen, fr i morgon ska' vi ha' husfrhrskalas", sade
Maglena med ganska instllsam rst.

Hon brjade att f fr sig att det var bst till att ta' Mnke med
lmpor. Det oroade bde henne och Ante att den lille brodern fick g
s olrd hela vintern.

"Frsta hufvudstycket vet jag visst att jag kan", frskrade Mnke
drygt.

"Aldrig vrdt att du sger de", utropade Maglena frtrytsamt. "Svara
d p rappet p andra budet?"

"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke
lta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar."

Svaret gick flytande, Maglena var ptagligen hpen. Men hon tnkte
snrja honom med ttonde budet, som alltid tett sig trassligt fr
henne.

"Hvad frbjudes i ttonde budet?"

"All osannfrdighet och i synnerhet falskt vittnesbrd emot nstan."

Mnkes gon lyste triumferande.

"Tnk att nu mtte d tuppen vrpa t dej nr Ante kom tillbaka",
bermde Maglena.

Mnke pste af beltenhet.

"Ja si katekesen r d int nge farlig fr mej int", sade han utan
vidare ansprkslshet. "Jag tror du ha' int s ltt fr de du, som
jag", tillade han fverlgset.

Maglena knde sig en smula illa berrd. Men det kom icke i frga att
hon tnkte erknna underlgsenhet i ngot hnseende.

"Huru ha' vi med psalmerna?" tertog hon med vrdigt allvar, medan hon
med synbar mda trdde om stickorna i tumhlet p vanten och brjade
sticka tummen. "Den dr: Hela vrlden frjdas Herran."

"De gr jag int ut me", muttrade Mnke. "Nr ordena stjlper s dr p
hvartannat och fljs t s dom ralma ls, om ett enda ord g unnan, s
kan jag int minnas dom."

"Men vi ska' sjunga den versen i moron p husfrhre och Ante han
skall vara prst, och d vi f int skmmas fr en."

"Ls versen tjugu gnger hgt s fr du de snart i dej."

Mnke tnkte verkligen flja Maglenas freskrift. Det var ocks s
trjsamt att sitta hr inne vid elden och se uppt de solgranna
dropparna i vggar och tak, och ha fr sig husfrhrskalas med
askstekta prer och gldstekt strmming.

Han lade ngra feta rotknlar p elden, som flammade s grant och
vrmde. Sen satte han sig ned p fllen med armbgarna p knna,
hnderna under kinden och boken p marken framfr honom.

"Hela vrlden frjdas Herren", lste han versen ut, om och om igen.

Katten spann och kurrade.

Gullspira idisslade.

Maglena redde i det granna garnet. Hon tnkte vederkvicka sig med att
sy rosor p snart frdiga vantar.

Solen glittrade i sm knippen fver mossgolfvet. Rundt kring "grden",
fverallt i granen hrdes smfglar kvittra och prassla.

Maglena satt och tnkte p huru grant allting var. Ingenting kunde vl
vara s frjdefullt som att ha' egen grn stuga i skogen.

Ante, han skulle nog tr tillbaka till den han , om det ock kanske
skulle drja till sena kvllen innan han kom.

I samma nu hrde bde hon och Mnke springande steg, flsande andetag
frn en, som kom rusande emot granen, som frfljd.

Midt igenom vggen, utan att ta' till rtta ingngen kom Ante, s
slut, att han, innan han kunde f fram ett ord kastade sig ner rak
lng p marken. Blek var han, med hret klibbigt af svett.

Det drjde om innan han frmdde rra sig eller sga ett ord.

  _________________________________________________________________

                        TJUGUTREDJE KAPITLET.
                             UNDANJAGADE.

Ante reste sig brdskande ter opp.

"Lgg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore
efter er", flmtade han nnu kippande efter andan.

"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mrknade af skrmsel och
lpparna sklfde. Men kvickt och omtnksamt lade hon ner i kunten hvad
hon bredt kring och gjort trjsamt med under granen.

"Ska' vi mtta g hrifrn nd", hviskade hon och sg sig frfrad
omkring.

"Ja, och de p eviga rappe", sade Ante med hes, dmpad rst. Han
snrde raskt fast fllar, kunt och mnen p klken. Tyst, med
sammanbitna tnder lade han ter snret fver axeln och drog ivg ut
genom rtta drren.

Maglena fljde och skt p klken. Hon frmdde inte se in tillbaka i
den granna, fina stugan, dr hon d ndtligen knt att hon haft ett
hem, det frsta se'n de lmnade lill'grstugan. Gullspira gaf sig
efter frsts, ttt i hlarna p de aftgande, som en hund.

"Ta katta Mnke", sade Ante tvr i rsten. "Dom mna nog ondt t henne
 s vl som t oss."

Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog klken. Det var svrt
att komma fram d solen lst upp skaren och snn var som vatten, s
Ante skte sig ut t nipkanter kullar och dikesrenar, dr det var s
godt som bar jord och dr klken inte lmnade s tydliga spr efter
sig hller.

"De r drngen frn elakgrden, frst ni, som r efter oss", sade han
omsider, nr de hunnit s lngt att ej skymten af den hga,
grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.

Maglena hade nog hela tiden frsttt att det var fr folket frn den
grden de nu rymde.

Hon ryste s att hon skakade, nr hon tnkte p den kvllen ute i
lidret i mnskenet, nr de hrde Gullspiras farliga skrn och sgo
henne ligga dr som dd.

Inte frrn de kommit s lngt, att de hade en annan by i sikte,
vgade flyktingarna hvila.

De orkade ej heller lngre kafva sig fram i den lsa ojmna snsrjan.

Mnke var s trtt att han gret. Katten hade han lngesedan slppt.
Hon fljde barnen i det lngsta jamande, med svansen rtt i vdret,
men nr hon kom rakt p ett kerrttsbo inunder en rgkerren s
stannade hon. De frstodo ju att hon mste stanna, s hungrig som hon
var. Huru skulle de bara sjlfva vga sig fram till byn fr att bedja
om en matbit.

"Vi f dricka mjlk s lnge", sade Maglena. "Ett par tre brdkanter
har jag p botten af kunten. Frrn vi ge oss in till folk s ..."

"Om vi vl kom ner till n, och fver till andra sidan, dr ni si den
dr stor byn, s vore vi ifrn det hr hllet", grubblade Ante.

"De r oppstop (vatten p isen) p n, men vi hitta vl p nge stlle
te komma fver p 'rena isen'", ifrade Maglena.

"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du f fara illa
du s hr ute p vidden. Men innan vi g fver n finn vi vl alltid
nn liten bjrklund eller ngra smalar, dr du kan f dej ett ml."
Gullspira klagade icke.

Icke heller hon lskade byarna. S hon trippade ltt fre utfr en
slingrande stig, som i utkanten af byn ndde ner till lfven. Ante
styrde klken och det bar ivg med fart. Hr i skuggiga nipvgen fanns
lite isfre kvar.

Mnke satt belten p och Maglena sprang efter, fort s laddarna
hvirflade som trumpinnar.

Brdlappar voro kastade fver isen, som i uppsmlt snsrja flt fver
krnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en
behndig allund med smenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsml.

Hr var orimligt tryggt och undangmdt ner under branta nipan. S hr
kunde Ante f tala ut om farligheterna han hjlpt dem ifrn.

De fingo hra huru han sprungit och hoppat mellan trdstammarna och
varit s glad nr han tnkte p huru han skulle komma hem till
"stugan" med maten. Lngt bortom svedjan hade han gtt, men rttat sig
efter solen s han gick ifrn det hll dr elakgrden var.

Han hade blifvit riktigt stornjd nr han hrde rster af folk. Det
var timmerhuggare, som talade hgt mellan trden. De hade roligt t
ngot, det frstod Ante, som skyndade att n fram till dem.

Men s hrde han det skrmmande ordet "kask" och "jag skall lra dem
b de och mer till. Pojken, som satte krokben fr mig skall f s
mycket han tl". Det var finndrngen i elakgrden, som talade.

Den andre, lilldrng i samma grd hade skrattat t sna ungar, som
vgade sig p stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade ntt
och jmt hunnit huka sig ned bakom en hg med ris och brte, drifrn
han mellan kvistarna kunde se fver till karlarna, frrn den vindgda
finnen vnde sig rtt emot det hll, dr han krupit ner.

"Dom finns hr nnstans p skogen", illskratta drngen. "De r int
svrt te frst de, fr de ha runni blod efter geten p ett par
stllen oppe i vgen precis dr klkspren gtt in p vidden, dr
skarsnn bar p mron."

"I de hr godvdre lr dom int komma lngt med tung klke och en get,
som vl ska ha bra ondt fr att g nu", hade den andre karlen svarat
med ett illjarsgladt skratt fven han.

"Geten dr fick nog s mycket hon tlte", grinade finnen. "De r slag
(piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran grd ocks."

"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse,
d jag tog kasken och int hade nn te ge na: 'F ja int en kask', sa
hon, 's g ja dit i grafven.' Mor hennes hon mtte leta fram en
skvtt och ge na en nd, fr stintan gaf sig inte."

Nu hade de skrattat begge tv s hrdt s att smfglarna hade blifvit
rdda och flugit bort.

"Knifven, grhunn i grden r lika inmarlig och illsint han som folket
i eran grd", flinade finndrngen. "Han r nog god till att spra opp
ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa".

"Allt de dr lg du och hrde p?" hviskade Maglena med gon vidgade
af frskrckelse.

Hon stod och hll ner en kvist med svllande vide- knopp t Gullspira.

"Jag kunde ju int rra mej frn stllet. Finndrngen dr stod och
glodde liksom misstnksamt rtt in i rishgen dr jag lg. Jag tordes
int andas en gng, fr jag trodde de han hade varsnat mej, nr jag
krp ner dr."

"Gosse, att du int ddde f rdsla!"

"Int kan en d t snt", tyckte Mnke. Han satt kvar p klken med
uppdragna ben, s slut att han knappt orkade flja med Antes
utlggning af de faror de undgtt.

"D int jag ddde, d katta kom p isen med eldslger i gona, och
rompa (svansen), som stod som rk p na, s jag trodde de var skrymt
(spke), s d nog ingen annan hller."

Efter denna frskran sjnk Mnke ter tillbaka i sitt
slhetstillstnd.

"Ja, nog var jag rdd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det
skulle g er och Gullspira, och hvad de skulle bli f mej om dom, som
stod dr och grina s ledt, hade varsnat mej."

"'Lngt bort kan dom int vara', sa finnen och tog ngra steg emot
rishgen, dr jag lg. 'Dom kan ligga gmd hr , fr jag tyckte nyss
att det liksom rrde sej bakom rishgen dr'."

"Han tog opp en sten och kasta i hgen, s den s nr tagi i hufve p
mej."

"Och du gaf dej int till att skrike eller rrde dej?" Maglenas rst
var tjock af frskrckelse.

"Nej, fr d hade de ju vari slut me b er och mej och Gullspira. Men
finndrngen klef fram n en par steg."

"Gosse, jag str int ut te hra dej."

"Men d, kan du frst, s kom en helande hop smlmlar farande
utefter backen, svart och gult  dom, som en lng trasmatta, som flg
framfr ftterna p'n. Han trampa fr att f dd p nn af dom, och
hoppa hgt i vdre, s sint vardt han, och s vnde han gonen frn
mej."

"S mrkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett n fjllmlar n,
me'n vi vari hr i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de
r d min tro. Men nu sprang du vl?"

"N-. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra
drngen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fllen hos
farfar."

"Du stuli -- tagi olofvandes!"

Maglena slppte grenen. Hennes gon brunno svarta af harm.

"Ja-a han sa de."

Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som s ondt i
mej, m du tro."

"Ja, d skms jag te g ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan
Ers Kalle, som hade stuli f en handelsman och sitt i hkte ner i
stan."

Maglenas lppar brjade sklfva, trarna kommo fldande.

"Stinta, du m vl veta att jag int r god fr te gra snt!"

"Men de r farligt att nn bara ha sagt snt. Mor skulle vl ha dtt
om hon hrt de."

"Mor lr vl si hvad som rtt r hon, dr hon r, s int ngslas jag
fr de. Jag ngslas mer fr farfar i elakgrden."

"Hvad d?"

"Jo, du vet de Maglena, att finndrngen sa, de Brita hade kommit in te
farfar p mron och skulle lgga p elden dr, och d hade han ftt
slag."

"S han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fllen."

"Han hade ftt slag stackarn, och kunde int rra sig ur sngen",
vidhll Ante saktmodigt. "Far och mor i grden och smpojkarna hade
kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fllen va
borta. Farfar hade frmtt sga att jag ftt begge delan af 'en.
Karlarna hrma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen
h-h-h-a f--tt k-k-k-klockan och f---llen, G-g-g-rels s-s-sska int
f de. "

"Han var behndig farfar, och godaktig. Men dom vardt vl sint pn?"

"Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle
ta fram klockan, och Grels hade vari s sint att han hade grti och
sagt allt hva ledt var te farfar."

" dr lg han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med
mmaste medlidande i rsten.

"Jo, han fick den han kunde ty sej till, fr si du han ddde igr
kvlls, farfar."

"D ha han de lika bra som mor", sade Maglena lttad.

"Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fllen."

"Och finndrngen vill piska opp dej, och ha i Mnke och mej brnnvin",
fortsatte Maglena, som rysande sg uppt nipsluttningen. "Men vi mtte
skynda oss hrifrn."

"Dom skulle int ta till  jaga efter oss frrn p eftermiddan, nr
dom vari hemma me ve'n. Men d skulle Grels och de andra barna vara
me. Och Knifven skulle dom ha te spra opp oss me."

"Gosse, vi mtt ge oss fver n p rappe. Hunn deras tappa spre nr
vi g fver uppstoppe (vattenbltet) och dra t oss brdlapparna, som
ligg fver dr."

De ordnade brdskande p klken. Maglena stannade pltsligt i arbetet
med att snra igen kunten.

Hon grep Ante om armen.

"Gosse! Hr du! Nu r dom efter oss nd, b finndrngen och barna och
Knifven. -- Hr du, dom r snart hr! Utfr nipan hr kom dom -- nu r
dom bakom klippsten hr bredvid --."

Ante stod stel som en bild. Han hrde tydligt han som Maglena ilsket
hundglfs, som hastigt nrmade sig genom smskogen, hvilken gick nerom
nipan. Bortom en brant stenvgg, som skt ut midt i nipan hrdes
eggande rop af karl- och pojkrster.

Nu prasslade och brcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och
Mnke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa
fver klken.

Ante hll Gullspira vid ena hornet bakom sig.

Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.

Barnen -- Gullspira -- ter for det igenom honom att han sjlf frt
dem till det elnde, de farligheter, som de nu hade fver sig.

  _________________________________________________________________

                         TJUGUFJRDE KAPITLET
                      ETT OFRMODADT TERSEENDE.

Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig fr
Antes frut vettskrmda blick. En ren, som med klapprande klfvar och
i sin tur ddsskrmd blick frn stora, svarta gon flg frbi honom
och fortsatte vgen utt lfkanten.

En lapphund var honom ttt i hasorna. De strtade frbi utan att taga
notis om barnen dr vid klken. Sdana sm stackare var ej renen, n
mindre hunden rdd fr.

Med hojtande rop kom en lapp frn bjrkdungen. Han rnde i snabba steg
fram p breda, korta skidor. I hans spr fljde ter en lappojke.

Ante trodde inte sina gon.

"Mattes Klip!"

Det var ju en lapp frn deras egen hemtrakt i hgfjllen, en som hade
kta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.

Lappen gaf till ett utrop.

"Ar de int Ante frn Hvasstoppsbyn i fjllet. -- Och Gud trste oss,
de sm ena  och tunnare nu n lappens barn. Fda har trutit fr
fjllbarn i vr."

"Mattes!  att de r Mattes!"

Maglena, som nnu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.

Mnke vgade knappast hja hufvudet frn klken.

Den hr gngen trodde han mest att skrmseln hade tagit dd p honom,
fr han mktade icke rra sig ur flcken. Dessutom satt den tanken
nnu kvar i hufvudet p honom, att hojtandet han hrt invid sig kom
frn kaskdrngen och elakgrdspojkarna, och hundglfset frn Knifven.

Mnke kunde icke s p en gng vnda upp ner eller ner och opp p alla
frfrliga frestllningar. Han mste ha tid p sig att rta till dem
inom sig.

Drfr lg han kvar, skafde smalbenen fver klkkanten och stod s
godt som p hufvudet i frskinnsfllen.

Det var frst vid en rappande smll p den kroppsdel, som han alltfr
ofrsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfste p
marken.

"Lill'drng blifvit skrmd frn vett, duktig karl annars oppe i
lappfjllen", sade Mattes.

"Det fanns int snt folk dr, som skrmde lifve ur en", puttrade
Mnke.

"Den hr gngen va de mest gjort me mej. De r int n behndigt te tro
de en ska bli ihjlbiten af hunn och sen brnnas opp inni magen af
brnnvin, som de ryker f."

"God lilldrng, som r rdd fr farlig elddryck. Fattig lapp dricka
elddryck, och det blir slut p lappen."

Mattes hade med ens ftt en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt
glada, jmna lapphumr.

"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden p morgon, vara
sint och rnna efter den i snvatten hela dagen. Njd nu t flyende
ren. Nerlja nog ocks njd att stanna. Ge fda nu till er alla."

Lappen tog ur "lappskpet" (den, ofvan skrpet vida kolten) en bit
renost och hrdt brd, som Nerlja, sonen hans, s vl som de andra,
hungrigt togo t sig.

"Int lngt borta frn hjorden nu. Renoxe nog redan dr. I natt f
svenskbarn bli smlappar i kta hos gammal lapp."

"Gulla er Mattes, lt oss g", ifrade Maglena och drog Mattes i
koltrmen. "Jag hr en grhund ofvanom ni- pan, han gnll och leta
spr. Jag hr pojkar hojta ."

Maglena fick Mattes med ner t isen.

Lili'Nerlja sg p huru Ante styrde om p klken. Han tnkte att
svenskfolk hade det besvrligt nr de skulle vandra. Ingen akja dr
man kunde snra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra fver
milsvidderna.

Vrst af allt med s tung kldesrustning, helst fr ftterna.

Ante och Mnke hade ju storfolkskngor, sura och blta, stoppade med
h. Deras lngbyxor med lappar och ref och deras lngrmade trjor
utan midjeblte voro leda, obekvma plagg. Aldrig skulle en lapp velat
eller kunnat komma fram i slik drkt.

Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmrd i sin
korta renskinnskolt med de bensnfva byxorna fastsnurrade vid
smalbenet medelst granna band med tofsar, och p ftterna de
fjderltta skinnpjxorna.

Den bl toppmssan med grna randen satt ltt som ett intet p
hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf p klken och tog tag i
repet fr att hjlpa Ante att draga.

Mattes hade rdt dem att lta lasten bli kvar dr. Han skulle hjlpa
dem fver uppstopet.

Lappen hade mycket roligt t deras frimodiga tilltag att ta geten med
p lngvandring. En get var mest s lttfdd och lttsktt som en ren.

Hon kom springande ut ur smskogen, Gullspira, nr Maglena kallade p
henne, mtt och frnjd.

Maglena hll p att plumsa i fr hon kunde inte lta bli att titta sig
tillbaka t det hll frn hvilket hon tydligt hrde hundglfs och
hojtande. Nr de nu voro midt ute p breda lfven, s kunde hon se
byn, som de kommit frbi och dr ofvanfr krarna med bara flckar,
nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mrka tta skogen,
dr deras grna stuga fanns.

Och, hon gmde sig rysande bakom Mattes. -- Dr, just dr nipvgen
ppnade sig ner emot lfven sg hon huru en gr hund gnllande och
smtjutande pilade ivg utfr. Oppe, ytterst p nipsltten syntes tv
grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snla vargar jagade
de, lystna efter byte.

Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) p Mattes. Mnke hll nog
lika stadigt grepp i den han med.

  _________________________________________________________________

                         TJUGUFEMTE KAPITLET
                       LAPPKTA OCH RENSKJUTS.

Lngst framme, dr vgen drog upp genom den redan p norrsidan snfria
nipan syntes som en skog af gr, torra grenar. En skog, som sakta
rrde sig framt.

Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt,
genomtrngande skrn liksom frn strupen och gommen i frening. Den,
som inte hade hrt sdant ljud frr skulle ha kunnat tro Mattes i en
hast ftt fr mycket till bsta och jollrade fram ltar och ord utan
mening.

Men Frostmofjllsbarnen knde vl s pass mycket till lapparnas seder,
det de frstodo att Mattes nu, i en sng, som han hittade p fr
tillfllet hlsade p gumma, barn och renvaktare, och att han
berttade hndelsen med barnen, s att de i ktan visste om deras de
lngt innan dessa hunno fram till renhjorden.

"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna sm svenskbarn
invid fruset vatten, rdda fr lapp, tycka om d de knna Mattes frn
Bjrnfjllet. Lappfda skola de dela, ligga i lappens kta. fvergifna
ro de, ingen far, ingen mor."

Lill'Nerlja slngde sig i skidorna s fort han fick skogen af renhorn
i sikte. Han rnde pilsnabbt som en jagad sjfgel bort fver isen.

De som kommo efter hrde snart vallhundarnas glfs, dr de flgo rundt
den till mer n tusen renar uppgende hjorden fr att f den samlad
till natten.

Lapparna skulle sl upp tlt p nipan hitom den stora by barnen
varsnat frn andra stranden. Det var ett styft arbete fr hundar och
lappar att f de ibland rtt bngstyriga djuren opp genom det trnga
passet frn lfven och fver till mon.

Mattes skidade ivg fr att hjlpa till.

Mnke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i smn och slpade
ftterna efter sig.

De kvicknade knappast till vid att ett rs lille Mattes mtte dem ute
i vgen, tultande i snmdden, s helt naken som han blef fdd.

Sigri, hans lilla syster, hade all mda att fnga in honom och f
honom med till tltet.

Lappmor, Cecilia, var mera sker i vndningarna. Hon tog den
sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lng vagga af skinn,
som kan bras p ryggen) i den fina renhrsbdden dr, och snrde fast
det mjuka skinnhljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla
kropp.

Modern hngde klubben vid remmar, fver en troa (smal trdstam)
fastgjord i tlttaket. Sigri vippade p klubben och sjng lapparnas
vilda dfvande vaggsng fr Mattes, som tystnade och lyssnade och
somnade.

Stackars trtta sm vandringsbarn kastade sig ner p renhudarna hvilka
lgo som en matta rundt elden i ktans midt. De vcktes opp fr att f
i sig det starka kaffet, som bjds dem.

Intet kaffe, ingenting i vrlden kunde f opp gonen p Mnke.

Men det var mrkvrdigt s vakna Ante och Maglena blefvo af den
kaffetren. De knde med ens hungern, och huru obegripligt godt
renkttet smakade, som de fingo p kornbrdkaka. Till och med den
svarta, starka soppan af renblod tycktes dem vlsmakande. Renmjlk,
som bjds dem ur fint snidad sklla (skuren ur helt trstycke) kunde
de dock med tack afst ifrn. Stark och besk var den ocks fr den som
ej var vand vid den. Getmjlken smakade i deras tycke bra mycket
bttre.

Gullspira, hvilkens rika mjlkfrrd bjudits lapphushllet, klef ntt
fver hudarna och lade sig bekvmt till rtta vid yttersta tlthuden.
Mnke sof alltjmt som en pojke af sten. Det var nd ett det vrsta
ovsen utanfr tltet. Lapparna skreko och hojtade nr de kastade
lasso fver hornen p renkor, som skulle mjlkas.

Korna spjrnade emot med alla fyra klfvarna i snsrja och bara
tufvor. Men drogos fram och hllos stilla af lappar medan stintorna
mjlkade i de sm skollorna.

Renkor och kalfvar stirrade undrande p frmlingarna, Ante och
Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den vldiga
hjorden.

Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och bkade emot
hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som
flgo om ronen p dem.

Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde pltsligt f se ngon ren, som
obemrkt ville ge sig ut till bttre bete. De pilade ivg efter, rtt
genom hjorden s man fick se till att st p benen om man kom i vgen
fr dem.

Det underliga, mjuka, men nd vilda sprket, ljd fverallt. Lapparna
pratade, de pekade med hftiga rrelser ut t hjorden, skreko fr att
gra sig hrda. Renoxar skulle fngas in och tmjas till dragoxar. Sm
kalfvar p rangliga ben, mste ses till, djur gallras ut till slakt.

Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjlkade.
De satte sig ner p huk med ngon ung liten silkesmjuk kalf i knet.
De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och sg p med
mhet i de stora fuktsvarta gonen.

Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af
den lustiga lten, af den liksom muntra brdskan.

Rken steg svart och fet opp ur tltppningen. Smpojkarna, som
sprungit, hojtat och kullrat i snn och bartufvorna, puffad af ren och
hund och folk, brjade dra' sig in till fda och hvila.

Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjnk ner i
den stende hjorden.

Flere och flere dko ner. Snart hvilade hela renhjorden fr natten.

Lapphundarna, som ftt mat inne i tltet sofvo dr i vrmen, som
lapphundar plga sofva, med gonen slutna, men ronen p spnn, efter
minsta varsel af vargen.

Mattes kom in i tltet med storsner och drng i flje. Mat och kaffe
hade Cecilia i beredskap t dem. Kvinnfolken, af slkt och renpigor,
fljde snart efter, hungriga och trtta. Men inte vrre n att de
hllo vid makt ett lustigt glam inne i tltet.

Karlarna rkte ur korta kritpipor. De ldre kvinnorna likas. De
drucko svart, starkt kaffe och talade om fventyrshistorier. Om
gammelvargen, som ingen kunde flla, som var frtrollad och som drfr
hvarken spjut eller krut nnu bitit p.

Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", nr han stod p
offerstenshjden p midsommarnatten. Allt hvad som skulle fverg
landet under ret hade han sett, och han kunde varsla om fred, rlig
eller pestilentia, godt r eller or. Ddsmannens framfart hade han
fljt i syne. Mattes kunde sga, om han "ville" det, huruvida
ddsmannen under ret skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.

Allt sdant prat p lappska fversatte Sigri fr Ante och Maglena. Hon
satte nog till lite af eget pfund ocks och lagade att allt blef lite
huskigare att hra p.

Hr, bland lapparna hrdes intet tal om vittror och elfvor. Men om
troll och "frgjordt" svenskfolk, som mste lyda och flja lappen d
de frr varit sturska emot honom --, och om trolltrummor och "offer"
och farligheter oppe i dsliga fjllvidderna, med "ddsmn", som
skreko och jmrade ute p myrorna lnga ntter igenom.

Underligt att en mnniska kan bli smnig under sdant hemskt tal.

Men de som blefvo det nd det var Ante och Maglena. Blta skodon och
yttre hlje hade de svngt af sig, och nu kullrade de ihop sig p
renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.

Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudls stillhet. fver
det hela strlade vrnattens mildt leende stjrnhimmel, strlade fver
fattiga lappens tlt, ssom den natten frut lyst fver vandningsbarns
grna stuga i skogen.

  _________________________________________________________________

                         TJUGUFEMTE KAPITLET.
                          TER P EGEN HAND.

Bda dagar och veckor hade gtt sedan den frmiddag tidigt p vren d
Frostmofjllsbarnen skildes frn deras gamla vnner Mattis
Klipp-lapparna.

Bde Ante, Maglena och Mnke hade innan dess ftt vara med om att
kasta lasso, mjlka, packa ner tlt samt husgerd och mat, i rader af
akkjor, som stodo och vntade.

Ante han hade ftt sig en renskjuts, som var rolig men hll p att bli
farlig. Han fick nmligen tilltelse att stta sig opp i en akkja. En,
nd fr from ansedd renoxe spndes i linan. Mattis sjlf lmnade
tmmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru
han skulle skta krrenen och anvnda tmmen, med kast till hger
eller vnster om renens horn allteftersom man ville fram i nmnda
riktningar dr bsta snn fanns. Han blef fven lrd huru han skulle
g tillvga om renen, mot frmodan, skulle bli bngstyrig.

S Ante han hade flugit ivg p skarsnn in mellan hga furustammar,
hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trngde in genom
skogen.

"Hoj hej." -- Lustigt! Grannare fart hll vl inte rnen, som for s
hgt upp fver skogarna.

Ante blef s ltt i hgen. Han tyckte att han flg som rnen, att han
gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som
tmmingen (unghst) for milstrckor fram. Renen visste att bana sig
vg mellan stammarna dr aldrig vg funnits.

Men s ville den, ute p en svedja, gra vndning tillbaka, hvilket
tilltag Ante p det bestmdaste motsatte sig med ryck i tmmen och
manande rop.

"Ho ho du, ivg bara."

Ante slngde krremmen hger om hornet och vnster om hornet, drog och
slet. En s rolig skjuts hade han aldrig varit med om.

"Vill du ge dig i vg, klfnisse", hojtade Ante och anvnde
fvermodigt okvdingsord till fjllens renoxe, han, som blott var en
skogarnas, nipornas svenskpojke!

S renoxen vardt sint.

Blixtsnabbt, ofrmodadt vnde den sig om mot akkjan, med horn och
framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "klfnisse".

Och nu var det vl att Ante lagt p minnet lrdomen han ftt nr det
rrde bngstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit
beslutsam och snabb i vndningarna.

Ante grep till det rddningsmedel, som Mattis lrt honom. Han gled ner
ur akkjan och svngde den raskt fver sig som ett skyddstak.

Drunder lg han sedan, en farligt lng tid tycktes det honom, och
hrde huru renoxen trummade p akkjan med sina hrda hvassa
"nisseklfvar."

Mer n missnjd var renen fver att icke, trots sina verkligt
trtsamma bemdanden, kunna n pojken, som ryckt s ovrdigt i remmen,
skrikit "ho, ho, du" och kallat honom klfnisse, och, som nu lg dr
under trbotten utom taghll fr renoxen. Denne mste ju spara p
framben och klfvar, som skulle f arbeta nog nd under dagen med att
skrapa snder skarsnn fr att drunder f den begrliga fda af
renmossa, som renen lefver af.

Ante tittade ut frn ppningen under akkjan, som han hjde med ryggen.

Hoppsan, stod det s till, att renen helt frckt vndt i dragstllning
frdig att ge sig tillbaka till lgret!

ter gllde det att vara snabb i vndningarna. Klfnisse mnade
tydligen ge sig ivg med akkjan utan hnsyn till om svenskpojken fans
i den eller ej.

Ante hann knappt sno akkjan rtt, och hufvudstupa kullra sig ner i den
frrn det mycket riktigt bar ivg tillbaka mot tltet och hjorden.

Han hade, stolt och med gon lysande af frjd, nu nr han glmt
nederlaget under akkjan, kommit ter till lgret och dr skrdat
bifall och beundran af lapparna.

En beundran som han emottagit med frvnande ansprkslshet. Ingen mer
n han sjlf visste om huru pass harig han knt sig den dr stunden
under akkjan med de hvassa, trummande renklfvarna fver sig.

Nr Maglena och Mnke fven ville gra sig bemrkta och ska vinna
lapparnas bifall genom en lustfrd i akkja, mtte dock detta Antes
bestmda motstnd. Han pstod rent ut att det var farligt fr smen.

Som om det vore ngon konst att ka i akkja! Sitta i och hlla remmen.
Kusen till stort!

Mnke hade funnit sig storvl med lappar och renar. Han hade lekt med
lille Matti, som p morgonen ftt krypa ur klubben och med de mjuka
renhren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett
ludet trollbarn.

Mnke var s njd hos lapparna s han just tyckte att det skulle vara
behndigare till att fara hem igen med dem n att gno kring vgarna
och rnna sig frdrfvad p isen fr att komma undan elakgrdsfolk och
hundar.

Han tillstod ppet, att de int' va' nge annat som hindra honom att
vnda ter, n att b far och mor var borta ur stugan. "Fr sir du,
Ante", hade Mnke frskrat och slagit den ena handen i den andra,
"fr sir du, vore dom bara dr, s vnde jag fr min del och kte hem
igen i akkja efter renoxe hela vgen till Frostmofjllet, s mycke du
vet de."

Mnke hade gtt ifrn Ante, fverlgsen med hnderna i byxsmmarna,
stolt i hgen att kunna afst frn s sttlig hemskjuts fr ett s
obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'gr stuga.

Det hade varit s bedrfligt ledt nr vandringsbarnen och Lapparna,
hvilka s nyss trffats, drogo t hvar sitt hll. Barnen t sder och
sterled, till vlbrgadt folk i brdiga trakter.

De frenmde, lapparna i brd frd mot norr, mot det stora ljuset, mot
hga fjllstup, mot vida klipphllar, hvilka stodo hvita af
renbetesmossa.

Lngt borta, nr de ter ensamma nrmade sig den stora byn hrde de
Lapp-Mattis afskedsjojkande:

"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket f se och lra ur bokens
svarta ord.

Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga
till fjlls, lra frst ord af stor Far, lra hvar rten gror, som
botar sjuk man, lra finna vg till grbens lger, lra tyda stjrnas
gng, tyda jrtecken.

Fattig Lapp har god Fader opp fver fjllet, g dit p snabb fot,
sjunga kvde om vandringsbarn, som frjdat lapp i kta. Vandringsbarn
gtt i mrkvgen, men ljus str fver dem. Vandringsbarn ocks ha god
stor Far."

Barnen hade sttt lyssnande stilla tills inte ett ljud lngre hrdes
frn den jokande lappen.

  _________________________________________________________________

                        TJUGUSJTTE KAPITLET.
                              "BRUDEN."

Barnen drogo slunda ter ivg utt storbygden. De kommo in i grdar
dr ordning och trefnad rdde, arbetet gick med lif och lust och
nyvfda lrftstycken blektes i solen, dr de lgo utpinnade p
backsluttningarna invid grdarna.

De hunno fven ibland till stllen och grdar, storsttliga nog till
det yttre, men dr superi och lttja gjort sinnena hrda och gon och
tungor hvassa som knifvar.

Det var just efter en i fruktan och frdmjukelse tillbringad natt p
ett sdant stlle som de kommo in i en ny frmmande socken. De hvita
forsar, hvilkas dn som af ett evigt skmuller, alltid ljudit dem i
ronen dr de fljt landsvgen fram utefter dalarna, hrdes ej mer.

De hade kommit ner till bygden, dr sjfarten tog vid och dr
storlfven flt segelbar bred och stilla. Rastlst lif rdde hr
fverallt och frde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de
stora sgverken. lfven lg ppen och isfri. Skepp frn eget och
frmmande land lgo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af prmar,
fyllda af nysgade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och
dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sgarna och i skeppen gick med
sjungande fart.

Vandringsbarnen gingo genom brdgrdar, hgre n hus, dr det luktade
friskt af rtt tr. De stannade invid en rad af hvitstammiga bjrkar,
hvilka p mse sidor kantade vgen opp till en fin hvit storherrgrd.

En liten ngbt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom
brdgrden. Ett sllskap fint folk kom skrattande och pratande opp
emot den bjrkkantade vgen, som ledde till den fina herrgrden.

Maglena drog sig frskrckt undan med Gullspira. Brderna fljde. Det
var godt om gmstllen bakom brdstaplarna.

Maglena insg att de sjlfva inte nu genast fullt synliga, kunde g
densamma vgen fram, som s fint folk gtt, s hon vnde in till en
liten grd, som sg behndig ut. Den hade sm fnster, som skrattade
med gonen under ett rdt tegeltak, alldeles som hos jgmstarens,
fast den br grden var mindre, ljus och gul i frgen.

Ett grnt staket gick rundt om grden, som var stor, med
kryddgrdsland och vildngs-grsplaner, dr hvita vfvar lgo p
bleke.

Buskar och smtrd, fast med riktiga stammar funnos ocks dr inne.
Barnen visste s mycket nu som, att det var trd, som det skulle vxa
fram pplen p; och fastn de aldrig hvarken sett eller smakat pplen
s tyckte de att det var hgtidligt att se sna trd, som funnits i
sjlfva paradiset.

Blommor och rosor af mnga slag funnos dr dessutom. S Ante fann fr
godt att stta trljen (ring af bjrkvidje) om nosen p Gullspira
innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.

Frn kryddgrdslandet p sdra sidan af huset reste sig en ung kvinna
opp. Hon hll p med att rensa bort ogrs.

Med den hjda armen gjorde hon solbga i det hon tog den rtt ovanliga
gruppen af intrdande i betraktande.

Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes
stmma ljd sorgset bekymrad.

"Sannfrdligen r inte de hr barnen frn ndrstrakten, kanske frn
storfjlle -- dr de haft de vrst."

"Stackare hvad ni d haft lngt att g och mycke att hrda ut med.
Kre kom in."

Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.

"De  bruden -- Ante, Mnke, -- pojkar. -- De  bruden," hviskade
Maglena, utom sig af ifver och gldje.

"Tok", puttrade Mnke, som var hungrig. "Har du nn'sin sett n'n brud
ligge och rnse i kryddglsland. Nog r allting tabak (bakvndt) hr
nere i lande -- men s bort ur allt vett r de d inte."

"De r hon nd, ni mtt vl si de. De r den granna, fina bruden",
hviskade Maglena. Mer n ngonsin blyg och hpen, men nd frtjust
smg hon sig, bakom brderna, hvilka skmdes fr hennes dumma phitt
och just ville gmma undan henne.

De kommo in i ett stort soligt rum dr det var s fint som om man
kommit in i helgdagskammaren i en brllopsgrd -- om dr inte funnits
vanlig spis och s en splitter ny vfstol framfr midtelfnstret, med
bomullsvf uti.

"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmlad sknk och
plockade ifrigt fram mat.

Mnke gaf sig till att storglo p henne oppe i hufvudet.

Int kunde de vl vara en brudkrona de dr, som stod s hgt opp under
hufvudkldet af rdprickig linong.

De var mer troligt bara hrfltor, som sutto snodda om hufvudet och
vore fstade med kam.

Mnke lt sina gon g nedt ungmors gestalt fr att upptcka ngot
annat, mera ptagligt brudmrke.

"Putta (pytt)! Bomullstrja och hemvfd blrutig kjol."

Just nu vnde hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mtte Mnkes
grubblande, skarpt forskande blick. Han sg lustig ut, som en liten
klok bjrnunge, med hufvudet p sned och de bl gonen begrundande
fsta p henne.

"Hvad kan en s'n hr liten karl tnka p d han ser s undersam ut?"
frgade hon och gick leende fram till barnen dr de stodo vid drren.

"Maglena sg", brjade Mnke.

"Tig d Mnke", varnade Ante och np brodern i armen rtt knnbart.
Det var den signal till frsiktighet i tal, och vett i tbrder och
sn't som var passande hr i landet, som Mnke var alltfr vl bekant
med fr att inte frst att rtta sig efter.

"Hvad r det hon sg nu d, Maglena?" frgade ungmor i det hon drog
Mnke med sig fram till bordet.

"Den dr lill'stintan ser mig annars inte ut fr att vilja sga annat
n hvad rtt och godt r", tillade hon vnligt.

Maglena stod rd som en ros med gonen nedslagna. Hon ville grta, s
ngslig och skamsen knde hon sig.

Mnke vgade frsts inte mer ppna munnen -- en sdan farlig respekt
som han hade fr Antes nyp.

"Ja men barn, nu mtte ni tala om hva Maglena sg". Ante steg fram rd
om ronen fven han.

"Maglena sg jmt s mycke som r tokigt  som hon hitta p fast det
int r n ondt me de. Nu s sg hon att nugmor r -- en brud."

"N du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint fver broderns stt
att misstyda hennes ord, och s fll den svra blygheten ifrn henne.

"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."

"Ja hr p -- nu sg du ju de igen." Ante sg strngt frmanande och
varnande p systern.

"Var bruden oppe i elakgrdsbyn, ja!"

Maglena slog opp sina nu trfyllda, strlande bl gon emot matmora --
med vdjande uttryck.

Ungmor i stugan gaf till ett utrop.

"Men barn -- sannerligen r de inte ni som kom som vandringsbarn till
brllopsgrden nr jag gifte mig, och frde lycka med er."

"Ja, och de r ju de jag sir och vet och sg", fnyste Maglena
frtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."

"Jmmerligen heller s roligt de va' till att f si nn' frn
fjlltrakten. Jag lngtar s farligt dit ibland, hlst nu p sommarn.
Frr bruka jag ju st fr krken i fbodarna vra, den hr tiden."

Ungmor log och pratade frtroligt med barnen medan hon dukade fram mat
t dem och letade efter ngra kldesplagg att f ordna till t dem.

Hon skrattade belten nr hon tnkte p, att barn kunde hitta p ngot
s innande behndigt som att ta en get med i flje nr de gfvo sig ut
p vandring.

Gullspira, som med trlj om nosen lg ute p trappan som en hund,
mtte hon se och prata med.

Getter var hvad hon frstod sig p och grna velat ga. Men hr nere
vid vrket fanns icke en, som gde eller numera frstod sig p huru
mycken nytta och trefnad man kunde ha af sdana djur om man sktte dem
rtt.

"Det skulle kunna hitta p att hnda det vi f skaffa oss en get nd,
nu, nr gubben min f si och hra talas om den hr och hur mrkvrdig
hon r", log Kristina.

Hon var s glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid hnderna
och dansade om med henne. Lill'stintan mste ju ter en gng f dansa
med "bruden."

"Hr r vnnen den bsta", sjng hon. Maglena var modig nog att stmma
in med.

De stannade midt i dansen.

Husbonden, den unge sgstllaren kom in.

Han blef stende vid drren som frstenad, nr han sg hustrun midt p
dagen flnga omkring med en barnunge, som drtill var i ndrs- och
tiggardrkt.

"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"

"Inte, gosse!" skrattade Kristina rd och upplifvad af dansen. "Men
ser du, jag har storfrmmande frn fjlle, s vi mtte ha roligt i lag
med hvarandra."

"Nu ska vi fljas t ut i kryddgr'n och dricka kaffe dr", fortfor
hon.

Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det friga kaffegrejet
till barnen att bra. Och s tgade de ut till gungbrdan, som stod
under den blommande rnnen nra stugknuten och de tv sm
kryddgrdslanden.

Mannen drack kaffe och doppade hembakadt brd. Hustrun gjorde honom
sllskap hruti, dr hon frisk och lycklig satt invid honom och
halfhgt sprkade om barnen.

"Ja tnk p hva' sna snstackare ha ftt slita ondt", sade mannen.
Han sg begrundande p barnens urvxta eller af stort folk aflagda,
sknkta klder.

"De gr int att tala om de", ifrade hustrun, "utan b' far och mor,
och sna elndesr, som de ftt vara med om. S hr f dom hlla p
nu, och g frn drr till drr antingen folk tar emot dom eller kr ut
dom."

"Jag lid' inte att hra p de en gng. Vrst har de vl varit fr den
dr lillklppen. S'na sm ben som han har att stega fram p. Men
duktig r han att ta upp ogrs, s nog syns de bli karl af honom nd
med tiden."

Husbonden sg smskrattande af beltenhet p huru Mnke, som lg p
fyra ftter i kryddgrdslandet ryckte opp molle och sarf frn
roflandet och kastade ut ogrset i en hg p gngen.

"F jag ta de hr till Gullspira", frgade Mnke. Han stod svettig,
med lerstrukna "aftorkade" kinder ute p grsgngen framfr hgen med
nnu friskt, grnt ogrs.

"Har du hrt p slik liten en, du, Kristina?"

"Ja han r mrkelig pojken, fastn dom bli' nog ofta s dr tilltagsna
sm 'en oppe i fjllen, dr dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe
och doppa till s mycket dom orkar, de ska d bli skert."

"Ge ogrset till geten du, gosse", sade husbonden till Mnke. "Men
tror du hon t sn't dr skrp", tertog han nr Mnke kom tillbaka
med Gullspira, som fick "lfte" om grshgen, och befriad frn trljen
brjade nafsa i sig ur den.

"Gullspira tar tillgoa me hva' hon fr", frskrade Mnke. "En s'n
get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talfrhet, som
utmrkte honom nr det gllde Gullspira och han, som nu, var utom
"taghll" fr Ante.

"Jas hon r s mrkvrdig?"

"Gullspira! Jaa nog r hon de! Hon har vett som tolf. Hon t, antingen
hon tycke om de eller int -- de vrsta rat (skrp) om hon int fr nge
villre (bttre) bara fr hon ska f mycke mjlk i jufvre, t oss."

Mnke stod tyst och grundade fver Gullspiras vidare frtrffligheter.
Han fortfor: "Om hon si att vi r trtt och hungrig s kom hon till
oss och sg, m --, sg hon -- "ta t inj", mena hon, och nr vi
hadde smstinterna s kunde hon sga t Anna-Lisa s dr, mngande
gnger p dan."

"Och alltid hade hon mjlk att ge?"

"Frjmnan, de var en sak de --. Och s gno hon oss sa hr me nosen.
Hehehe, sg hon d. Hon ska just som skratta d, s vi ska bli fnje
(glad) och int g  ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Mnke
till midt i sin hnfrda beskrifning. "G int p lande fr d kom jag
med trljen."

"Att du nns stta p henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet
gckande.

"En kan nog s tycka", muttrade Mnke. Han spottade, och stirrade
framfr sig. "Men hon tar sej int illa f de Gullspira. Hon vill int
ha de n' bttre hon, n vi."

"Har ni trlj om nosen d?"

"N men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"

Rdls och frvirrad vnde sig Mnke till brodern, som i yttersta flit
efter kaffedrickandet satt nedbjd i landet och rensade, nu s lngt
kommen intill gungbrdan, att han hrde p hvad de tv, husbonden och
Mnke pratade om.

Han sg upp till husbonden, som gick fram till landet.

"De kom bara fr mig nr jag fann p te stta trlj p Gullspira, fr
att hon int skulle gnaga och frstra smtrn och grse vid grdarna,
att hon int skulle lida mer f de hon n vi."

"Det hrs p dig ocks som om du ginge med trlj om nosen?"

Sgstllaren tittade just undersam p gossen, som rest sig upp ur
landet och med allvarsam uppsyn stod fram- fr honom.

"Int ha vi precis trlj, som syns utanp", invnde Ante frlgen och
rodnande. "Men jag tnkte att de r int vrre fr Gullspira te g
mellan krar och rofland med trlj om nosen och ingenting f i sig n
fr -- fr s'na, som g ute och kom in dr de fins mat, och kanske
ingenting f."

Den ldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stllet fr
den lite gckande min hvarmed han frst hrt gossens ord.

Ante var rdd att sgstllaren vardt sint fver det han sagt, och att
det kunde hras som om han sjlf ville klaga, s han fortfor med s
hurtig stmma han fmdde stadkomma.

"Si int r de nge farligt te g me s'n trlj fr den, som r lite
vuxen och har frstnd och kan tla sig tills en fr, fr alltid fr
en nge nd till sist."

"Ja nkt (uselt) vore det vid annars bestllt i vrlden", anmrkte
husbonden strngt.

"De' r bara fr dom som r sm", fortfor Ante, "fr s'na som
lill'Mnke hr, som de kan vara ledt. Och de tror jag frvisst, att
de' r vrre fr han te si och f lta bli maten om han ock ingen
trlj har n fr Gullspira, som alltid sjlf kan nppe (plocka) t sej
nge frn dikesrenar och smbuskar."

"S'n trlj, som du dr talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde stta
trlj p oss nr vi ska frbi krogen och nr tobaken slr oss s
skarpt i nsan s vi tycker att vi int kan lefva utan den."

"Ja men s'n trlj har du haft till hands nda frn ungdomen, du",
sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon
lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.

"Och drfr fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och
grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var
utsocknes."

Mannen drog hjrtefrnjd den unga hustrun ner till sig p knet.

"De blir s stort inom mig nr jag tnk p de, rakt som om jag gde
hela vrlden."

"Och nu", fortfor han och rtade opp sig som om han vetat lyfta en
duktig brda, "nu knner jag mig just mktig att ta den hr
lill'karlen fr arf och go, fr jag

lider inte att tnka de han skall komma in i storfingrdarna med trlj
om nosen."

"Gosse, hva' du gr mig fjen (glad). Jag har gtt i samma tankar."
Kristina slog armen om halsen p mannen och gaf honom en hjrtevarm
kyss.

"Tnk", fortfor han, "att det kom fr mig, som jag fick si den gossen
att han skulle kunna bli kr fr mig, och att de' vore synd te lta'n
ge sig ut p vandringsstrten igen."

"Ja, jag tyckte om den dr lill'karlen strax, jag ."

" nog rcker maten till, och utrymme ha vi nog af."

"S mycket har jag sparat in genom trljen jag haft p nsan och
halsen nr jag gtt frbi krogen och andra usla stllen, att jag ser
mig god fr att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."

Den unge sgstllaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut,
viljestark, smidig och kraftfull -- s nog syntes det att trljen
varit god fr honom att ha.

"Bsta banken att stta in besparingar i r nog att ta sig an' sdana
dr smkarlar med godt gry i sig, och jag r d viss p att patron
oppe i herrgrden inte tnker annat om de han hller."

  _________________________________________________________________

                        TJUGUSJUNDE KAPITLET.
                      ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.

Mnke pratade med Gullspira och nppade grs till henne, nr han helt
ovntadt blef framkallad till det unga paret, som satt dr p
gungbrdan.

Nr han tillfrgades om hade lust att stanna kvar hr i grden, och
det fr alltid, svarade han frst sfligt, att han fr sin del inte
hade ngot hremot. Inte knde han sig precis glad fver frslaget
heller, bara just som undersam och lite uppnervnd p invrtes.

S han skt upp axlarna, satte hnderna i "fickorna" stirrade ut
framfr sig och stod dr och teg.

Det var nog lite snopet fr ungfolket, som ville ta "trljen" af honom
och vl trodde att han skulle b' skrika och skratta i frjd fver att
vara fri den.

Och s stod han och bara teg och sg betnksam ut.

"Men gosse, vill du int bli stannande", frgade Kristina frundrad och
rent af missnjd.

ngslig och frlgen vnde sig Mnke mot smlanden, dr syskonen ter
rensade ogrs. Och med ens visste han huru han ville ha det.

Tjenligt (rtt) t Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom
skulle f nypa och mssingkamma och sptvtta lagom hrefter!

S Mnke han vnde sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt
leende och sade att han fr sin del tyckte att de skulle bli storbra
att f bli stannande i den hr grden.

Gullspira hll han med sig fr att hon icke, lsslppt, skulle skada
ungtrd och kryddgrdsland.

Plsligt blef Mnke ter betnksam. Han sg ner p geten med ett
undrande, frskrmdt uttryck i gonen.

"De fall' mej fr", stammade Mnke, som blef blodrd och brjade
sklfva p rsten.

"Det fall' mej fr att jag mest hgas te g hrifrn nd."

"Men gosse", sade Kristina och sg honom mildt och fast in i gonen.
Kom ihg att du aldrig mer behfver svlta eller g kring vgarna
trtt och slut. En snygg bdd fr du med lakan och rngottskudde och
fll, och s fr du riktiga klder, som jag ska' vfva och som bli
sydda t dig."

Mnke lyssnade belten till beskrifningen. Han frstod mer n vl hvad
sdana frmner, som dr nmndes upp fr honom, hade att betyda.

Inte tyckte han att de var nge behndigt att g och g, och att
svlta och vara rdd fr folk och hundar och norrsken, och spken p
isen, och vara otrjen fr kvinnfolk, som hngt sig i gamm'lador,
eller att g tiggarkldd, och dra nsan ur led genom trnga
smskjortor, som nd var s starka att man inte kunde slita snder
dem och p s stt lttare f dem p.

Nej, behndigt var det inte. De var vrre, mycket vrre n att bli
tuktonypt af Ante och spvattenskammad af Maglena.

Mnke stod ter stirrande och betnkte sig.

Gullspira ttt dr bredvid honom, idisslade med fridsamt, beltet
slutna gon.

Hon ppnade dem knappast nr hon mildt sttte till Mnke med nosen.
Hon ville bli kliad mellan hornen!

Men Mnke tog det fr att hon sade "tokbruse (gumse) tnk du att vi
ska skiljas t. Nr jag har trlj, s kan vl du lida te ha'n . De r
bttre fr oss bgge de n te skiljs t."

"Gullspira hr hrs int kunna undvara mej", sade Mnke bekymrad. Han
glodde med runda gon ner i backen och skrapade i sanden med
nfverskon s att den bara vristen ofvanfr syntes blrd.

"Geten", upprepade sgstllaren frbluffad. "Inte m du tro hon frgar
efter hvem hon r hos, hon gr nog lika grna med syskonen dina utan
dig, som nr du r med."

"Om da'n kanske", medgaf Mnke. "Men om natta nr de r mrkt, p
vintern nr de r kallt, och nu ' fr den delen, r hon van de jag
ligg me hufve p na, nr vi ligg ute p loft och i lider och s. Hon
skulle nog srje mej ordentligt."

"Hon tnk int p dej, och minns dej int nr hon gtt ut frn grden
hr. Du fr flja mej till sgen, du, och si p skeppen frn Portugal
och Holland. Och s ska du f dej en fin tljknif."

"En tljknif", upprepade Mnke. Hans gon blefvo n rundare och strre
och han lossade det smekande greppet om getens nacke.

"Du ska f en lill'yxa ocks s du kan hjlpa mej att klyfva smved d
ungmor ska till att koka god mat t oss."

"En lill'yxa!"

Det lg nstan jmmer i Mnkes rst nr han upprepade ordet.

"Och en liten rfsa ska jag gra dej. Den skall bli grnmlad och du
ska f rfsa och hlla fint hr p grden med den."

Den unge mannen hjde buden. Det roade honom att se om en fattig
pojkes krlek till ett sn't uselt krk som en get skulle vara s
stark att han fr den frmdde afst frn sdana frmner, som nu
bjdos honom.

"En grnmlad lill'rffsa ", snyftade Mnke, ty striden inom honom
var s svr att han gret och trar droppade utfr hans lilla rda
trubbnsa. Knappt att han rdde med rsten nr han skulle till att
tala.

"Och med den fr du g hr i kryddgrden och rfsa, nr du har sofvit
i sngen, och r mtt, och r kldd i blrandiga, nya klder och har
mssan p, som r ny med riktig skrm. Och tljknifven den br du i
slidan som fullgod karl."

Mnke sttte med ens och vldsamt Gullspira ifrn sig. Han nstan
sparkade till henne.

"Vill du g, getrat! Hva' ska du st hr och glo p mej fr, och
stingas (stnga), och seckle (drgla) me' snyta (nosen). G  he (hf)
dej undan, hr du."

Mnke stampade foten, storsint s det frste om honom. Rd var han,
och trarna runno fortfarande.

Ante och Maglena, som ter brjat lngst bort i landet undrade hvad
som stod p. Men de hade ftt kaffe och ville nu rensa sngarna ut, s
de kunde int g fram d ingen kallade p dem.

Ante ngslades nog fr hvad allt Mnke skulle kunna prata. Men s
tnkte han att s riktigt folk som de hr inte skulle rkna s noga
med hvad en s'n liten en gormade om.

"Oskar, du gr ondt t gossen. Du sir vl hur han vndas", sade
Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.

"Godt och trofast slag r de i den dr lille", fortfor hon, "och nu
skulle de rent af knna p, (g till hjrtat) fr mej att slppa'n."

Mannen nickade betnksam, seende ut framfr sig.

"Du har ofta ordat om att du tycker de r tokigt att vi int ha getter
hr nert", brjade han, lngsamt och ovisst.

"Visst r de tokigt. S'n nytta som man har af de krken. Frst och
frmst ost och messmr till sofvel. Sn'a varma vantar och vattenfria
sockor, som man fr nr man blanda getraggen med ull och spinn till
garn f en leta efter. Killingskinn r de finaste en kan f till
fllar. Och hvem som hlst vet hur fint lder de bli af getskinn. Utom
de r kttet af b get och killing godt te ta. S de r tokigt
riktigt, te inte ha getter. Lttsktta r dom och renliga af sig s
man mtte tycka om dom. En god get ger ocks mest s mycke mjlk som
en kvigko eller en gammko och de gr int fjrdedelen s mycket foder
t till en get."

"Nu mtro att du fick sprkldan igng", skrattade mannen.

"Jaa, och du kan tro att dom r kloka. Jag r viss p att geten dr
ser att gossen r sorgmodig och att han inte mente nge ondt med de
att han b skrek och sparka t na'. Fr si s govnner dom r nu
igen."

Mnke hade rdls, sint, ngslig och "nger" gett sig efter Gullspira,
som bortsttt sprungit en bit, men sen stannade frundrad och stirrade
p Mnke medan hon utsttte ett klagande och liksom frnrmadt
brkande.

Det var inte ngra vackra saker Gullspira sade till Mnke. Det frstod
han alltfr vl. Mnke hrde nog hvad hon brkte om. Gullspira sade,
att hon hade varit snll emot honom, gett honom mat, vrmt honom, gtt
som govn bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan
att veta hvarfr.

Ingen annan hrde att Gullspira brkte fram allt det dr. Men Mnke
han hrde det, och det var drfr han gick tillbaks till henne, bjde
sig ner med armarna om hennes hals och gng p gng sade:

"Bry dej int om hva jag sa i jns, jag tokades bara. r vi govnner nu
d igen, lillprla? Du gett (mste) frst de jag ska flja dej
frjmnan, granndocka. Jag fr vl frr hlla p och g kring vgarna
d. Stor sak lill'prla bara vi fljs t och r govnner."

  _________________________________________________________________

                        TJUGUTTONDE KAPITLET.
                         MNKE OCH GULLSPIRA.

Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto p
gungbrdan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.

Frst blef det d afgjordt, att Mnke skulle f stanna hos det unga
paret som deras eget barn.

Se'n blef det frga om geten.

Sgstllaren undrade om Ante ville slja geten till dem. Patron hade
lofvat honom att f hlla tv fr vid grden och han trodde nog att
han lika grna fick ha en get i stllet. Han skulle grda opp en
inhgnad med litet hus t henne s hon inte behfde gra ngon
oprknad skada.

Ante betnkte sig! Maglena iakttog det dr hon satt bde haj (hpen)
och sint. Var Ante en s'n mes att han inte med en gng kunde sga
ifrn att dom inte kunde undvara Gullspira!

Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gng np
Maglena honom allt vrre och vrre. Han satt ju dr som en hare utan
att, i en s'n hr grd, ha s mycket makt i sig som att sga ifrn
med ens. Si s dr ja. Midtfr nsan p Maglena s tar han an det pris
af tolf kronor, som bjudes fr "geten".

"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att slja bort, som
hvad getaskrlle som helst.

Och till p kpet sitter Ante dr helt lugn och sger, att han redan
lnge varit betnkt p att skaffa Gullspira ngot godt och bra stlle
att stanna p.

"Kantnka de!" Maglena hon vardt s sint att det tog till att liksom
bubbla inom henne. Hon fick mest hg till att damma till Ante, fr han
syntes alls inte akta p hennes nyp, nsknt hon skrpte i med
naglarna.

"Men r du tokig gosse", skrek hon till sist, nr Ante steg opp och
gaf handslag p kpet. "Pengarna skulle f st inne hos sgstllaren
tills Ante krfde ut dem."

"r du rent frn vettet, stinta", hvste han hotande tillbaka.

"Nu kan du likavl ta  slja bort mej ", tjt Maglena kvfdt och s
pass dmpadt som hon frmdde.

"Maglena tig, och ta var p sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och
frebrende. "Du ska tnka p hva du sg."

"Som om jag int gr de", jmrade sig Maglena, dr hon smsprang efter
Ante, som fr att de skulle komma utom hrhll fr folk, med
skyndsamma steg gick bakom huset och fram fver grssvalen dr.

"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa slppte' na! Jag har mjlkat'
na, och mej har hon brkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na
af mej, och slj bort' na, just som Josefs brder gjorde me Josef."

Ante gick alldeles tyst och vntade p att Maglena skulle tappa andan
och ge sig. Nr hon verkligen slappnade af, kanske fr att hmta kraft
till nya invndningar, grep fven han sig an.

"Du tycker vl att de r behndigt fr Gullspira te fr jmnan g med
trlj om nosen."

"Int ha hon en fr jmnan hller", smsnyftade Mag- lena. "Hon g fri
inne i storskogen och ute vid lands- vgsrenarna."

"Men sir du stinta nu gr vi int ofta igenom n'n storskog. Vi g fram
genom storsocknar dr det bara fins krar och lggder (ngar), som st
i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta f Gullspira trljen
frrn vi f stta dit' en igen p' na. Var de int du som sa' de bara
i gr?"

"Joo", stnade Maglena stukad.

"Du sa att hon hll p te magra af", tillfogade Ante obevekligt.

"Jaa", kved Maglena knappast hrbart.

"Skulle du tycka de vore nge behndigt te g mellan en rad med
smrklimpar och frskostar p ena sidan om vgen, och en vgg af
tjockbrd och hvetbrdbullar och ljusungsbrd p den andra sidan. Och
s skulle du g med trlj om snyta och int kunna ta. Skulle du tycka
att de skulle knnas nge behndigt?" upprepade Ante strngt
allvarligt, nr Maglena teg.

"N", hviskade Maglena fullkomligt frkrossad.

"Hr fr hon en lillhgn te springa i, och litet fngs (fhus) me halm
p golfve te bo i, grs och lf och tallris fr hon te ta eller kan
hon f g tjudrad hr p grstufverna hela sommaren, s mycket grnt
som hr vaxer."

"Och brd fr hon nog , af de behndiga rejela folke hr hvar dag,
och saltsleke, och allt, som bli kvar nr dom ha' ti", mumlade
Maglena, som brjade f klart fr sig att Antes krlek till Gullspira
var af ett bttre slag n hennes egen.

"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste
rst han kunde frambringa. Han ville i sjl och hjrta bara vara god
emot den, han frstod det ju s allt fr vl, hjrtebedrfvade lilla
systern.

"Du kan vl frst Maglena hur bra de blir, nr folke hr nu ocks tar
sig an' Mnke."

"Ja s Gullspira har han te ty sej till nr hon lngtas."

"Ja, och han, lill'stackars drngen, henne . Mnke han ska nog bli
sorgmodig och lngtandes efter oss mngande gnger, han", tillfogade
Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra fr han hos s riktigt
folk."

"De va' nog mor, som ledde oss hit , m du tro, Ante."

"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ngerfull stmma. "r du sint
p mej fr jag np dej s farligt. Jag r rdd att du lid ondt af de?"

"Inte!" sade Ante fverlgset.

Nog hade han nnu knning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville
han gra det tungt fr henne med det. Hon, som gick i vnda och sorg
och nu mste g ifrn Gullspira.

Ante hade lnge gtt i vnda och ngslan fr Gullspira, han med. nda
sedan den dr flykten frn Elakgrden, dr Gullspira blef s illa
misshandlad, hade han innerst knt oro fr att ngon ny farlighet
skulle hnda henne. Och det sved i honom fr hvar gng han nu, i rets
grannaste blomningstid mste stta trlj om nosen p henne. S Ante
han knde lttnad att f lmna henne p s bra stlle.

Det andra stllet uppe i fjllet, dr folket lefde som rfvare med
supande och slagsml, knde Kristina vl till.

Hon hade nyss dr inne i grden talat om fr barnen huru de,
grannfolke, farit fram i brllopsgrden med skjutande och knifskring.
Huru fjrdingsman och lnsman kommit, veckan efter brllopet, och
hktat husbonden sjlf fr lnkrgeri och finndrngen fr knifskring.

Han berttade att Grels, strsta pojken, som var en skrck fr hela
socknen och utom socknen med, hade brutit bgge benen af sig nr han
en gng hade varit ute i skogen p n'n farlighet. Det var ngra
ndrsvandrarebarn, som han pstod hade stulit en klocka af
gammfarfarn, fast gubben nda i dden sade att han gifvit bort klockan
fr att inte Grels skulle f den, och nu skulle han ut och ta dem. Och
Grels han hade haft finndrngen med, och grhyndan, som var folkilsken
och lrd att spra opp hvad man visade henne p. De andra otcka, leda
barnen voro med ocks, och andra drngen.

Grels, han hade skrikit och regerat och rnt utfr stup och uppbltta,
hala nipor fre de andra. Hur han fljde, han, s fick han syn p de
stackare de jagade efter, de hade d varit nda nere p isen. Och med
de s miste han riktigt vettet, Grels, s han sg sig inte fr, utan
for framstupa, och hufvudstupa utfr en stenknall just nra intill n,
och dr lg han med afbrutna ben!

Gammfarfarn blef dd p densamma dagen. Och farmora hon lg i
nedersngen och spdde om allt ondt och orttfrdigt, som skedde och
skulle ske.

De var nog inte slut p farligheter i den grden s lnge dr fans
ngon kvar af den supareslgten, hade Kristina sagt.

Barnen hade setat som frstenade och hrt p henne. Aldrig hade de
varit farligheter s nra som dr.

De kunde icke frm sig att tala om fr Kristina, som ju nd visade
sig s god och bra emot dem, att det var de sjlfva, som varit de
"frfljda ndrsvandrarna."

  _________________________________________________________________

                        TJUGUNIONDE KAPITLET.
                        NR MNKE VARDT ENSAM.

Det hade blifvit s ttt emellan grdarna s lngt ute i bygden, att
Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Mnke, brjade lngta till
skogs, dr de tnkte sig kunna lefva af br och inte fr hvar dag g
till frmmande grdar och dr st vid drren som tiggare.

Det kndes ju fortfarande mest svrt nr man frst kom inom drren och
fick st bde lnge vl innan ngon brydde sig om att knappast hlsa
eller ta sig an en.

Vispar och grttvaror och trskedar hade barnen ftt byta ut fr mat,
eller hade de ftt en slant fr dem. Men man hann icke mycket med nr
man som de, gick frn drr till drr och icke gde en stadigvarande
arbetsplats.

Tomt och lngsamt hade de det utan Mnke och Gullspira. Maglena kunde
knappast nnu tnka p huru sorgmodigt hon knt det inom sig, nr hon
sista gngen hade borstat raggen p Gullspira, s att den blifvit
glnsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa,
kammat hennes skgg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira --
tackat henne fr allt hvad hon varit fr henne och syskonen under den
svra snoch kldtiden p vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
glmma Gullspira, det lofvade hon geten hgtidligt; om hon blef s
hgt uppsatt att hon kom till kungen s skulle hon minnas Gullspira
nd.

Och Gullspira var idel mhet och frstelse tillbaka.

Mnke skulle ha tnkt att hon skrattade "he, he, he" fr att lifva upp
dem.

Ty hon brkte s mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing
framfr sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti
hnderna.

Vl frstod Gullspira att ett afsked frestod. Helst fruktade hon ju
fr att det var hon sjlf, som skulle stad, ut till frmmande folk
eller att ddas, slaktas, ssom hon sett det ske invid grdarna, ja i
sjlfva ladugrden med mnga, mnga getter och killingar eller andra
kreatur.

Ante, han hade det svrt han ocks, tillsammans med Mnke, som med
Gullspira fljde en bit utt landsvgen.

Han mste ju nnu en gng planta i den lille brodern allt hvad mor
sagt att de skulle minnas.

Ante var s hjrtebekymrad fver att Mnke nnu skulle staka sig p
"ske din vilje" i Fader Vr.

Mnke fick lsa hela bnen fr honom tre gnger, och till sist gick
den flytande, tminstone fr denna gngen.

"Fr sir du Mnke", frskrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den
bn ska alla, b sm och stora lsa och kunna utantill riktigt fr te
kunna flyga opp till himmelen lttare och liksom lsa opp drren dit
hvar dag, frstr du gosse. --  s sa mor, att en gng ska alla i
hela vrlden flyga opp till Gud p den bn b han, som r rik  han
som r fatti. En ska lre sej te liksom hitta vgen tills en ska dit
opp en gng riktigt. Gud knn igen rsten och s r en inte obekant
hos en, utan kan g rtt in i himmelen  till Gud, som mor gjorde, nr
hon ddde."

"Du behf inte ngslas", sade Mnke buttert. "Jag staka mig int en
enda gng nu sist, och jag r nog lika nr te komma ihg hvad mor sa
jag, som du. Jag hga b henne och lillgrstugan vran, och jag vill
hllre vara dr n p alla andra stllen bara jag hade'na sjlf och
Gullspira dr.

Med denna i afskedsstunden mma och grannlaga frskran, vnde Mnke
fr att med Gullspira ta vgen tillbaka mot sgverket och den vackra
lilla grden.

Han hade ingen vidare lust heller att lta Ante och Maglena se
trarna, som till hans stora harm och frundran kommo strtande ur
hans gon.

D han visste med sig att han inte srjde fver att komma ifrn
syskonens husbondvlde, s tyckte han att inga trar behfde komma
heller.

Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta
syskonen i hand eller att sga ett afskedets ord.

Maglena stod handfallen. Det var henne som en led drm att de, bde
Gullspira och Mnke, nu helt skulle vara borta ifrn henne.

Det fick inte ske. -- Inte nu p rappe!

En liten stund till mste hon f ha dem kvar! Och ngot minne mste
Mnke ha af henne sjlf, s att han aldrig glmde syster sin och
hennes frmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten
frn Antes axlar. Med uppfvad vana dk hon med handen nda ner till
botten i den.

"Mssingskammen"! Mnke mste f sjlfva mssingskammen af henne, att
hlla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle
hlla sig fin med invrtes.

"Mnke", ropade Maglena, "Gosse, du mtt vnta."

Mnke saktade stegen utan att vnda sig om.

Han ryckte till af ovilja nr Maglena, som sprungit efter honom,
tvrstannade och strckte kammen frbi rat p honom och frbi nsan,
som den nstan skrapade.

Den hatade mssingskammen glimmade till i solen midt fr hans gon.

Mnke vardt sint och det s det frslog, ty Maglena rent hoppade
tillbaka d han vnde ett trskljdt ansikte, med formligen
eldgnistrande gon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dngde
den i backen.

"Jag menar de du tnk ta lifve af mej me de dr kammrate (skrp). Jag
ha gett mej ut till frmmande folk fr te slippe den dr klskatta och
s kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen sjlf
du, och kamma krusedullerna dina du, s hre ditt en gng ligg sltt
som p folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."

Drmed gick Mnke med Gullspira, som bnde och vred hornet fr att
komma loss ur hans hand och fr en stund f smekas och kelas med af
Maglena.

Hon, som mst bja sig ner fr att taga vara p kammen, stod kvar som
frstelnad.

Gullspira, Mnke gledo undan i landsvgsdammet, blefvo mindre och
mindre. De frsvunno bakom en brdstapel utan att ngon af dem vnde
sig om, hvilken handling ju fr geten skulle falla sig tmligen svr
med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hlls af Mnke.

Maglena kanske skulle sttt mindre undrande och tung i sinnet om hon
sett huru Mnke stannade bakom brdstapeln och kikade mellan brderna
efter syskonen s lnge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
grtfrdig om hon sett honom bja sig ner fver Gullspira och hrt
hans varma frskran till geten:

"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du f heta b Ante 
Maglena. Jag ska kalla dej fr Ante om kvllen, nr jag int tycks orka
lsa Fader Vr --  Maglena om mran nr jag int ids kamma mej. Jag
vardt s farligt sint, jag vet int hvarfr, och grina gr jag nu, jag
vet int hvarfr de heller, d jag r sint p Maglena,  tranna rinn
p mej antingen jag vill eller int. Si dr gr dom nu nedfr backen.
Nu sir jag bara rdrutig hufvudklde p Maglena, och nu bara mssan p
Ante. Nu finns dom int till mer."

"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat gra n st hr och
si efter de som int finns till."

Mnke hann inte vnda sig om frrn Kristina, som knde lngtan efter
b hemtraktspojke och get, och nog frstod att den lille knde sig
sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmrgs bar hon med i en liten
korg, som fven innehll brbitar t Gullspira.

  _________________________________________________________________

                         TRETTIONDE KAPITLET.
                            UTE I BRSKOG.

Det var midt i hgsommaren. ngarna stodo som brudar i skrud af
blommande klfver, kamomill, prstkragar, blklockor, gul spirea.

Smultron och kerbr svllde hgrda vid dikesrenarna. Inne p
skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslnga myrarna stodo fulla
af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfrgad nnu hll sig i
skydd af det fyrklufna, blgrna, hrda blomfodret.

Nere vid grdarna gingo slipstenarna fr liar, som hvssades. Utanfr
stuguvggarna stodo rfsor i granna frger. Ty hbrgningen stod fr
drren och med den fljde ngot af fest och rutsch, af lif och
arbetsgldje.

Men nnu hade den icke brjat. nnu voro korna kvar oppe vid
fbodarna.

Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrn bygden, hrde och sg
bde kor och getter, dr de nu gingo skogsstigarna fram mellan
fbodarna. Hunno de fram till en sdan innan kvllen var det godt. --
Hvarom inte s tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under
en eller annan natt.

De togo d kvllsvard frn ngon riktigt rar blbrsglnta och sofvo
sen i ljungen fast solen, som den har fr vana dr uppe i Norrland,
lyste nstan hela natten.

Ante hade lrt sig att gra lnglur af granspjlkar och bjrknfver
och han hann knappast vakna och stta sig opp i mossan, som glittrade
af dagg, frrn han var i frd med att blsa, stornjd nr han kunde
f fram ngra toner i fljd.

Outtrttligt fortsatte han med sitt blsande, nr han inte hjlpte
Maglena att repa fina rtter och sega refvor, af hvilka de skulle
stta ihop korgar att slja nr de ter mste ut p bygden.

En afton, det var just innemot slttandstiden, voro Ante och Maglena
midt inne i villande skogen. Det var lrdagskvll och de hade kommit
till en s fin plats, just rkat p en skogsglnta ljufligt skuggad af
hngbjrk och andra lftrd.

En liten , i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och
kastade sig opp i silfverblnk, flt sakta porlande fram i nrheten.
Midt i glntan fanns en vldig sten. Stenen var platt ofvanp, och
ehuru den var s hg och brant, att den knappt var tillgnglig, hade
Ante med otrolig mda kraflat sig opp dit emedan han ansg den vara en
passande predikstol fr den, som ville hlla gudstjnst i skogskyrkan
p lrdagsafton.

Maglena, som var nedanfr hade redan ringt helgsml:

"Bing, bng, bing, bng", och samtidigt dunkat emot stenen med en
annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrn sig.

Ante stod dr uppe p klippknallen, allvarlig, med hufvudet bjdt och
hnderna knppta. Maglena satt p en mosstufva lika allvarlig hon,
fven med knppta hnder.

Prsten Ante lste med ett hgtidligt tonfall en psalm ur en gammal
sngbok, som mor haft:

  "Det ringer till hvila och veckan gr ut,
  sabbaten sig nalkar och mdan tar slut.
  Tack evige Fader fr hlsa och frid,
  och ndenes gfva i ndenes tid.

  Du varit mitt std i mitt arbetes svett.
  Min brda du lttat, mitt bord du beredt.
  Och om i min blindhet jag knotat ibland,
  du tog dock ej frn mig din skyddande hand."

Ante hade hjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som skt strlar rtt ned
mellan trdstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma gonen och
mrkskiftande hret.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOFRSTA KAPITLET.
                       I STRID MOT BJRNTASSE.

Ante brjade just med "Ja nu skola vi predika om", nr han afbrts och
tvrtystnade fr ett ohyggligt brakande ljud af torra rtter, som
brcktes, af grenar, som kncktes. Ett flsande, hvinande lte som af
ett ddsskrmdt, jagadt djur hrdes nrma sig.

I samband drmed frnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som
kom trdens stammar att sklfva.

Ngot hvitt glnste fram. I ddsjagadt lopp kom en ung kviga brytande
sig ut ur skogen, emot glntan.

En slagbjrn var henne i spren, en brun, lurfvig best, med de sm
gonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudplsen.

I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep
blixtsnabbt efter lngluren, satte den fr munnen och blste till allt
hvad hans lungor frmdde, midt i ronen p bjrnen, som lpte ttt
frbi stenen efter kvigan, som han just mnade rama.

Bjrnen vacklade tillbaka infr s otck, ovntad olt midt i hans fr
alla oljud s mtliga ron. Det var rent som om han ftt ett slag i
hufvudet, ty de ljud Ante frmdde aftvinga lngluren voro
frskrckliga, och hittills hade han icke frmtt att f ur den annat
n dessa hemskt skrllande, ohyggliga missljud.

Bjrnen reste sig p tv ben och tog t rat med ena framlabben.

Han fick se pojkbytingen p stenen och vnde sin uppmrksamhet emot
honom, medan kvigan blande, med svansen i vdret dref ut i skogen.

Om Antes tillvaro dr uppe p stenen med bjrnen, som rasande ramade
med labben opp efter honom, var allt annat n treflig, s var
Maglenas, hvilken uppehll sig ensam dr nedanfr, ej mycket bttre.

Hon vgade ej rra sig och hon vgade ej skrika, ty Ante tjt t henne
emellan det han skrlade i luren emot bjrnen, att hon skulle tiga, s
att besten inte hrde att hon fanns.

"Tiga!" Ja, det var inte s ltt att tiga fr den, som liten och ensam
var ngra steg ifrn en hungrig, vredgadt brummande bjrn, fr hvilken
man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom knde ddlig
frskrckelse fr en i nstan samma farliga belgenhet frsatt broder,
hvilken var det enda man gde i hela vida vrlden.

Men nd kunde Maglena hlla styr p sig sjlf och lta bli att
skrika, fastn hon darrade som en liten asp nr nordanstormen rister
den.

"Klara dej opp p stsidan", tjt Ante ilsket, fr att med samma rst
skrmma bjrnen, nr han inte orkade blsa. Maglena sprang i ngra
flygande steg mot stenen, broderns ord ndde henne befallande som hade
de fljts af piskrapp.

Hon slngde af sig nfverskorna, satte tr och "fingerkrok" i
stenskrefvorna -- brt sig, brckte naglar, var blrd i ansiktet af
frskrckelse och anstrngning -- i hvar minut frdig att frlora
taget med fingrar och tr och strta baklnges utfr. Ante hrde
hennes flsande mellan bjrnens olt. Han tog ett par sprng tillbaka,
bjde sig ner och tog tag s hon kom upp fver vrsta stupbranten.

Maglena blef med ens frunderligt stark och modig. I jmfrelse med
huru hon haft det dr nere, p tu man hand med bjrnen, knde hon sig
hr uppe, med Ante invid sig, nstan trygg och skyddad. Denna knsla
tergaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i
strupen.

Hon hade hrt att man kunde skrmma bjrnen genom skrik och olt och
ett morskt upptrdande. Och vl visste Maglena att han var rdd fr
blicken ur folks gon, s hon lade sig framstupa med hufvudet fver
stenen och illskrek emot bjrnen, som vid hennes syn frbluffad gick
baklnges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig,
nstan skrmd glans i gonen.

Han sg inte s farlig ut hr uppifrn heller, tyckte Maglena. Nr han
s dr satte hufvudet p sned och gnllde till som om han ftt ondt i
ronen af lnglurens hvsande, spruckna illvrlande, sg han ju rent
missmodig och tungsinnad ut.

"Tig aldrig s lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef fr
vidrigt fven i hennes ron. Ante snkte luren hpen fver systerns
ofrfrade rst.

"Gamling, Bjrntasse", sade Maglena med gonen stadigt fstade p
bjrnen nu, liksom hon brukade nr hon ville f andra onda djur goda.
"Nasskusgubbe"! -- Hennes rst ljd innerligt smekande. "Du f int
vara sint p oss. Vi r sm, vi, och ensammen  ha int nn'ting te
vrje oss me mot dej."

Bjrnen ref sig med tassen bakom rat, hans gon blefvo mindre onda.
Den klingande, smekande rsten och mnniskobarnets fasta, goda,
viljestarka blick gjorde honom osker och tvekande, om han skulle
fortstta med frsken att klara sig upp fver stenen och ta pojken
som ersttning fr den lckra kvigan han ltit slippa undan, eller om
han skulle ge sig och lmna sm mnniskostackare i fred.

Bjrnen snkte sig grubblande ner, beredd att taga fste p jorden med
alla fyra d han ter, topp rasande reste sig p de tv, nu med ens
ter frbittrad och viss om huru han mnade g till vga i valet.

Pojkens frhatliga lnglursskrn slog honom ju p nytt i ronen. Han
vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke p att den som
frambringade slikt afgrundsskrn skulle f behlla lifvet.

"Ante d, hvad du frstr fr oss", jmrade sig Maglena, grtfrdig.
"Nu r han lika sint, ja mycke vrre, fr de sprng i rona p'n och
han vet sig int till. Kan du int tiga!"

"Tiga, nr han kan klse sig fast i skrefverna och vara hr oppe i ett
enda tag och gra slut med oss p en gng."

Ante grep ter till luren.

"Jag sg nd, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt
glnsande gon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren frn brodern.

ter kastade hon sig ned med hufvudet fver stenen. Det ljusa, i solen
gnldskimrande hret, lyste om henne, gonen strlade af godhet och
medlidande, och ngest.

"Kre, kre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan g
hrifrn. Du har hela skogsvidden te vara p, alla br kan du ta p
sommarn. P vintern har du ide och behf int g lande rundt efter
maten."

Bjrnen blef ter betnksam. Han snkte sig p tre ftter, satt med
hger framtass hviftande i luften, som fr att svalka sina upprrda
knslor eller hmta krafter till nytt anfall.

Ante var helt frbluffad fver systerns mrkvrdiga stt att liksom
lugna odjuret. Han kom underfund med att bjrnen ilsknade till nr han
bara fick honom sjlf i sikte, och att det var Maglenas rst och ord,
som gjorde besten spak.

S Ante klef undan och satte sig ner utom synhll fr det farliga
vilddjuret.

"Sjung fr'n, Maglena", hviskade han. Ante insg att om Maglenas
blotta tal gjorde sdant intryck p bjrnen, skulle hennes sng ha
nd kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "s vi slipp hrifrn
innan natten."

Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla bjrnens
onda, uppretade sinne, s det fll sig inte underligare fr henne att
taga till sngen n orden, d de, huru smekande och bedjande hon n
uttalade dem, ej frslogo.

  "Du r min ros och min lilja",

sjng hon med frst darrande, osker stmma. Trar kommo i Antes gon
nr han hrde henne.

  "Ingen skall oss kunna skilja",

sjng Maglena, modigare, nr hon sg bjrnen intaga sin naturliga
stllning p fyra ftter, och med hufvudet p sned utan egentlig
ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.

  "Frrn dden han hafver vunnit sin vilja",

slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rsten.

Det flg en reflex ifrn solens gyllene glans frn hennes hufvud, frn
hennes gon, hvilka ej lmnade bjrnen.

"Bjrntasse, Myrtus, Storfar" ruskade p sig. Han knde sig besviken,
nedslagen och besvrad. Efter en stunds begrundande snkte han
hufvudet, som skamsen, och luffade ivg int skogen utan att flja den
bortflydda kvigans spr.

"Sir du han gr, stackarn, han skms fr han r vilddjur  vi r
folk", sade Maglena. Hon sg med en rent af ofattligt medlidsam blick
efter bjrnen, som nr han kom utom hennes gons vlde lufsade ivg s
det brakade i skogen dr han for fram.

Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat fr oss n
te ge oss frn stenen hr och in i blbrsskogen, fr jag r farligt
hungrig."

"Nog fr blbrena vara fr mej. Hr stanna jag d natten fver, jag
r s trtt som om jag hade gtt p en dag frn Frostmofjlle och
hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med sklfvande knveck
sjnk ned p stenens mossbdd.

"S gr jag ner i skogen ensam, och noppa br till dej , fr de r du
vrd  mer till."

Ante beredde sig att ntra ner. Han stod redan p stupet med knn och
tr frdiga fr nedhasande, nr han hrde en grann, drillande kkning
inte lngre bort n som en fjrdingsvg vid pass.

Han flg upp igen p stenen med en hast som om han ftt vingar.

"Maglena, stinta! De r folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, d
vi int orka kka igen."

"Ta lnglurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, fven hon hade sprungit
opp, all trtthet var som om den aldrig funnits.

"Hr, de r en fbostinta, som kkar  de en, som r fri till att kka
nd, s grant som det lt."

Ante tog lngluren och blste det mesta han orkade, "tru, pirituut,
pruth-tu-hut."

"Dom kka och ropa efter kvigan."

"Svara Ante s vi f sga att lillkon r t de hr hlle."

"Stinta jag skms, s ledt som de lt, nr jag ska till att blsa."

"Ska folke vara i ngslan fr kon och kanske mista na, om hon lgg ner
sig i myran, bara fr att du skms. Hade du int haft lnglurn nr
gammeln skulle sta och rama kvigan s vore hon sjl (dd) nu. Bls p
rappe hr du."

Ante slngde lngluren till munnen. Han fick fram s rysliga
trumpetande och ronsprckande lten att Maglena mste hlla sig om
hufvudet med bgge hnder.

Men nr han tystnade hrdes bde kkning och folkrster nrmare.

  _________________________________________________________________

                        TRETTIOANDRA KAPITLET.
                          OPPE I FBODARNA.

Ante och Maglena stodo kvar p stenen. De brjade skrika, ropa och
frska med kkande sjlfva, s upplifvade blefvo de af de granna
ljuden, som gfvo eko i skogen i klingande, rullande toner.

Men nr folkrster hrdes nda invid dem blef Maglena ter s svrt
blyg. Hon krp ner p stenen bakom Ante. Inne i smskogen skymtade hon
ett rdrutigt hufvudklde och en bl bomullskjol. Snart hrde hon en
god, deltagande stmma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?"

"Och huru i all vrlden ska ni kunna komma ner", tillade en annan
stmma. Det var en barnrst.

Maglena reste sig p stenen.

", kom ner hr du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen,
med bedjande rst. Hon var herrskapskldd i hemvfd blrutig
hamptygsklnning, frklde af hvit rdprickig kattun och, hvad som
vckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett bltt band om
kullen.

Tv ljusa, tjocka hrfltor voro hoprullade och uppfstade med mrkbl
rosetter vid ronen. S det var grufsamt ohyggligt att komma ned till
s riktigt herrskap.

Men Ante dref p. Han hasade fre och fick henne ndtligen med ned.

Vl dr nere knde Maglena sig nd lycklig och trygg, som om hon frn
ett skeppsvrak kommit p torra landet.

Sara, som kkat s grant, sg s snll och behndig ut.

Hon bar en liten getarkunt p ryggen. Den svngde hon af sig och tog
fram ur den aftonvardssmrgsar med getost och messmr.

Sara talade om fr barnen att hon var fbostinta i prstbodarna, att
Elsa var prstens ldsta dotter, som med henne mst ge sig ivg till
skogs fr att leta efter lilla Gullstjrna, som inte kommit hem
kvllen frut med de andra krken. De voro rdda att bjrn rifvit
henne, fr det hade sports, att man sett en ungbjrn p skogen och en
kunde inte veta om han njde sig med blbr eller redan tagit vana af
att smaka blod.

"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har ftt mjlka henne alla dagar
medan vi varit i fbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej
hvart jag gick. Jag srjer Gullstjrna frfrligt."

"Inte har bjrntasse rifvit' na n int, fast han vari efter' na", sade
Ante tvrskert. "Han bara skrmde' na. t de dr hllet sprang hon.
Dr r en myra s hon har vl frr lagt ner sig i den. Men om s r s
hinn vi nog f opp' na fr d ha hon nyss komm dit."

En lnglurlt ljd i granna drillar borta frn det antydda myrhllet.

"Gulla hller, Kalle ha' funnit Gullstjrna", ropade Sara, rd om
kinderna och strlande af frjd. Hon slngde kunten p ryggen, och
drog till med en motkkning s det ljungade i skogen.

S sprang hon i vg i sina nfverskor s snabbt och ltt att barnen
hade mda att flja henne.

En ko hrdes rma vildt och sklfvande.

Nr barnen hunno fram emot myran sgo de Gullstjrna st dr drypande
vt, gyttjegr om sin annars rdhvita hud.

Kalle, prstgrdsdrngen och Sara, som kommit lite fre dem just lagom
fr att f opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsrjan,
stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara
tackade Kalle som om han hade rddat kon fastn Elsa frskrade henne
att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anfrtrodde sina nya
vnner, att Sara var s svag fr Kalle s det inte fanns ngot p
jorden som hon inte trodde att han frmdde. Precis s dr hade
Annika, deras frra fbopiga varit med Abraham frr i vrlden och de
voro gifta nu.

Kalle hade kommit till fbodarna just nu. Han skulle klfja hem med
smr och ost om tisdag, d korna skulle hem i huvela (hbergningstid),
men inte behfde han vl komma redan p lrdag fr det. Nej det var
bara fr Saras skull.

Elsa hll Maglena vid handen, Ante gick fven vid hennes sida, nr de
kunde komma fram s i skogen, och icke mste krafla sig fver
rullstensvgar, hoppa p slippriga stenar i bckar, eller g och
balansera med armarna utstrckta och tungan till hlften ur munnen nr
de skulle fver smala vta spnger, som lgo kastade fver den
gungande myrens mnga lmska undervattendrag.

Det rk ur skorstenen till stres nr sllskapet, med kon i flje,
ndtligen hunno opp till fbodvallen.

Och det var redan rtt sent p aftonen, fast ljust som p en klar
sommardag. Bara s underligt tyst, d alla fglar, utom gk och trast
slumrat in. Koskllor och kkning och lnglurslt hrdes inte heller
lngre inifrn skogarne. Den klara lilla tjrnen, som blnkte nedanfr
fbodvallen lg stilla som om den slumrat, tckt af en fin
tckenslja.

Men dr blef lif i alla fall nu nr Gullstjrna, som man varit i sdan
oro fr, syntes midt i flocken af kndt och okndt folk.

Kon sprang in genom det ppnade ledet, rtt till fhusdrren, fljd af
Sara.

Ante och Maglena stannade frfrade. Det var vl mest vittror de sgo
dr uppe vid stres.

Fem stycken barn tokigt kldda, som om de varit i bara srken, stodo
p en hg, platt sten dr utanfr, hret hngde om dem ofltadt och de
voro barfotade och barbenta. De hllo hvarandra i hnderna, slngde
med armarna i lngsam takt och sjngo:

  "Sdesrlan, freskllan, stenskvttan, sdeskeppan fljas t."

Ante och Maglena kunde ju icke frst att barnen dr sjngo fr att
skrmma troll och varg frn fbodar och kreatur, och att de hade
hittat p olika ltar fr hyar kvll, samt att de mste vara
allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjngo.

De mste nu afsluta sngen fastn gonen brunno i dem af undran och
nyfikenhet nr de sgo de bgge vandringsbarnen borta vid ledet.

"F-ljas t", slutade de lten, som Angela hittat p denna gng och
som var vacker och lttsjungen.

Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner frn stenen och gnodde bort
till ledet.

Om inte bjrnen gtt dr ute p skogen s r det frga om huruvida
Maglena, ja fven Ante, inte rymt dit direkt igen vid s farlig syn.

"Nu ro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterfljet, "och nu
ska vi gra er till svanor ocks. Snart gr solen opp och d flyga vi
bort till Egypten", halfsjng en. Hon hade rda kinder, gon, som
lyste som gnistor, och hr s lngt och tjockt som en hstman.

"Prinsessor finnas dr med lockigt hr, de ta p guldfat", drillade
en annan, en s fin och vacker, med rdt blte om srken, och med
lockigt hr, som flg om hufvudet p henne nr hon sprang i dansen.

"Vi flyga fver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i
hafvet", gnolade en annan rdkindsstinta med svart hrman och stora
gon.

"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod
vid en vattengl och hoppade jmfota s leret flg om henne och
frgade hennes ftter och ben gra.

"Sjung, och hitta p nn'ting du ocks, Sylvia, annars r du ingen
svan", fortsatte hon.

"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som sg
ut som den grannaste docka.

"Hitta p t mig du Ingegrd, fr jag kan ju bara snt som stora
sjunga, sdana dr krummelursnger, och det lter inte vackert hr."

"Nej svanor sjunga inte sdant", medgaf Ingegrd, hon med tjocka manen
och goda gonen.

  "Kullen tova",

sjng Ingegrd i Sylvias stlle slpande och vemodigt, p geterskevis.

  "Tolf mn i skoga.
  Tolf mn ro de.
  Tolf svrd bra de.
  Mig vilja de bortlocka.
  Kullen to o-va."

"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och s bli ni ocks
vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram frn lerglen.

De togo alla i ring om de af ngslan och undran mest frstelnade
fjllbarnen. De dansade i takt och slngde vldsamt med de
sammanslutna armarna och hnderna:

  "Ptro, vall. Ptro, vall.
  P skallebofall.
  Dr r getter, dr r f.
  Dr r sm flickor och gossar, att leka me."

Inte tycktes d Ante och Maglena i denna stund likna "sm flickor och
gossar", som man kunde "leka" med.

De stodo blossande rda med nedslagna gon och knde sannerligen mera
lust att grta n att ge sig i dans.

Elsa kom springande och rddade dem.

"Mat och kaffe fanns i ordning i stres!"

Hon drog Ante med sig. Ingegrd och Sylvia togo Maglena mellan sig och
sprungo i vg fver vallen, uppt stres.

Sara stod inne i den svala, halfmrka mjlkkammaren och hllde upp
mjlk i trgen. Hon hade drren ppen ut till det stora rummet. En
stor spis fanns i hrnet vid drren, dr brann elden hg, fast det var
varma, ljusa sommarnatten.

Men potatisen hade kokat fver den och kaffet, fr koletarna.

Sara, hon var s njd att slippa stta sig och mjlka korna nu midt i
natten.

Hon hade blifvit rent frundrad att finna alla korna mjlkade, utom
Rosenpnosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjlken" nr bara
barnungar kommo dinglande med mjlkstfva och pall och satte sdant
ifrga.

Ingegrd frklarade att de inte hade kunnat tla att hra huru korna
lto om sig, med mjlken som spnde i jufren p dem. Drfr hade de
mjlkat.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOTREDJE KAPITLET.
                          GRAL OCH ALLT VL.

Alla barnen hade omsider kommit i sng och i smn. Men nu var det
riktigt vedervrdigt snopet fr sex af dem att vakna i halmbddarna i
"fver" och "nedersngar" lngt fram p sndagseftermiddagen och finna
stres tomt p folk.

Mycket vrre nd, finna fhuset med alla kor, som de fresatt sig att
mjlka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" p hvar och en att
mjlka, den mest lttmjlkade, Dansros, till Viva, voro all vrldens
vg, ute p bete i skogen. Getterna likas.

Pelle otckingen, hade inte gjort som han lofvat, nr han p natten,
lngt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter
Gullstjrna han med.

Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De
skulle ha' ftt ro i lillekan fver n, till bruksbodarna, dr dom
hade en stor svart tjur ifrn frmmande land. En tjur, som hade
mssingsring i nsan och kedja i pannan, och som vardt s storsint nr
han sg barn att han vrlade, s det rk ur mulen p'n och han fick g
i srskild inhgnad om da- garna.

Och Pelle hade lofvat att de skulle f fiska foreller i en liten
fjllbck. Och han skulle lra Ante blsa bockhorn, som r lttare att
blsa i n lnglur. En hla skulle de ha' ftt se, dr rfvare hade
hllit hus i frra tider. Man kunde krypa in i den s lng man var,
genom ett hl som knappast syntes i berget, och sen st dr inne om
man s var femton man stark.

Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen dr mossan var hvit i en
rund ring, midt i grnmossan, efter vittror, som brukade dansa
dr. Och han hade lofvat att fra dem till ett stlle i berget dr han
en gng sett en huldra. Hon hade varit grnkldd, med lngt hr, gult
som kornhalm, och hon hade sett p honom och lockat s att han s nr
hade fljt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade ftt
fr sig att hon skert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet fr
henne. D hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktrg.

Och alla br, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita
marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara p ett enda
stlle.

S mycket knot och missnje. S jmmerligt sura miner som syntes oppe
i stre denna dag, skulle inte ltt kunnat upptckas en s strlande
solskensafton.

"Dr glor solen in genom fnstret, och gr sig till, som om den vore
s glad och frnm", fnyste Ingegrd och slet i hrtestarna, som hon
fltade.

"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara fr vi ha'
den", puttrade Gertrud och knt en frarglig hrdknut p
underkjolsbandet med ilskna, hftiga rrelser.

"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var kldd och
frdig, och stod s godt som midt opp uti den vldiga spiseln med ett
fng stickor, som hon lade p den ganska frsvarligt glimmande glden.

Elden flammade genast opp, och nu frklarade Elsa att hon "brnde upp
sig" fastn dr nyss icke funnits "en gnista eld."

Det var vl sndag och man skulle vl tminstone den dagen f kaffe
till skorpor, som man haft med hemifrn.

"Kom inte stickande med blmjlk, det sger jag dej", sade Angela med
formlig grlton till Elsa, som med en tom trskl gick t
mjlkkammaren till. Angelas lnga silkeslockar hade trasslas sig d
hon glmt att vrida fast dem om papiljotter p kvllen. Hon var s
retlig och otlig, att Viva pstod att det frste om henne, nr hon
spottade p ett finger och nuddade vid henne, som man gr nr man
knner om ett strykjrn frser hett.

"Du r dum! Tarflig r du ocks", upplyste Angela Viva, som barbent
satt opp underkjolen med nlar som byxor och sade, att hon var herre i
huset och att hon hade rttighet att vara hvad och hur hon behagade.

Sylvia satt upprtt i nedersngen och grt. Allting var "trkigt" och
hon lngtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle
jag hr att gra. Det var mycket finare och bttre hemma."

Hvilken anmrkning nog var ganska riktig om hon jmfrde frldrarnas
storstadsvning p tio praktrum, som inneslto taflor, mattor,
kristaller och silfver tillika med svllande bddar, finaste linne och
sidentcken, med rummet hon nu vistades uti.

Mossan satt gulgrn mellan springorna i timmervggarna. Bnkar och
pallar voro visserligen blanka, men af ntning, samt grofva och
omlade. Golfvet var vl knappast hyfladt, med stora springor, drren
klumpig med stor jrnhake fr, i stllet fr ls. Sngen, i hvilken
hon nyss vaknat "p galen nda", var fylld af prasslande halm, tckt
med ett groft lrftslakan. I stllet fr "sidentcke" hade hon en
frskinnsfll att dra opp omkring sig, fast hon var s het af vrmen
att hon velat kasta den all vrldens vg.

"Ja, hvem bad dig komma med", bjbbade Viva. "Du kunde ha' stannat
drhemma utan oss, --finnos--grinsibba dr! Du har i alla fall ftt
halfva lakrisstngen, som vi hade med till kalas, och strsta
brstsockersbiten, nr Elsa delade, och en hel kopp hafregryn nr vi
fingo hvar sin half, bara fr att Angela inbillade oss att det r
frnmt att lta frmmande ta opp allt som r fint och som om man
vill ha sjlf --."

"Du goda tid! Jag tror rent att du r frtrollad Viva", gnllde
Sylvia, hvilka med armbgarna p uppdragna knn satt kvar i sngen
och, med det hvitblonda hret stretande ut mellan fingrarna, som hon
hll om hufvudet, fretedde en bild af djupaste elnde.

"Du stora vrld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det rkna ni p! Jag,
som skulle kunna f ett hus utaf bara lakrits, med fnster af
brstsocker och tak utaf knck, och med vgar omkring utaf bara
hafregryn. Pappa har frfrligt mycket pengar, det sger Lina dr
hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sn't hus och du skall inte
f s mycket som slicka lakritstrskelen en gng."

"Det har du s rtt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste p
fingret t Sylvia.

Hon hade satt en liten brun bjrkkvist i munnen och ltsade rka, dr
hon gick fram och tillbaka med hnderna i "byxfickorna".

De hade haft en riktig finskrddare frn staden hemma en tid, att sy
fars och drngarnas hemvfda klder, och Viva tergaf noga hans
rrelser och uttryck.

Hon satte sig p en trebent stolpall bredvid sngen och sjng,
slpande med halfslutna gon:

  "P blomsterkldd kulle satt Hjalmar och kvad
  om sommarens fgring en gng,
  och rosornas kalkar och blommornas blad
  sig bugade djupt vid hans sng."

"Tyst d, Viva", hvste Ingegrd, "du vcker upp smstackarna hr inne
i mjlkboden."

"Ja, ser lilla stnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och
vindade s mycket hon frmdde emot systern.

"Se jag vill inte att di skola rka in i samma elndesexistens som vi.
Det fins ingenting gemenare, rysligare n att vakna p morgonen d det
r kvll."

  "Han sg endast henne",

fortsatte Viva.

  "Sg rosen, som brann lik purpur p snhvita hyn",

gastade hon nu alldeles invid mjlkkammaren. Hon tvrtystnade, hpen
och ytterst illa till mods.

Drren utt ppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och
Maglena. Frdigkldda voro de, kammade, blanktvttade, glada och blida
s att det lyste som sol om dem.

Maglena bar hnderna fulla af skogskonvaljer, linnea och
skogsstjrnor. Ante hade gjort rifvor (ldor) af bjrknfver, sex
stycken. Han bar dem frsiktigt uppradade p ena armen.

De voro till brdden fyllda med tidigt mogna hjorton.

"r ni oppe?" frgade Viva skarpt, fast hon sg dem fullfrdiga
framfr sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarfr i all vrlden ha' ni
stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stmma.

"Fr Pelle vckte opp oss innan han gaf sig f me krken i morse."

"Fy en sn' otcking, som inte vckte oss", sade Gertmd med nstan
grt i rsten.

"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han b' ropa och skrek in
genom drren hr, och tuta i lnglur precis ttt bredvid sngvggen.
Sara kka och Kalle blste i bockhorn. Korna lt nog om sig bra, d
dom fljde (rusade) i vg , s vi trodde att ni vardt vaken f de".
Ante dukade fram myrbren p det lilla bordet framme vid fnstret
medan han afgaf sin frklaring.

"sch, inte kan man vakna af bara s pass, de visste han mycke vl",
fnyste Ingegrd. "Snt' dr somnar man just af."

"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frgade Elsa
nstan frebrende.

"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjlpt till i fhuse,
vi ha' mjlka alla getterna", upplyste Ante tveksamt.

"Ja, de var vl roligt de", afgjorde Gertrud.

"Och s ha' vi mkat" (skoflat undan gdsel).

"Det r roligt ocks, fr det blir s fint efter", pstod Ingegrd
bestmdt.

"Och s skrapa vi korna innan dom slpptes ut", sade Maglena belten.

"Precis det bruka vi f gra ocks", fll Gertrud in. "Och de ro s
glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit.
Och det r nstan sista dagen i fbodarna. Just som om vi inte kunde
sofva s mycke som behfs hemma, under skoltiden."

"Ja, fy s rysligt, och s alldeles ohjlpligt", suckade Ingegrd.

"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och p myran?" frgade Angela,
som nnu arbetade med att f lockarna att ligga fina nedt halsen.

"Ja, men, i krkan ", svarade Maglena allvarsamt, fast lite frsagd
och tveksam.

"I kyrkan?" skreko barnen p en gng. "Kyrkan, men den r tv mil
hrifrn!"

"Tyst Maglena", varnade Ante och sg mkta besvrad ut.

Maglena satte hnderna under frkldet och krp ner p trskeln i den
ppna drren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.

"I hvilken kyrka? Sg, hr du!" frgade Elsa och gick med en pbredd
smrgs ut i drren, till Maglena.

"De var ingenting. Jag bara sa' s."

"Hr du Maglena, var ni i en ltskyrka?" sade Ingegrd, som med sin
smrgs slog sig ned bredvid Maglena.

"Jag vet int' hvad snt r fr slags krka", afvrjde Maglena.

"Lilla sta, fina Maglena, sg till mig, bara till mig hvad ni varit i
fr kyrka", hviskade Sylvia.

I sitt lnga nattlinne sprang hon ur sngen, fver golfvet och kastade
sig ner i knet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, sta
Lena, sg fr mig, bara fr mig!"

Maglena sg ngsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme
vid bordet och t myrbr och grddmjlk tillsammans med Angela, Viva
och "Rofvorna", som prstbarnen Ingegrd och Gertrud kallades i
frening.

"Sg de om du vill", medgaf Ante, som sg systerns vnda.

"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia.

"Hur sg kyrkan ut?"

"Grn inni, me bltt tak."

"Var det skogen? Var det Gud, som var prsten?" hviskade Sylvia,
pltsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka
lilla syster Eva, som jag hade frr. Hon har s roligt nu att hon inte
vill komma igen till mig. Nr jag har trkigt s tnker jag nstan
ocks g till henne, opp till Gud. Sg, var det Gud, som var prsten?"

"N, de va bara Ante."

Viva hade smugit fram. Hon hrde namnet p prsten.

"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, nr vi ro frdiga och ha' tit och
allting, s ska' vi g i kyrkan. Ante fr vara prst, fr han har
predikat frut i dag fr Maglena."

Ante rodnade upp fver ronen.

"Ja, Ante, r du van att vara prst s skall du predika fr oss", sade
Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otcka och
grlat p hvarandra d vi voro frtretade p oss sjlfva, fr man kan
ju inte grla p sig sjlf. Hllit p s hela sndagen, s lnge vi
varit vakna."

"Ja vi mste f lite sndag i oss och bli snlla, s att visst skall
du predika, Ante", sade Ingegrd och sg bed- jande p Ante med
strlande goda gon.

"Kom ihg, Ante, att vi ha' varit s elaka p hvarandra fr ingenting.
Kom ihg, att du mste gra oss snlla, p sndagen", ifrade Gertrud.

Hon vek redan upp kldningen omkring sig, som bondgummorna nr de
kommit kande till kyrkan och satte den rdrandiga krkan p, beredd
att ge sig af.

"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "G nu
fre s komma vi."

Angelas rst var s bde fast och fvertygande, att Ante utan vidare
reste sig opp och tog vgen ut.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOFJRDE KAPITLET.
                         TER P PREDIKSTOL.

Ante stod ter p en predikstol i skogen. Denna gng p en ganska
mttligt hg sten, som var helt och hllet fvervxt med
grnhvitskimrande mossa.

"Kyrkfolket" hade kommit frn alla hll, somliga hade haft lng vg
att g. De hade skt ut krokvgar mellan trdstammar och rundt
smmyrar. Nu sutto de bnkade i rad p en gammal murken, mossfvervxt
hvillga (hviloplats af fllda stockar), som funnits vid fbodvgen
lngt innan fbodarna byggdes.

"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fglar". De hr, i
skogen ha redan brjat, de."

"Skogens fglar sjunga med ett gldtigt mod", sjng Angela med stark,
ren stmma. Alla barnen stmde in med. Ante och Maglena fvens,
alldeles i undran fver att de kunde samma sng som de fina
herrskapsbarnen. De glmde att de icke hrde riktigt samman allihop,
en knsla, som frut ngot tryckt dem, utan sjngo med, som nr de
sjungit samman med syskonen i lillgrstugan, medan mor lefde.

  "Skogens fglar sjunga med ett gldtigt mod,
  dr p kvist de gunga,
  kvittra Gud r god, Gud r god."

Sngen tystnade. Ante stod oppe p stenen s som han sttt dr frut
p dagen och predikat fr Maglena. D hade det fallit sig s ltt fr
honom att f fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjllbcken,
deras egen rddning undan bjrnen, alla faror ur hvilka de s
underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat vldeliga,
s att Maglena bde grtit och snutit sig som stort folk brukade gra
i kyrkan, fastn hon denna gng inte tnkt p att hrma dem utan p
allvar varit tagen af Antes ord.

Och nu stod han dr och vred sig och sg fjaskig ut.

Maglena riktigt skmdes fr honom. "Kyrkfolket" brjade hviska och
tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med
sockergryn, fast dosorna ju voro af nfverbitar, utan ngot som helst
innehll, och lta dekolongflaskorna af runda pinnar g emellan dem i
bnken.

"Skynd dej Ante", hvste Maglena. "Dom sitt hr nu allihop  vnta. Du
kan vl hitta p, nu som frr i dag, vet jag."

Ante vndades och vred sig. Han hll gonen halfslutna fr att stnga
ute strande intryck af menigheten. hrarne sutto som riktigt
kyrkfolk i vntan, med nsduken i beredskap fr att grta nr Ante
kanske skulle predika grant, som storprsten, d han var oppe i
lappfjllet och predikade, nr kapellet vigdes in dr.

"Ante d! Hva' du r fjaskig!"

Ante ppnade ngestfull gonen. En kangero (spindel), som satt midt i
det skimrande nt den spunnit mellan fina bjrkgrenar fll honom i
gonen. Ante blef vid att stirra p den. Hans gon fingo ett intvndt
uttryck. Han brjade predika.

"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag ftt
gena p kangeron, som sitt midt i nte'  r s stinn,  de kom fr
mej att han r liksom de, som ondt r. Fr de ha' frjmnan nte
utspnt t oss fr te narra oss i de. D vi r sint p hvarann' s ha'
han oss fast.  d vi vill latas,  d vi r onjd i sinne, s har han
oss fast."

En lomm for med ett hjrtskrande, vemodigt skrik utfver myran bortom
skogsglntan, dr frra "kyrkan" var.

Ante frnam detta klagande ljud.

"Hr p lommen s sorgsam han lt. S lt de inom oss d vi ha vari
sint och elak och onjd t hvad vi ftt,  d vi int lid te ha trlj
p oss utan tyck de trljen r te ondt,  int vill frst att de r
Gud, som mtt stt 'en p oss, d han si att vi int ha' n vett sjlf
om hva' vi ska ha. Vi flyg  flyg, som lommen fr att komma fram te
Gud  be'n tycke om oss  ta sej an oss igen." Ante tnkte nu p att
afsluta sin predikan, men fick sngen i tankarna. "Gud han vill att vi
skall tycke om en,  si att han r god,  sjunga om de, som morgon
mellan fjllen sjung om de, som "klara bck och flod" sjung  sorla,
och som skogens fglar kvittra om de "med ett gldtigt mod". Gud r
god emot folke antingen dom ' stor eller sm, och emot krkena. Emot
Gullspira, som fick slippa trlj om nosen, mot Gullstjrna, som slapp
undan bjrn.

Kre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glmde sig sjlf och talade
direkt ur sitt hjrta. "Kre, kre dej Gud, var go mot smstinterna s
dom alltid hll sej snll och behndig mot ungfolke, som tagit sig an
dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle,
dr dom r. Laga s att Per-Erik blir en rejel drng, som aldrig sup
eller svr eller slss.

Och var go mot lill'Mnke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje",
och att han r just som s vingelsint af sej: s han vill glmma hva'
mor sa'. G till'en du Gud, kre, kre dej och lt' en komma ihg allt
hvad som r riktigt. G till Gullspira , s hon int bry' sig om te
srje efter oss. G till bjrntasse i skogen, s han int gr de ondt
r. G till Glasgonskarn och ta brnnvine f en. G till allting, s
blir de riktigt och bra i hela vrlden. I Guds Faders och Sons och den
Helige Andes namn. Amen."

Ante som sttt med hufvudet hjdt upp emot solskimret emellan tallarna
tyckte, nr han nu sg upp att folket dr p hvillgan just som kats.
Men solen hade blndat honom s han kunde inte se riktigt. "Vi kan
kanske sjunga Hela vrlden nu eftert", framkastade han frn
predikstolen. Och det blef sng af! Sng som om man varit i himmeln
tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stmmor, som nr dom sjng
i julottan i Frostmofjllet.

  "Hela vrlden frjdes Herren
  Tidigt och af hjrtats grund.
  Kommer ifrn orter fjrran,
  I som stn' i hans frbund.
  Trden fram med lust och frjd,
  sjungen Gud i himlens hjd."

  _________________________________________________________________

                        TRETTIOFEMTE KAPITLET.
                         ANNAT ATT TNKA P.

Ante, som sttt och sjungit med gonen fortfarande riktade mot den
sena kvllens sol, terfick smningom gonens bruk. Och hvad han sg
bragte honom p ftter.

Det var storprosten, just han, som predikat s grannt i lappfjllet,
som stod dr och hrde p honom.

Som vettskrmd hoppade Ante ner frn stenen och flydde till skogs.

Maglena hade mer n grna velat flja hans exempel s frfrande illa
utsatt som hon nu blef, ensam bland s farligt mycke herrskapsfolk. Ty
tv fint kldda fruar hade ju ocks kommit till nu, medan Ante
predikade. De hade hattar p sig med silkesband, och vantar som sg ut
som spetsar, p hnderna, och s granna kptygsklder, lastiker hade
de p ftterna.

Och det var sjlfva storprosten, som fljt i deras sllskap. Maglena
knde straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i
lill'kapellet, blidt och ljust ur gonen p honom nu, nr han stod
stdd mot en tallstam och hrde p Ante. "Vrdande" och hg sg han
ut. Maglena knde sig s liten, liten nr han sg p henne. Men hon
kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, fr Sylvia satt i hennes
kn och ville vara lillbarn.

Hon var s spd och liten Sylvia, och hade s tunna, mjuka klder, s
Maglena kunde godt hlla henne, ja till och med gunga henne lite smtt
och hlla myggen borta frn hennes fina, bleka lilla ansikte.

Nr Sylvia fick se de frmmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram
den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon hr uppe
i fbodarna vunnit en sn "bsta vn", som aldrig skulle f g bort
frn henne.

Nu, sedan predikan var slut och "prsten" flytt till skogs blef det
lif och rumor bland alla barnen.

Elsa, ldsta dottern i prstgrden, till hvilken fbodarna hrde, blef
ganska illa till mods d hon s hr tidigt fick mor i sikte. Hon och
de andra barnen hade gjort upp s mnga lysande planer om huru
festligt de skulle mottaga frldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de
p dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. S nu hann Elsa
knappast hlsa frrn hon lade ivg uppt stres allt hvad benen buro
henne.

Hon tnkte med fasa p, att det i hgsta grad ostdade rummet skulle
skdas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fbodarna frrn
sndagen p kvllen.

Fr henne s vl som fr hennes fyra systrar Angela, Ingegrd, Gertrud
och Viva, hvilka fven nyss stigit upp, var det ju nnu s godt som
morgon.

Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid otskiljaktiga Ingegrd och
Gertrud, med sig. Och som de, med frenade krafter jktade, bddade,
sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade p elden och satte p
kaffekokaren, s hade de allt fint och i ordning nr mamma och hemmets
folk kommo in.

Gldjen att f hlsa frldrarna var dock ngot blandad. Ty nu skulle
det bli slut p den hrliga, veckolnga fbodvistelsen. Korna och
getterna skulle ju drifvas hem till slttertiden, och fbodarna
stngas till fr flera veckor.

Nr, p sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen
redan brjat sin lsning och skolundervisning. Inte tal om att d f
gra ngon fbodvandring, n mindre f stanna dr uppe.

Men nu var bst att sl ur hgen alla sorgliga tankar, p lsning och
instngdt lif. Man hade minsann annat att gra.

Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han
varit ute och getat kreaturen.

Elsa rensade fisken raskt och hndigt, och stekte den sedan i pannan
fver gldelden.

Ingegrd skljde potatis, diskade trvrilar och skurade knifvar.

Angela dukade bordet, som flldes opp, s det blef stort. Hon prydde
det med skogsblommor och grnt, som Sylvia, Maglena och Viva hmtade
hem ifrn skogen, medan Pelle gjorde fint p grden och krattade, samt
bar undan lfaffall och riskvistar.

Gertrud fktade inne i mjlkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost
och knckte mra kornbrdskakor i passande bitar till mltiden.
Smrbyttan med gult, nstan blomsterdoftande smr stllde hon midt p
bordet. Med tillhjlp af Ingegrd grlade hon sig till att f behlla
hedersplatsen dr fr den, huru mycket Angela n nbbade emot ett
sdant tarfligt stt att duka.

Gulbrunt messmr och frsk koost, som var s torr att man storknade af
den, fast den gammal och mognad blef mjuk och lcker, dukades fven
fram.

Lngt ute i skogen hrdes omsider drillande grann kkning och jublande
lnglurltar.

Kalle och Sara voro ptagligen i sllskap, och s hade de vl fljts
t hela dagen. Rofvorna tyckte att sdant var bra underligt och att
det hade varit mycket rttare och bttre om tminstone Sara stannat
vid fbodarna tills hon ftt dem alla ordentligt vakna, om det ocks
behfts hela dagen drtill.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOSJTTE KAPITLET.
                     TER ETT SNDEBUD FRN MOR.

Ute i skogen gick prsten helt allena. Han ville som vanligt ska upp
den kristallklara "kallklla", som han visste fanns i nrheten.

Nr han, tyst gende fram i mjuka mossan nrmade sig kllan tyckte han
sig hra ljud som af snyftande grt.

ngsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrn de
sorgliga ljuden ndde honom. Han gick ngra steg fram. Men stannade
frundrad och villrdig.

Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga upptrdande som
predikant ute i skogen vckt hans undrande hpnad, han lg nu
framstupa p marken, ttt invid kllan, skakande af grt.

"Hvad dug de till att jag str och just som spektaklas fr dem, som vi
int hr till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog
smstinterna och oss allihop bort ifrn fjlle och sm grstugorna
dr. Hade vi stannat, om ock s vari i sjlfva fattighuset s hade vi
aldrig vetat att det fanns nge bttre till fr oss, och tyckt att vi
bara skulle s ha de. Men nu tro jag int de lngre, fr nu vill jag
bara ha de bttre. Jag vill promt veta nn'ting om allt som fins p
jola,  vara lik fin barna hr. Och nu s r det bara tungt och
sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer g kring vgarna och skmmas nr
jag skall in i grdarna  int har nge att byta mej till fr maten.
Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig
om, hva han n sg. Jag vill int st p sten i skogen och predika. Jag
vill st i en krka och tala om fr folke hva mor lrde oss. Men jag
fr bara g och g, och vrre och vrre brns de inom mej, som om jag
aldrig gjorde de rtt r fast jag vill gra de.  Kre, kre dej Gud,
ta dej an mej s jag tycker om att gra som du vill, och att jag int
gr som lill-Mnke,  bara vill glmma bort de."

Ante sg frskrckt upp. Han tyckte sig hra ett prassel, varsna
skuggan af en mnniska.

Det var prsten, som i detta nu nrmade sig honom.

Skamsen, s frkrossad att han knappt vgade se upp kom Ante p
ftter. Han tog rappt tag i bleckhmtaren, som Anna-Dea slngt till
honom nr hon sg honom ge sig i vg int skogen t kallkllan till.

Ante vippade ner hmtaren i kllan och sg med motvilja sitt
rdsvullna anlete frvridet afspegla sig druti.

"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hmtaren", sade prstens
lugna, milda stmma.

Ante mtte frundrad, med ens s ltthgad och tilllitsfull de djupa,
mrka gon, hvilka s goda, frstende riktades emot honom.

Han visste inte huru det gtt till men fann sig snart helt frimodig
vandrande fram den slingrande stigen ner till tjrnen i sllskap med
den man, hvilken nyss, nr han sg honom frn "predikstolen" ingifvit
honom en s pinsamt frdmjukande blygselknsla.

De blefvo lnge sittande p mosstenen nere vid tjrnen de bda, den
ldre, mannen med det goda fr allt bekymmer, all nd mmande hjrtat,
och gossen med det nedstukade, skygga, intvnda, men nu med ens s
ppenhjrtiga, frimodiga sinnet.

Ante kunde ju ppet, som om det varit till Gud sjlf tala om allt som
tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han stndigt
knt fr smsyskonen innan han funnit sdana hem fr dem, som mor
skulle ha likat. Om hennes krlek och lidande och dd talade han och
om huru han lofvat henne att taga vara p barnen och geten.

Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om
hvad som innerst grott i honom, han trodde det var frn det han frsta
gngen, bara ngra r gammal, satt i Julottan uppe i det lilla
kapellet i Frostmofjllet. Ante fann nu ord att drmed uttrycka sin ju
rentaf orimliga nskan, att en gng f bli prst!

Den ldre, redan blifne vnnen satt nu tyst och tankfull. Lnge satt
han s, utan att som nyss frut, med varsamma, enkla frgor eller sm
deltagande uttryck uppmuntra gossen att ppna sitt hjrta.

Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans gon som af ett
fattadt, heligt beslut.

"Det r icke verk af mnniskor eller en slump, som frt dig i min vg
gosse. Det r Guds verk och vilja. Jag frstr att vi bra flja den
vg som din moders bner banat ut t dig."

Ante sg upp, hpen, som blndad af blixtens ljus.

"Du fr din uppfostran hos oss och fr studera vid gymnasiet i staden.
Jag r viss om Guds vlsignelse fver fretaget fr bde dig och oss.
Vi, min hustru och jag bli mor och far fr dig, hvilka alltid vilja
dig vl. Du blir god son t oss, och s r saken afgjord. Gud vlsigne
dig min gosse!"

Ante knde handen, som fast, hgtidligt hvilade p hans hufvud.

Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den
slumrande tjrnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.

Ante var som i en drm. Det fll honom fr att Guds nglar skulle
komma fram ur tjrnens skira tckenslja. Han skulle icke ha blifvit
frundrad om han i det milda tcknet varsnat mors anlete nu lika
ljust, leende, som nr hon skiljdes hdan med vlsignelseorden fver
barnen.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
                              INDIANER.

Stilla, tysta, som om de vistats p frklaringens berg vandrade de
bgge, fosterfadern och fostersonen, stigen framfver till fbovallen.

Stimmet, som nd pgtt i deras nrhet, nr kreaturen kommo hem frn
skogen, hade liksom flutit frbi dem.

Vildt tumult mellan tjurar och stridsfrdiga kor, mellan ystra bockar,
lefnadslustiga killingar, frnjdt, hgljudt rmande, sng- och
lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans
undgtt dessa tv.

Inte heller hade de gifvit akt p de kallande, skallande skrnen frn
tminstone fem barnrster, som ljudit i deras nrhet dr de, endast
lyssnande till Guds rst, uppehllit sig vid den djupa tysta tjrnen.

Men nu! Under skrn och tjut, som siouxindianer skulle ha svrt att
efterlikna, blefvo dessa bgge nu omringade af hela den vilda skara
som frgfves jagat efter dem ute p skogsvidden. De blefvo infngade
af frskrckliga, blodtrstiga indianer!

"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klttrade, vig som
en vessla upp p fars axlar fr att med ett ltt ryck i de mjuka,
svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trstickan,
lossa skalpen. Men sedan kysste hon ngerfull den "bara" flcken,
innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.

Far log, mild och tankspridd. "N, n, sm flickor!"

Han fortsatte ostrd vandringen uppt stres. Men Ante han var mindre
lycklig. Han kringrndes och infngades af indianerna under hiskliga
skrik och vildsinta tbrder.

En lcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra."

Ante skulle "stekas och tas upp till kvllsvard."

Hade icke gossen nnu gtt som i en undrande drm, utom sig fver den
lycka som vederfarits honom och som han visste skulle f fortfara, s
skulle han vl rent af blifvit vettskrmd vid anblicken af sex
ohyggligt, i tegelstensrdt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om
man undantar Maglena, tjto och gastade som odjur och hfvade efter
honom med otckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring
om honom p lika styggt tilltygade bara ftter och ben.

Hrmanarna p dem alla voro upplsta och hopbundna midt opp hufvudet
med klipprisrefvor, s att de fllo ner i ansiktet eller t ryggen,
som hstsvansar. Tnderna lyste gulfrgade ur grinande gap.

De tjto och skrattade af hnfrelse, nr Ante vettskrmd och rdvill,
som ett riktigt blekansikte, frskte att undkomma dem.

Pltsligt, och alldeles ofrberedt bjde sig Ante med hufvudet fre,
lik en ungtjur, som skrider till anfall.

Med hpnadsvckande kraft puffade han omkull indianerna.

De stupade som flugor till hger och vnster, upphfvande hga,
hmdlystna krigstjut.

Med sprng som en jagad vildren satte Ante af opp emot stres drt
han sett den nye mktige vnnen och beskyddaren begifva sig.

Han hade drvid s nr sprungit omkull Anna Dea, som brdskande var p
vg ut att jaga barnen in och till sngs. Anna Dea, barnpigan i
prstgrden fljde till deras outsgliga missrkning med de till
fbodarna anlnda gsterna.

Anna Dea hade aldrig ngot vett om att barnen kunde vara annat n
ungar, som skulle ta och sofva och lsa lxor och finkammas och inte
hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt
huserade i skogen och lgo p lur dr efter blekansikten.

Frck och fvermodig vippade Anna Dea i vg ut genom det ppna ledet,
till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals
gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.

"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, nr jag fr
tag i er! Svara p rappe Elsa."

Hon hll upp fr att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle
skrmma fram barnen.

"Barnen!" Ngra sdana funnos ju icke till.

Men horden af indianer lg mellan buskarna i mossan, nerplattade p
magen med pilen p spnda bgar och tomahaken i grdeln. Deras gon
lyste af skadegldje och vild triumf.

"h, ditt elndiga blekansikte. Du r snart icke vrd ett ruttet
lingon. En hvissling, en rrelse af anfraren, Ingegrd, ngot
oegentligt benmd snabbfotade Rengat, och din skalp blir tagen, du
anrttas till kvllsvard af kannibaliska, hmndlystna uthungrade
rdskinn. Men g p bara! G p och skrik och gasta s dr
hjrtskrande frsmdligt, utmanande. Det bara retar aptiten p
rdskinnen. Gasta p lite bttre!"

Det var som om Anna Dea i sitt inre frnam denna tyst tnkta,
frrdiska uppmaning.

"Gu' nda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad
fver all beskrifning d hon ej hrde ljud af barnen, hvilka ju dock
s hr dags icke kunde vara lngt borta. "Jag ska leta opp en lurka
(sp), lng som en tall  hvass som ett abborrskin och sno om er me'n,
s det skall lta disk om dask om er."

Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hr det vilda
bultandet frn dunkande hjrtan, hvilka nnu klmmas ttt intill den
mosstckta marken. "Oldeboken" med franskprke, som ni r s rdd fr,
har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte f vara med om att koka
stost och gra mylostar, och inte ska ni f mjlka getterna. Ni ska
inte f mjlka katta en gng, eller mka eller skrapa korna och g
till skogs med dom. Nej, inne i mjlkboden ska ni f sitta och lsa i
Oldeboken hela dan! N, vill ni svara n?"

I detta nu hrdes ett tjut, ett skrn s hiskligt och frskrmmande,
att Anna Dea, i frstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att
ej gonblickligen fly eller intaga frsvarsstllning, satte fingrarna
i ronen.

Bakifrn stubbar, stenar, trdstammar rusade dr fram en hord af
tjutande odjur.

De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon mtte haft en underligt
mngdubbel hufvudsvl, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem,
utom Maglena, som icke frstod sig p den arten af krigsfring.

Blekansiktets hnder och armar blefvo bakbundna med rottgor och
refvor. Hnfrda, fvertjusta blefvo indianerna nr fngen brottades
med dem s hrdhndt att de fingo mer n en duktig bula i ansiktet af
det. Det hela blef ju s riktigt indianlikt.

Nr de s lyckats fngsla offret, knuffade de henne fram till en ung
smrt bjrk vid hvilken de mnade binda fast henne innan de p allvar
inlto sig p krigsdans och frberedelser till en ordentligt genomfrd
indiansk offerkvllsvard.

Rofvorna, Elsa och Viva hllo just p med att frska att f den
vldsamt sprattlande fngens armar dragna bakt, i och fr att f dem
fstade vid trdstammen.

De flsade som flodhstar och voro eldrda af anstrng- ning, morska,
modiga, frfrliga i ord och tbrder emot henne, som midt i
hrligaste fbodtiden vgat komma och hota dem med ngot s omnskligt
onaturligt som fransk grammatik.

Man kunde knappt tnka ut nog strngt straff fr en sdan frbrytelse.
De hade glmt all vaksamhet fr egen del, anade ej den hemska fara,
som lurade p dem sjlfva.

Just i detta nu kom nmligen ett vidunder, ett odjur rusande fram frn
skogens mrka dimmiga gmsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrlade s
att trd och blad sklfde.

Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men s, och som p gifvet
kommando grepo de till flykten. De satte ivg hals fver hufvud, under
skrmselns skrn, opp emot fbodvallen.

Maglena frlorade helt besinningen. Vettskrmd flg hon fre de andra.
Fasan, som hon knde d hon s alldeles nyss var ensam med bjrnen
nedanfr storstenen i skogen, satt nnu rysande fast i henne. Hon sg
inte. Hon hrde icke huru skrmda rster frndrades till undrande,
skrattande. Hrde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det
bara var Pelle, som var bjrn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea
och Pelle och allihop.

Pelle var ju i denna stund och med ens hjlten. Han hade snott fast om
sig huden af en under sommaren flld bjrn, i akt och mening att
skrmma indianerna, hvilket till Anna Deas lttnad ocks lyckades
honom. I dunkleken var han snart lika ofvertrfflig.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIOTTONDE KAPITLET.
                               MAGLENA.

Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, nnu blek af
skrmseln, tyst och frsagd stannade hon strax invid drren, lugnad
vid synen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt p en trebent
stolpall framfr spisen och smorde herrskapsskorna med tjrsmrjning.

Det var nd farligt bfsamt fr henne att stanna inne, d bgge de
grannt kldda herrskapsfruarna sutto dr vid bordet i lnga hvita
koftor med hrfltorna hngande och just nu sgo bara p henne.

Prosten, som hade gtt dr inne och pratat med fruarna gick ut just
nr Maglena kom in.

"Se hr ha' vi henne, riktigt 'hitsnd', hon med." Med dessa ord lade
prsten sakta, med en mild strykning, sin hand p barnets hufvud,
innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.

"Ja, hr ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som
barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. Fr resten s var
hon ocks alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hr, som hon, och hvit
och blek men mild och blid i ansiktet.

Hon gick fram och drog Maglena, som betnksam stretade emot, med sig
fram till platsen, dr hon ter slog sig ned med armarna smeksamt
slutna om det frmmande, stelt blickande barnet.

"Hller du af lilla Sylvia ngot", frgade hon med vek stmma.

Maglena rodnade plgsamt. Hon knde sig ohyggligt illa till mods d
hon inte hade en aning om hvad detta "hller af" skulle betyda.

"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka
och det har jag redan sett att du gr", sade den andra frun, som var
Rofvornas och de andra barnens mamma.

Hon sg s rolig och glad ut, s att Maglena med ens kom att le emot
henne fastn hon knde sig s besvrad hos den andra frun.

"Ja nog tycker jag att Sylvia r behndig, nog", mumlade Maglena.

"Har du ngot emot att bli hennes lilla vn och syster?" tertog
Sylvias mamma. Hon talade mt, nstan bedjande.

"I stlle fr hon som har s roligt oppe hos Gud?" frgade Maglena och
sg med stora allvarsamma gon, upp mot den fina frun, som hade s
sorgmodiga gon, och som nu, till Maglenas hpnad och sorg syntes ha
lust att bja grta.

"Ja, men dr r mor , s nog har den lillstintan de bra", sade
Maglena med lg rst, i mening att trsta den sorgsna.

"Tror du det, du lilla lskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp
i sitt kn och lutade sitt hufvud emot hennes bara hr, som lyste
lockigt och glnsande.

Maglena satt ter stel som en pinne. Hon sg dum och besvrad ut och
hade stor lust att krnga sig ned ur en s ovan stllning.

Men Ante, som hon vdjade till i sin ngslan gaf henne en varnande
blick, som betydde s mycket som, att det var synd om den fina frun
och att hon skulle sitta stilla hos henne s lnge hon ville hlla en
s stor stinta kvar i knet.

"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta grtande srjande
modern. Hon slppte varligt Maglena ner ur knet.

Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade s glada bl gon,
rckte handen ut mot Maglena. Hon hll armen om lifvet p henne medan
hon talade om att Sylvias mamma nu, i samrd med dem hennes man och
henne sjlf beslutat att lta lilla Maglena f flja dem till
Stockholm som deras eget barn!

"Ska Ante komma ?" hviskade Maglena med af skrmsel vidgade gon.

"Ante, han kommer till oss. Han r redan vr gosse, s det ro vi p
det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som hjde
hufvudet frn arbetet, strk luggen, som fallit ner, ur pannan och
snde en ljus lyckostrlande blick tillbaka.

Prstfrun log tillfredsstlld. Tv fattiga pojkar hade hennes man
tagit upp frut fr att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade
visat ngot af den klokhet, hjrtefinhet och tankeklarhet som hon
redan iakttagit hos denne fjllets och ndrens son.

"Nu, frstr du, min lilla unge, fr du det lika bra i Sylvias hem.
Och rknar du p hvad som r fint riktigt, s fr du det bttre."

"Du fr Evas dockskp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon
hll Maglena i sina armar lrt att lska henne och tnkte med hopp och
gldje p att det friska enkla lilla fjllbarnet skulle kunna hafva
ett godt, strkande inflytande p hennes egen lskade, enda lilla
flicka.

"Ett dockskp m du tro", upprepade den andra, "med sm rum och sm,
sm bord och stolar och pannor och fat. h du kan inte tnka dig!"

"Och lagrd och kor och getter ?"

Frun sg hpen ut. Hon hade aldrig hrt talas om sdant i dockskp.

"Vi ha riktiga hstar i stllet, ser du liten vn, och du skall f ka
ut med oss i vagn."

"Har ni en get , som r som Gullspira", frgade Maglena med ganska
ngslig och jmmerlig stmma.

"En get, nej det ha vi inte. Ingen mnniska i staden har getter",
fortfor den fina frun frvirrad och rdls.

"Ante han sa' en gng att kungen hade tusende getter och jag tnkte
att han bodde i stan,  att dom getterna hade gullhorn och att jag
skulle f geta dom t kungen."

"Getter har kungen inte. Men nr du ker i vagn fr du se honom sjlf
och hlsa fint och vackert p honom."

"Nr jag tnker rtt p saken, du Oktavia", fortfor hon vnd till
prstfrun, "s vet jag inte hvarfr ej Sylvia och lilla Maglena hr
skulle kunna f en get. Den kan f sin plats nere i stallet. Kusken
fr skta den. Gamle Bergstrm gr allt som kan gldja Sylvia."

"Fr vi en get s vill jag flja. Men nog kan vi skta' na sjlf,
Sylvia  jag."

Fru Gerda log belten fver den lillas tillfrsikt och redan
frtroliga "Sylvia och jag".

"Du har s rtt i den tanken och s blir det nog nyttigt fr Sylvias
brst. Getmjlk r ett frtrffligt botemedel mot tuberkler", sade
prstfrun, som med rtta var orolig fr vnnernas enda barn.
"Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landstlle med holme,
dr geten kan f uppehlla sig hela sommaren. hja det dr skola vi
nog ordna om till det bsta. Men nu skall du f hra p ngot annat,
som du skert tycker r storbra."

Prstfrun, som sg huru svrt Maglena hade att behlla fattningen,
mest, det frstod hon, vid tanken p skilsmssan frn Ante, ansg det
bst att ge barnet annat att tnka p.

  _________________________________________________________________

                       TRETTIONIONDE KAPITLET.
                    ALLA SJU FRN LILL'GRSTUGAN.

Lilla Maglena fick hra samma historia, som Ante redan nyss ftt del
utaf dels genom prsten och dels genom hans hustru. Historien om honom
sjlf och hans syskon.

Deras vandring frn fjllet med geten i flje, var knd nere i
bygderna, rrande och frunderlig som den var.

Jgmstaren p Bjrnmon hade kommit att bertta den nr han var nere i
landet i tjnstefrrttning fr att mrka ut trdfllning p
prstbordsskogen.

Hos sina gamla vnner i prstgrden hade han talat om "sina sm
flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och beltenhet han och
hans hustru knde fver att ga barnen.

"Du frstr Maglena, att s hade jgmstaren aldrig talat frut,
drfr att han inga barn gt."

"Det var smstinterna vra, Mrta-Greta och Brita-Kajsa, som blef
barna t dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?"
fortsatte hon, i ifvern alldeles frgtande sin vanliga frsagdhet.

"Lefver! Jo det m du tro att de gra. De ro friska, och de staste,
raraste smstintor. Deras lilla mamma har blifvit s frisk och glad
och duktig sedan de kommo till huset. Hon har vft tyg till klder t
dem, rd och hvita, och bl och hvita bomullsklnningar, som hon sjlf
sytt fr hlgdag eller hvardag."

Maglena stod med armarna lagda fver bordet seende ut, opp genom
fnstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hrt en saga
berttas.

"Ja, och s har den lilla mamman sytt dem vida frklden af grfre,
hemvfdt slag. Dem ha de p sig nr de ro i stk eller arbete. Kan du
gissa hvad s'na sm ungar kunna utrtta i arbetsvg?"

"h allting och hvad som helst", frskrade Maglena med sdan
fvertygelse, att om det kommit drp an hade hon kunnat ge
smstintorna betyg p att de voro fullfrdiga i "alla inom hus
frefallande groml."

"I allting?" upprepade prstfrun med ett lustigt leende, som nstan
frnrmade Maglena.

"Jaa, dom kan sopa, och lgga p elden, och tulla, (vagga), och bra
smvedtrn och diska vrilar och trskedar, och -- och --

Maglena tappade rakt andan nr hon skulle nmna upp smstintornas alla
frdigheter.

"ro de icke duktiga i ladugrden ocks, du?"

Maglena sg hpen och en smula betnksam ut.

"Dom ha just int behft hlla p i lagr'n, smstintema. Mrta-Greta
har int varit go' fr att komma fver de dr hga trsklarna hller
utan hjlp, s liten som hon r, och jag har aldrig velat ha' nn
hjlp heller, fr den delen", tillfogade hon fverlgset.

"Ja d skall du f hra att nu bli smstintorna duktiga fven i
ladugrden nr de vxt upp lite, fr du kan tro, de ha' ftt hvar sin
get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus."

"En ska' vl aldrig ha hrt s behndigt! Hva kan dom heta, tro,
getterna dr?" undrade Maglena. Hennes gon tindrade.

"Det skall du f veta", jgmstaren talade riktigt nog om det. "En
hette Gull -- Gull -- hur var det nu igen!"

"Gullspira frsts", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som
vran."

Maglena kunde icke st stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep
ihop hnderna, vred sig och tittade p Ante, p fina frun, som log s
godt och fstende emot henne och som nu hjlpte henne med att frga
efter hvad den andra geten hette.

"Den andra kallas fr Hvitklppa."

"D har hon tv hvita klppar under snyta (nosen) i stlle fr skgg.
De  gomrken fr mjlkgetter de", anmrkte Maglena med en erfaren
ladugrdsdejas skra min.

"Och s, vet du, s ha smstintorna tv dockor, de ro s fina att de
ha porslinshufvud, med tjocka porslinsfltor, fastn de ro lindebarn
och ligga i en liten vagga."

"Ja jag vet,  smstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana".

Det var nra att Maglena brustit i grt vid de sista orden.

Prstfrun skyndade sig att tillgga:

"Anna-Lisa och Maglena heta de, de dr fina lindebarnen."

"Ante, har du hrt hvad dom r mrkvrdig, smstinterna?"

"Ock hvad mer r. De ha sjlfva lagat till t sig tre pojkar af
vedtrn, som de kldt p, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Mnke.
Ni ha vl aldrig hrt de namnen frr?"

Maglena vnde sig tyst emot brodern med ett anlete, som gldde af
hnfrelse.

Han sg lika tyst och meningsfullt p henne tillbaka. Gldje och
beltenhet lyste fven ut ur hans gon.

"Du skall vl f hra nnu mer, som du tycker om."

"Kan smstintorna sy rosor p tumvantar kanske?"

"Det tror jag nu inte, och nu r historien slut om smstintorna. Men
jag skall tala om fr dig att jgmstaren ocks har varit inne i en
storbondgrd."

"Kanske i den, dr vi slppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbrt
Maglena full af frvntan.

"Rtt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon r som dotter dr i
grden. Hon hade ftt en liten grnmlad spinnrock och riktiga sm
ullkardor. Nr jgmstaren kom in i storkket dr p kvllen, s satt
Anna-Lisa och spann lin p sin lilla rock, medan mor i grden spann
ull, som skulle bli till vinterklder t hennes gubbe, och t alla tre
barnen. Elden brann p spisen. Tv sm pojkar --"

" de va,  jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbrt Maglena
och gjorde ett hoppande af ifver.

"Jag tror mest att de hette s. De kommo in med torrved i fnget och
lade p elden s dr var s ljust och grant i stugan. De hade sjungit
s roligt och gladt tillsammans, mor i grden och Anna-Lisa, och s en
piga, som ocks spann."

"De va' Brita de."

"Jag minns rakt inte hvad det var de sjngo. Det var om en liten
getpiga."

"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och
drottningenamn". Ante, den visan sjng dom, han r sexton verser lng
och de r en rolig och gladelig visa. "

"Ja just den var det!"

"N jgmstaren blef glad han, nr han knde igen Anna-Lisa och
Per-Erik. I grden hade de varit s beltna med stintan s hon hade
ftt en liten blmlad krna, som hon fick krna smr uti om
lrdagarna. Och nere i ladugrden hade hon haft en hel rad af getter
att se om. De stodo i sm bs och to torrt lf, som hon lade till dem
i krubborna innan hon mjlkade dem. Den strsta och grannaste geten
dr hette ocks Gullspira. Var det inte mrkvrdigt! Killingen bredvid
henne hette Morlik. Kan du frst hvarfr?"

"Fr han var lik mor sin frsts", svarade Maglena ter frimodig och
vaken i tankarna.

"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken ocks,
jgmstaren. De hade byggt kvarn och sg nere vid en bck, som rann
strid p vren. Bde sg och kvarn hade snurrat och gtt s det var
lust t det."

"Ja, Per-Erik han var alltid s fr snt bygge i vattne", log Maglena
stolt och belten. " han hll alltid efter far fr att hran' spela
nr han hade hlsan innan han ddde."

"En liten fiol hade ungbonden gjort t pojkarna ocks", fortfor
prstfrun, "ock en liten krra hade de ftt att draga in ved uti och
sm rffsor, s att de, som riktiga karlar kunde vara med nr folket
rnsade slttern, och hlla grden fin och snygg."

"S farligt behndigt han ha' ftt de' Per-Erik", sade Maglena icke
utan en viss saknad i stmman.

"Du m tro de hade tv flungar p stall dr. Per-Erik, som stod hgt
i gunst hos ungbonden drfr att han r en rar pojke, som ftt lif i
hans egen pojke, lt honom f sin vilja fram, s att han fick kalla
den ena flungen Ante och den andra Mnke."

"Har du Ante, i all vrldsens tid hrt p maken? Men han var vl
farligt tvttad  kammad nd Per-Erik?" tillfogade Maglena
frsiktigt, med ngot snarlikt medlidande i rsten.

"Ja det kan du vara sker p. Jgmstaren han sade, att han rent af
aldrig hade sett s riktigt blanktvttade och kammade barn, som de dr
tre i bondgrden."

Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.

"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik."

"Men nu komma vi till ngot, som ni kanske aldrig minnas; s mycket
som du vandrat omkring och p s mnga stllen som du varit inne s
kanske du alldeles glmt af en, som gjorde laddar?"

"Oj, Ante! Glasgonkarln!" Maglena skrattade hgt af frjd. "I en
lillgrstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hrt s mycke
mrkvrdigt!"

"Du lilla rara, varmhjrtade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon
fljde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det frmmande
barnets knsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje
ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse infr henne.

"Ja just i en lill'grstuga lr han bo, den dr laddkarlen. En gng
under en hisklig vinterstorm i r, d vargen smg ute i vildmarken",
fortfor frun.

"De va' int n'n ursnstorm, de vardt", afbrt Ante allvarligt.

"Vargen kom int heller fr mor bedde Gud flje oss jmt, ja, de vet du
vl Ante", fll Maglena in.

"Jag ha' int sagt n' annat heller", anmrkte Ante saktmodigt. "Men de
va vi som kom dit."

"Bor'n kvar n i lill'stugan upp under berge, Gla--, Gla--, Ante, hur
va' de han hette, fr riktigt folk?"

Maglena vnde sig ter med brinnande ifver emot henne, som hade s
mycke mrkvrdigt att tala om.

Ante tittade upp ett gonblick frn sitt arbete. Han spntade nu
stickor.

"Ladd-Pelle hette han."

"N till den dr Ladd-Pelle kommer en kvll sju stycken sm barn, bra
hungriga."

"Farligt", suckade Maglena.

"Men vi hade ftt mat frr p dan, kom ihg de stinta", ljd Antes
allvarliga stmma.

"De voro bra trtta ocks de dr barnen, tnker jag", fortfor
prstfrun, som alldeles icke hade ngot emot att barnen glmde deras
frsagdhet och sade ut hvad de tnkte s hon bttre lrde knna dem.

"Int s farligt", sade Maglena pverkad af broderns ord. "De va' mest
bena, som va' trtt, och fttren, som de gtt hl p. Men sjlf va' vi
int trtt nr vi kom in i stugan. N, fr vi va' rdd."

Maglena sg ut framfr sig. Hon log nr hon tnkte p att de varit
rdda hos den karlen, i den lill'stugan. S lite vett de haft om
sn't, som var att riktigt rdas fr.

"En get hade de haft med."

"Gullspira frstss", nickade Maglena lifligt upptagen af berttelser.

"Barnen hade mst stanna fver fr snyra, och de hade gjort den lilla
stugan s fin, tvttat fnster, skurat, lagt p trasmattor, hvitlimmat
spisen."

"De va' Anna-Lisa, som frst kom p de", upplyste Ante.

"Ja fr hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i
stugan, s dr var rent farligt i frstone."

"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick b vi 
Gullspira, kom ihg de stinta?"

"Ha' jag sagt att ja glmt tocke d", ifrade Maglena frtrytsamt. "Dr
de int fins n kvinnfolk kan en vl int ha' de fint heller, s int
undras jag p de int."

"N n", medgaf Ante, fullt fvertygad om att systern hade rtt fast
denna sikt ju inte var smickrande fr honom, som inte var kvinnfolk.

"Tala om fr dem om blomman och fnstret, Oktavia!"

"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle dr hade haft en kaktus i fin kruka i
fnstret."

"h, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och hll s kr s han
fick flje med oss frsta da'n."

"Just den kaktusen var det frsts. Fnstret hos Ladd-Pelle lr nu fr
tiden jmt vara skinande klart fr att kaktusen skall ha det bra,
frstr du. Nr fnstret blef klart s kom Pelle sjlf att se huru
ruskig stugan sg ut inne, och i alla vrar. S nu hller han hela
stugan fin med rent golf och hvit spis fastn han r utan kvinnfolk."

"Hr du Maglena!" sporde Ante med nstan hgtidligt tonfall i rsten.

Maglena "hrde" dr hon stod med en p en gng stolt och stukad min.

"Men nu ska' ni f hra hvad som r mrkvrdigare nd. Ja Ante, han
har hrt det hr frut, han."

Maglena trampade och vred sig, rd och ifrig.

Mrkvrdigare nd, n hvad hon redan hrt!

"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit snder brnnvinsflaskorna
sina. Han tl inte se dem fr sina gon, och --."

"Nu ska du f hra p stormrkeligt, stinta!"

"Du kan tnka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann
hgmjlkande get, som jgmstaren kpt t honom nerifrn Smland, dr
de nnu ha prktiga getter."

" hon f heta Gullspira, s sant som jag hr str", skrek Maglena
alldeles utom sig af frtjusning. "Han ville ju kpa vran Gullspira,
och han sa' ju de, att om en jmt hade mjlk te koka f och te ha i
kaffe s kunde en inte just behfva supa fr jmnan."

"Si du nu Ante, att de va' bra nd att du hadde oss i vg. Du ha lti
om dej ibland fr de, och vari nger b fr du tog oss och Gullspira
med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int m n'n tro att
Pelle tnkt ut te ha en get,  hlla fint i stugan och te sluta supa,
om han int sett vran Gullspira."

"Ja, om ocks inte Gullspira precis varit med om att lra honom hlla
fint s har hon haft sin uppgift nd", log prstfrun. "Bra kortsynt
vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insge att det
varit godt p mnga stt det, att ni gfvo er af nr stugan var tom,
godt inte endast fr er sjlfva. Barn, som lrt hvad rtt och sant r
af mor och far, bra fram vlsignelse med sig, hvart i vrlden de n
ta vgen."

"De kom bara p mej n'n gng, nr smbarna led ondt, att jag gjort de
tokigt var", ursktade sig Ante, skamsen och illa till mods, s
lycklig och tacksam som han n knde sig. "De var som om jag burit mig
s fjaskigt (ynkligt, tanklst dumt) t, och att jag just som narrat
dom in i de jag int kunde hjlpa dem ur. Men nu s r de bara bra. Int
behf jag ampas fr lill'Maglena hr heller."

Maglena terfick sin ngsliga, frfrade uppsyn vid Antes ord.

"Sylvia och du skola f flja med hitopp om somrarna", sade fina frun,
"eller fr Ante komma ner till oss."

Madlena snkte hufvudet. Allt ljus var som frsvunnet ifrn hennes
frut leende, lyckostrlande, anlete.

"Lilla kra barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt
intill sig. "Ante fr mnga syskon hr, och fosterbrder ocks. Lilla
Sylvia min r ensam hon, utan liten syster."

"Kanske mor skickat fram mej till' na liksom nr vi skulle in till
Ladd-Pelle", mumlade Maglena fr sig sjlf. Hon hade ftt en djupt
begrundande uppsyn och sg forskande upp, in i gonen p den fina
frun, som inte syntes henne bara "fin" lngre, utan ljus, blid.
Maglena fick med ens fr sig att mor skickat fram henne att vara
syster t den, som ingen syster gde. S hon stretade inte emot och
var stel som en pinne lngre, utan smg sig mjuk i leder och sinne in
i den famn, som ppnade sig emot henne.

Far och mor, och hem och syster funnos sledes ocks fr Maglena, den
sista, som nu sttt ensam kvar af de sju sm stackare, hvilka i
ndrstider fvergifna, utan far och mor, lmnat en lill'grstuga en
bister kall vintermorgon nr elden slocknat p hrden dr inne.

  _________________________________________________________________

End of file.





End of Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***

This file should be named 8bifr10.txt or 8bifr10.zip
Corrected EDITIONS of our eBooks get a new NUMBER, 8bifr11.txt
VERSIONS based on separate sources get new LETTER, 8bifr10a.txt

Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the US
unless a copyright notice is included.  Thus, we usually do not
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

We are now trying to release all our eBooks one year in advance
of the official release dates, leaving time for better editing.
Please be encouraged to tell us about any error or corrections,
even years after the official publication date.

Please note neither this listing nor its contents are final til
midnight of the last day of the month of any such announcement.
The official release date of all Project Gutenberg eBooks is at
Midnight, Central Time, of the last day of the stated month.  A
preliminary version may often be posted for suggestion, comment
and editing by those who wish to do so.

Most people start at our Web sites at:
http://gutenberg.net or
http://promo.net/pg

These Web sites include award-winning information about Project
Gutenberg, including how to donate, how to help produce our new
eBooks, and how to subscribe to our email newsletter (free!).


Those of you who want to download any eBook before announcement
can get to them as follows, and just download by date.  This is
also a good way to get them instantly upon announcement, as the
indexes our cataloguers produce obviously take a while after an
announcement goes out in the Project Gutenberg Newsletter.

http://www.ibiblio.org/gutenberg/etext03 or
ftp://ftp.ibiblio.org/pub/docs/books/gutenberg/etext03

Or /etext02, 01, 00, 99, 98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90

Just search by the first five letters of the filename you want,
as it appears in our Newsletters.


Information about Project Gutenberg (one page)

We produce about two million dollars for each hour we work.  The
time it takes us, a rather conservative estimate, is fifty hours
to get any eBook selected, entered, proofread, edited, copyright
searched and analyzed, the copyright letters written, etc.   Our
projected audience is one hundred million readers.  If the value
per text is nominally estimated at one dollar then we produce $2
million dollars per hour in 2002 as we release over 100 new text
files per month:  1240 more eBooks in 2001 for a total of 4000+
We are already on our way to trying for 2000 more eBooks in 2002
If they reach just 1-2% of the world's population then the total
will reach over half a trillion eBooks given away by year's end.

The Goal of Project Gutenberg is to Give Away 1 Trillion eBooks!
This is ten thousand titles each to one hundred million readers,
which is only about 4% of the present number of computer users.

Here is the briefest record of our progress (* means estimated):

eBooks Year Month

    1  1971 July
   10  1991 January
  100  1994 January
 1000  1997 August
 1500  1998 October
 2000  1999 December
 2500  2000 December
 3000  2001 November
 4000  2001 October/November
 6000  2002 December*
 9000  2003 November*
10000  2004 January*


The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been created
to secure a future for Project Gutenberg into the next millennium.

We need your donations more than ever!

As of February, 2002, contributions are being solicited from people
and organizations in: Alabama, Alaska, Arkansas, Connecticut,
Delaware, District of Columbia, Florida, Georgia, Hawaii, Illinois,
Indiana, Iowa, Kansas, Kentucky, Louisiana, Maine, Massachusetts,
Michigan, Mississippi, Missouri, Montana, Nebraska, Nevada, New
Hampshire, New Jersey, New Mexico, New York, North Carolina, Ohio,
Oklahoma, Oregon, Pennsylvania, Rhode Island, South Carolina, South
Dakota, Tennessee, Texas, Utah, Vermont, Virginia, Washington, West
Virginia, Wisconsin, and Wyoming.

We have filed in all 50 states now, but these are the only ones
that have responded.

As the requirements for other states are met, additions to this list
will be made and fund raising will begin in the additional states.
Please feel free to ask to check the status of your state.

In answer to various questions we have received on this:

We are constantly working on finishing the paperwork to legally
request donations in all 50 states.  If your state is not listed and
you would like to know if we have added it since the list you have,
just ask.

While we cannot solicit donations from people in states where we are
not yet registered, we know of no prohibition against accepting
donations from donors in these states who approach us with an offer to
donate.

International donations are accepted, but we don't know ANYTHING about
how to make them tax-deductible, or even if they CAN be made
deductible, and don't have the staff to handle it even if there are
ways.

Donations by check or money order may be sent to:

Project Gutenberg Literary Archive Foundation
PMB 113
1739 University Ave.
Oxford, MS 38655-4109

Contact us if you want to arrange for a wire transfer or payment
method other than by check or money order.

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been approved by
the US Internal Revenue Service as a 501(c)(3) organization with EIN
[Employee Identification Number] 64-622154.  Donations are
tax-deductible to the maximum extent permitted by law.  As fund-raising
requirements for other states are met, additions to this list will be
made and fund-raising will begin in the additional states.

We need your donations more than ever!

You can get up to date donation information online at:

http://www.gutenberg.net/donation.html


***

If you can't reach Project Gutenberg,
you can always email directly to:

Michael S. Hart <hart@pobox.com>

Prof. Hart will answer or forward your message.

We would prefer to send you information by email.


**The Legal Small Print**


(Three Pages)

***START**THE SMALL PRINT!**FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS**START***
Why is this "Small Print!" statement here? You know: lawyers.
They tell us you might sue us if there is something wrong with
your copy of this eBook, even if you got it for free from
someone other than us, and even if what's wrong is not our
fault. So, among other things, this "Small Print!" statement
disclaims most of our liability to you. It also tells you how
you may distribute copies of this eBook if you want to.

*BEFORE!* YOU USE OR READ THIS EBOOK
By using or reading any part of this PROJECT GUTENBERG-tm
eBook, you indicate that you understand, agree to and accept
this "Small Print!" statement. If you do not, you can receive
a refund of the money (if any) you paid for this eBook by
sending a request within 30 days of receiving it to the person
you got it from. If you received this eBook on a physical
medium (such as a disk), you must return it with your request.

ABOUT PROJECT GUTENBERG-TM EBOOKS
This PROJECT GUTENBERG-tm eBook, like most PROJECT GUTENBERG-tm eBooks,
is a "public domain" work distributed by Professor Michael S. Hart
through the Project Gutenberg Association (the "Project").
Among other things, this means that no one owns a United States copyright
on or for this work, so the Project (and you!) can copy and
distribute it in the United States without permission and
without paying copyright royalties. Special rules, set forth
below, apply if you wish to copy and distribute this eBook
under the "PROJECT GUTENBERG" trademark.

Please do not use the "PROJECT GUTENBERG" trademark to market
any commercial products without permission.

To create these eBooks, the Project expends considerable
efforts to identify, transcribe and proofread public domain
works. Despite these efforts, the Project's eBooks and any
medium they may be on may contain "Defects". Among other
things, Defects may take the form of incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged
disk or other eBook medium, a computer virus, or computer
codes that damage or cannot be read by your equipment.

LIMITED WARRANTY; DISCLAIMER OF DAMAGES
But for the "Right of Replacement or Refund" described below,
[1] Michael Hart and the Foundation (and any other party you may
receive this eBook from as a PROJECT GUTENBERG-tm eBook) disclaims
all liability to you for damages, costs and expenses, including
legal fees, and [2] YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE OR
UNDER STRICT LIABILITY, OR FOR BREACH OF WARRANTY OR CONTRACT,
INCLUDING BUT NOT LIMITED TO INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE
OR INCIDENTAL DAMAGES, EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE
POSSIBILITY OF SUCH DAMAGES.

If you discover a Defect in this eBook within 90 days of
receiving it, you can receive a refund of the money (if any)
you paid for it by sending an explanatory note within that
time to the person you received it from. If you received it
on a physical medium, you must return it with your note, and
such person may choose to alternatively give you a replacement
copy. If you received it electronically, such person may
choose to alternatively give you a second opportunity to
receive it electronically.

THIS EBOOK IS OTHERWISE PROVIDED TO YOU "AS-IS". NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, ARE MADE TO YOU AS
TO THE EBOOK OR ANY MEDIUM IT MAY BE ON, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR A
PARTICULAR PURPOSE.

Some states do not allow disclaimers of implied warranties or
the exclusion or limitation of consequential damages, so the
above disclaimers and exclusions may not apply to you, and you
may have other legal rights.

INDEMNITY
You will indemnify and hold Michael Hart, the Foundation,
and its trustees and agents, and any volunteers associated
with the production and distribution of Project Gutenberg-tm
texts harmless, from all liability, cost and expense, including
legal fees, that arise directly or indirectly from any of the
following that you do or cause:  [1] distribution of this eBook,
[2] alteration, modification, or addition to the eBook,
or [3] any Defect.

DISTRIBUTION UNDER "PROJECT GUTENBERG-tm"
You may distribute copies of this eBook electronically, or by
disk, book or any other medium if you either delete this
"Small Print!" and all other references to Project Gutenberg,
or:

[1]  Only give exact copies of it.  Among other things, this
     requires that you do not remove, alter or modify the
     eBook or this "small print!" statement.  You may however,
     if you wish, distribute this eBook in machine readable
     binary, compressed, mark-up, or proprietary form,
     including any form resulting from conversion by word
     processing or hypertext software, but only so long as
     *EITHER*:

     [*]  The eBook, when displayed, is clearly readable, and
          does *not* contain characters other than those
          intended by the author of the work, although tilde
          (~), asterisk (*) and underline (_) characters may
          be used to convey punctuation intended by the
          author, and additional characters may be used to
          indicate hypertext links; OR

     [*]  The eBook may be readily converted by the reader at
          no expense into plain ASCII, EBCDIC or equivalent
          form by the program that displays the eBook (as is
          the case, for instance, with most word processors);
          OR

     [*]  You provide, or agree to also provide on request at
          no additional cost, fee or expense, a copy of the
          eBook in its original plain ASCII form (or in EBCDIC
          or other equivalent proprietary form).

[2]  Honor the eBook refund and replacement provisions of this
     "Small Print!" statement.

[3]  Pay a trademark license fee to the Foundation of 20% of the
     gross profits you derive calculated using the method you
     already use to calculate your applicable taxes.  If you
     don't derive profits, no royalty is due.  Royalties are
     payable to "Project Gutenberg Literary Archive Foundation"
     the 60 days following each date you prepare (or were
     legally required to prepare) your annual (or equivalent
     periodic) tax return.  Please contact us beforehand to
     let us know your plans and to work out the details.

WHAT IF YOU *WANT* TO SEND MONEY EVEN IF YOU DON'T HAVE TO?
Project Gutenberg is dedicated to increasing the number of
public domain and licensed works that can be freely distributed
in machine readable form.

The Project gratefully accepts contributions of money, time,
public domain materials, or royalty free copyright licenses.
Money should be paid to the:
"Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

If you are interested in contributing scanning equipment or
software or other items, please contact Michael Hart at:
hart@pobox.com

[Portions of this eBook's header and trailer may be reprinted only
when distributed free of all fees.  Copyright (C) 2001, 2002 by
Michael S. Hart.  Project Gutenberg is a TradeMark and may not be
used in any sales of Project Gutenberg eBooks or other materials be
they hardware or software or any other related product without
express permission.]

*END THE SMALL PRINT! FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS*Ver.02/11/02*END*

