The Project Gutenberg eBook, Havsboken, by Anna Lenah Elgstrm


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Havsboken


Author: Anna Lenah Elgstrm



Release Date: February 15, 2015  [eBook #48269]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK HAVSBOKEN***


E-text prepared by ronnie sahlberg, Keith Edkins, and the Online
Distributed Proofreading Team (http://www.pgdp.net) from page images
generously made available by the Google Books Library Project
(http://books.google.com)



Note: Images of the original pages are available through
      the Google Books Library Project. See
      http://www.google.com/books?id=ppZyDTv5fxMC





HAVSBOKEN

av

ANNA LENAH ELGSTRM







Stockholm
Albert Bonniers frlag

Copyright. Albert Bonnier 1912.

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912




FRSTA BERTTELSEN

  "Har du stigit ned till havets
  kllor och vandrat kring p djupets
  botten?

  Hava ddens portar avsljat sig
  fr dig, ja, sg du ddsskuggans
  portar?"




I.


Milsvitt omkring fanns intet annat n vatten -- Kattegatts gra vgor,
vilka mtte Nordsjns lnga dyningar och s vidare, undan fr undan, kring
hela jordens rund. I denna vattenkens medelpunkt lg det lilla skret som
kastat -- en samling klippor, nedsjunkna i vattnet, likt en skara sovande,
svarta jttedjur, kvarglmda ngon gng i skapelsens gryning. Men mitt i
deras mrker reste sig fyrens pelare, brande sitt starka, vita ljus. I en
vldig solfjder smg det runt, oupphrligt runt horisonten, flktande bort
mrkret, n frn en silverglittrande triangel av det de havet, n frn ett
stycke askgr mark, bestrdd med klippblock, fr att sedan lta det falla
igen och treva vidare med sina skande fingrar av ljus.

Men allteftersom mnen steg p himmelen bleknade det allt mer, tills det
blott var en svvande flkt, vilken kom och gick och, likt en imma p en
spegel, dallrade framfr mnens skiva. Den stod nu i zenit med en vldig
kldring kring sig och lyste kallt och blankt p klippornas vta svrta.
Som ett silverstreck glimmade vejern i dess sken, dr den lpte utefter den
halsbrytande vg, vilken frenade fyren med fyrfolkets hus, med
telegrafstationen ute p vstra udden, riggad likt ett skepp frdigt att g
till havs, och med verlotsens rda villa strax ovanfr bthamnen i norr --
alla s sm, s ensamma och liksom kurande, med sina sneda tak och skygga,
gullysande fnster, i den dsliga cirkel av manvitt vatten, vilken hr var
vrldens grns.

verlotsen stod mitt i den -- i utkikens lilla lda uppe p skrets hgsta
punkt, varifrn utkik hlls natt och dag. Och det var som stod han i en
lykta av glas, upphngd ver havet, ty vart han vnde sig sg han blott
vatten och ljus -- stjrnornas och fyrarnas. Han visste icke riktigt vilka
som voro vilka -- visste knappast om det bleka skimret dr borta var fyren
p Hamneskr eller Kassiopeia och log t den omtliga skillnaden, som ingen
skillnad var. Ingen i vrldsrymden, tnkte han och hjde hgtidligt sitt
fanatiskt sammanbitna och stormbrnda ansikte mot himmelen. Nej, dr var
det nog ingen -- ingen mellan den lilla lyktan drnere och Sirius druppe
-- ingen mellan tngens loppor och mnniskorna. Liv som liv -- kraft som
kraft. Allt var samma utflde bara -- samma hemlighetsfulla, eviga flde av
kraft -- livets grundelement -- det, som kom havet att hva sig och vinden
att tjuta, som virvlade Malstrmmen runt och tvingade de brunstiga djuren
hop till slagsml -- det, som kom honom sjlv att jubla av frjd d faran
var som strst, att skratta tyst fr sig sjlv, ansikte mot ansikte med
dden, i en frisk och liksom salt gldje -- blott ver att vara och vara
stark.

                                    *

Ty det var han, det visste han med sig och hade han icke vetat det skulle
han knappast velat leva. Om hans styrka visste ocks andra att bertta.
verallt, vart ett fartyg gick, vilket en gng passerat Tistlarna, var han
knd, som en man, vilken vgade det otroliga -- en man, om vilken det talet
gick: Kan icke Erik Utbult gra det eller det, ja, d kan ingen.

Men det var sllan han icke kunde. Han var nra nog omjlig att bringa ur
fattningen -- dussintals olyckor och farligheter, som han lugnt vnt till
en lycklig utgng, voro bevis nog fr detta. Ty av vad slag den fara n
var, i vilken han rkat, tycktes hans livskraft vidga sig med den och, likt
en elastisk stlring, bli allt strre ju strre den var. I dess hgsta
potens var han s mttad med energi, s laddad av vilja, att den nstan
slog gnistor av honom, som hade han varit en sorts mnsklig dynamo -- s
sker p sig sjlv att han alldeles glmde sig sjlv och liksom blev ett
med den stora gemensamma kraften...

                                    *

Leende sitt starka, hopbitna lje ppnade han omedvetet armarna, berusad av
denna sin egen styrka. Han hade velat kunna ta stjrnorna i famn, alla de
vita ljusen p himmelen och havet. Vad de voro sm -- vad de dallrade och
flmtade, liksom frdiga att slckas av den vinande, vita vind, vilken kom
som frn avgrunder bakom mnens horn, isande kall av evigheternas kld.
Stigande och fallande i viskande sttar sg den molnen och vgorna med sig
i ett evigt sus -- -- stigande, fallande, susande, sorlande -- tills han
tappade andan, tappade bort sig sjlv i detta oavltliga viskande, vilket
pgtt all tid och skulle pg alltjmt all tid som nnu var kvar, under
den dda, vita himmelen, dr mnen stod, blek som ett tusenrigt lik, i sin
outhrdligt ondliga rymd.

Hans armar hade sjunkit ned, hans strlande vermod pltsligt smulats
snder till intet av den ofattliga evighet, vilken genomisade rymden med
sin stumma likgiltighet fr det minutlnga livet.

Han tnkte bleknande. -- Kanske den har rtt -- kanske allt detta lilla
levande blott r ngot felslaget, parasitiskt, vergende?

Kanske. I denna dslighet kndes det nstan s. Men gonblicket drefter
vaknade hans trots igen.

Kanske eller kanske inte, tnkte han, s ro vi bra modiga nd, bra tappra
och starkhjrtade i all vr okunniga litenhet, vi brckliga krk p vr
ovissa, hrda och mrka vandring. Och nd vga vi g den, kmpande,
lidande och stridande fr livet -- p vg mot den oundvikliga dden.

Han tnkte s, ty han hade ftt se sina lotsar nere vid hamnen i frd med
att gra sjbten klar fr att ge sig ut p sin veckas vakt, fyra engelska
mil norr om n, ute i norra farleden.

Han sg deras gestalter ivrigt och mlmedvetet syssla kring bten i det
klara, orrliga mnljuset. Vad de verkade hjlplst sm gentemot det
vldiga, vita havet bakom dem. Och nd hade de besegrat det mnga gnger
och skulle kanske besegra det nnu mnga till med samma sm hjlpmedel som
frut -- den kallblodiga uppfinningsrikhet, van att berkna allt p en
hrsmn fr att kunna verlista dden s ofta som mjligt, det tysta enkla
mod och den sega uthllighet som de rvt frn generationer av havets
bevakare. Ty alla voro de av lotsslkt -- son- och ofta ven dottersner av
lotsar, vilka lmnat dem yrket och dess hrda privilegier p att f bringa
hjlp dr all annan hjlp var ute, i arv och go till ytterligare
frkovran. S hade de blivit vad de voro -- de bsta i sitt slag i
Skandinavien och drmed i Europa. Hundratals skeppare vittnade om dem: Ja,
se en Tngalots, det r nd alltid en Tngalots, f gra efter det han gr
och ingen gr det bttre!

Hur skulle ocks ngon kunna det? tnkte han leende. Hur skulle ngon i en
mindre bt kunna g ut i ett hrdare vder n det, dr varje vrlande, vit
sj tornade upp svallisen allt hgre p dck och gjorde karlarna till allt
stelare stoder av is i sina glasstyva oljeklder och seglen till brder,
som mste bultas mjuka d ett rev skulle tas in? Hur skulle ngon under
dylika frhllanden kunna gra mer n rdda en besttning, dr all rddning
tycktes omjlig? Utom Tngalotsarna. De togo sig en funderare och rddade
fartyg och last ocks. Men p sin lotskaptens frga om de tordes ta p sin
ed att de vgat sina liv, ty d skulle de f medalj, svarade de sedan att
det kunde de icke, ty hade de vgat sina liv den gngen hade de gjort det
hundratals gnger frut.

Med ngra av detta gemensamma hundratal i sitt minne betraktade han med
varm tillgivenhet mnnen drnere -- stridskamraterna, ddskamraterna. --
Tnga lotsar, tnkte han, ni symboler fr den lilla mnniskans stora kamp
-- utan ml -- utan mening?

Den gamla frgan...

-- Tnga lotsar, knde han, en sdan kamp mste ha en mening -- fast kanske
en fr stor fr att vi nnu skulle kunna fatta den...

Huru mnga hade ej dtt fr den utan att fatta den, klagande, undergivna?
Skulle inte han ocks kunna d fr den? jo, men icke klagande, icke
undergiven. Nej! Kmpande fr att komma den s nra som mjligt, fr att
tminstone ana dess storhet...

                                    *

Det var drfr han levde. Detta begr hade fljt honom genom livet -- ja,
till livet. Denna hemlighetsfulla brand, denna trnande lngtan -- efter
vad visste de knappast -- hade havet sjungit in i den gamla sjmansslkt
han tillhrde, sjungit in i varje nytt slktled och varje ny ttling, tills
den, likt en tusenstmmig kr, brusade fram genom den siste och blev hans
de.

Ty han hade frsttt vad den ville, denna evigt trngtande oro, vilken
gjort s mnga av hans att till grubblande drmmare och ventyrliga
vghalsar p en gng och vilken drivit honom sjlv ut till sjss vid 16 rs
lder och s allt vidare och vidare om i vrlden, tills han vid 30 hamnat
hr p Tnga och begripit vad det var han skte.

                                    *

Hur vl han mindes nr detta skedde. Aldrig kunde han glmma den frsta
kvllen p den lilla n -- himmelens vldiga, gra bge och drunder havets
ondliga cirkel, oupphrligt stadda p vandring mot klipporna, oupphrligt
skickande fram samma bljor i en oavltlig procession, tills han hisnade av
yrsel. Hopkrupen p en flat hll, s lngt ut han kunde bland vgorna, sg
han dem komma frn alla sidor -- dyka upp lngt ute i knappast synliga
linjer, lngsamt vxa och drp pltsligt lyfta sig, s att aftonsolens
sneda strlar, vilka d och d brto fram mellan molnen och gto mjukt liv
ver havets hrda grnad, lyste genom dem, som genom kallgrnt glas. S
rullade de vidare och nrmade sig alltmer -- allt strre och vitare fr var
sekund, tills de stegrade sig till sjudande skum och mttes i en yrande,
vit virvel under hans ftter. Dr p undervattensklipporna krossades de och
sgos ut igen ver de flata hllarna i tunna vitsprckliga skumhinnor,
under vilka han sg den bruna tngen blja upp och ner, likt en jttes
inlvor. En minut -- och de sgos ter in i nya vgor -- in och s tillbaka
igen -- oupphrligt vandrande men aldrig hinnande fram, oupphrligt bvande
och krympande samman, bvande och vidgande sig, tills han tyckte hela
vrlden fljde med. Tills han knde himmelen sklva ver sig fr vindens
vin, tills horisontens cirkelbge drogs hop och tnjdes ut kring honom med
varje lngsamt rullande gr vg. Tills allt lstes och flt ut och in med
varje glidande flkt av vindens och vattnets eviga oro -- han sjlv med --
liggande stilla och passiv, likt ett stycke tng i en blja, utan vilja,
utan tankar och knslor -- tom, som ett snckskal, vilket havet skljt ur
-- renad frn allt, ont som gott -- frn alla begrepp och sikter, allt
mnniskogjort och inlrt. Tills bara den nakna stommen var kvar, vaggande
med bland vgorna, med varje skljd allt nrmare tingens strand -- deras
grund och orsak. Tills han anade den och i fasa ryckte sig sjlv tillbaka
till medvetande igen.

Men fr sent.

-- Vad? ropade det till inom honom.

-- Vad var han?

Han sprang upp och hjde sina hnder som till en befallande frga. -- Vad?
Vad var allt? Vart gick det och vad ville det?...

Blott tystnad svarade honom -- tystnad utom honom och tystnad inom honom i
allt det oknda dunklet, som lyssnade p spnn mot ondligheten.

Grubblande vnde han och gick in mot land. Skummet flg i vilda, vita
tottar om honom och bakom hans rygg mumlade havet -- detsamma, evigt
detsamma -- det sllsamma, oartikulerade, vilket susat i hans huvud allt
sedan han fdd blev, alltid och evinnerligen, liksom det susar i
havssnckan, vore den ock tusen mil uppe p land -- det hemlighetsfulla
ljud, vilket var djupet, gtan, nrmare n ngot annat i vrlden --
ondlighetens ton.

Han ryste till -- i dunkel rdsla knde han att lyssnade han alltfr lnge
skulle den kunna frinta honom, skulle hans innersta kunna springa snder,
likt det skra glaset, d det trffas av den ton, som r dess grundklangs
hemlighet. Han satte hnderna fr ronen fr att slippa hra den...

                                    *

Men det hjlpte icke -- skulle aldrig hjlpa mer. Hans de var beseglat.
Hans livs lngtan hade tagit form. Hdanefter skulle han aldrig mer slippa
dess pina. Hdanefter skulle han alltid virvlas kring i en cirkel av gtor,
i vilken han trampade runt, som en ekorre i en bur, utan att nd med alla
sina tusen frgor ngonsin komma medelpunkten en millimeter nrmare. Hur
han n grubblade och forskade, hur mnga filosofers och tnkares verk som
n snderlsta tornade upp sig p hans hyllor -- lsningen fann han aldrig
minsta ljusning av. Han blev blott allt mera trtt och frvirrad, tills han
i vredesmod slungade alltsammans -- fr hundrade gngen likvisst -- och gav
sig ut p sjn, helst med s stora segel i s svr storm som mjligt och
seglande s vghalsigt djrvt att hans lotsar stodo p stranden och
rdgjorde med varandra, om de skulle anmla honom fr lotsverket som tokig.
Det gjorde de dock aldrig -- drtill voro de p en gng fr stolta ver
honom och fr rdda fr honom. Utan att sjlva frst det knde de iskylan
frn den sllsamma, stelnade vrld, vari han levde, knde en underlig oro i
hans nrhet, som i en oknd och lngvga frmlings. Och alltid mste de se
p honom, frgande och smtt frfrade, dr han gick ibland dem, spikrak
och smal, med sina intensiva sjbl gon -- mystiskt fjrrskdande, som om
generationer av hans dda sjmansslkt sett ut ver havet genom dem --
alltid liksom riktade in i sig sjlv. Hans smala, fula huvud med dess hga,
avlnga panna och benhrt slutna kkar lg ocks alltid lutat t sidan, som
lyssnade han efter fr andra ohrbara ting och knappast vgade tala av
spnning. I sjlva verket yttrade han nstan aldrig ett enda ord, som icke
hrde till tjnsten. Den sktte han ver allt berm. Aldrig hade
strandningarna varit s f vid Tnga, och aldrig rddningarna s lyckade
och djrva, aldrig grundsttningarna under lotsning sllsyntare och aldrig
fartyg bordats under omjligare vderleks- och sjfrhllanden n ngonsin
tillfrne. verallt gick han fre med gott exempel, sporrande sina mn,
vilka blott behvde en sdan chef fr att stadkomma underverk.

                                    *

Men det var bara under storm och ovder som han hade ngot att gra. Annars
sktte allting sig sjlv p det gamla, vanliga viset. Sjbten gick in och
ut frn sin station och reservbten Delagoa, ven kallad Sjspket,
seglade, regelbundet som ett urverk, var dag kl. 12 in till fastlandet fr
att hmta dem, vilka dagen frut lotsat in till Gteborg och sedan tervnt
med skrgrdsbten. S gick den jmna fljden av plikter -- lugnet stod
tyst och blankt ver den lilla n -- omkring den lg havet grtt och stilla
och ngare frn alla vrldens hrn gledo frbi och hlsade med flaggan. I
lotsstugan dsade kurvakten utom den medlem som hade vakt vid utkiken och
gick fram och tillbaka dr med sin kikare under armen.

P den smala stigen utmed vejern smllde d och d fyrfolkets trskor, d
och d skrek ett barn eller syntes en kvinna i en drr. Ibland var det fru
Utbult, som kom ut p sin trappa och med sin smala, vackra slavinnenacke
sorgset bjd under det tunga, rda hret skuggade gonen med handen och sg
efter sin make -- alltid t samma hll.

Ty alltid gick han p klipporna invid det mumlande havet. P en kvart gick
man ver n -- havet fanns verallt. Han kunde icke undg det och flydde
heller icke lngre. Han hade givit sig och gick utmed det och lyssnade p
det, s ofta han kunde. De vackra sommardagarna, d klden icke drev honom
in, lmnade han det knappast p hela dagen, lg invid det timme efter
timme, med upptvnt ansikte och ppna armar, p en sten s solstekt att
den kndes mjuk av vrme.

Utan tankar, i en drm fr djup fr sdana, smlte han in i den ondligt
djupbl himmelen -- ett tyst leende i den alltets gldje, vilken lyste i
luftens och havets glimmande glitter och dansade genom rymden med den
starka, salta vinden, som i ett rus av strlande vermod. Det steg honom t
huvudet likt vin -- det kom honom att drmma, om hjltedd och namnlst
hrliga bedrifter, om allt det stora, som mnniskor i sin svaghet, sin
krafts begrnsning, dock frmtt -- det kom honom att drmma en brusande
drm om en kraft utan grns...

                                    *

nnu lyckligare var han dock d det stormade. D kunde ingenting hlla
honom inne. D sprang han p klipporna, hoppade ver klyftorna och halkade
ned fr branterna -- obekymrad om huruvida han skulle kunna komma upp igen,
obekymrad om allt, om att ens leva en sekund till efter den i vilken han
famnat havet. Stormen ryckte med tvra, hftiga ryck i hans klder, regnet,
av vinden drivet framt nstan vgrtt, slog honom i ansiktet, likt
piskslag. Blott i korta, snabba glimtar kunde han se det vrlande, grna
havet, som vltrade upp och ned, kastande sitt skum i vilda, vita
triumfbgar ver ns uddar. I ett oavltligt hest och djupt mummel, en ton,
tusen gnger mrkare och hemskare n den vanliga, gick det lst p
klippstrndernas eviga motstnd, vrkte sig dnande upp mot
undervattensskren -- ppnade sina hlor och avsljade sina hemligheter --
oanade djup, infr vilka hjrtat stegrade sig, likt en skrmd och sporrad
hst -- hemska, blanksvarta klipptaggar, skarpslipade av eoners bljeslag,
blott f gnger sedda av mnniskogon och frlamande det tillflliga kryp
som skdade dem med sin orrliga evighet.

Allt lgre och lgre ner mot havsbrynet -- allt hgre och hgre upp flg
det stormpiskade skummet. Det kastade sig ver honom och kringsvepte honom,
liksom rasande. Och hllande andan i en salig rdsla, vilken sg hans
hjrta till sig, som i en vansinnig kyss, smakade han, i det ursalta
stnket all havets svidande renhet -- all livets berusande storhet.

Att uppg i den, hisnade han, att smlta tillsammans med denna eviga storm
av kraft, livets fullaste helhet, vilken mnniskorna, de vid klippvggen i
bakvattnet inlimmade sm snckorna, sllan ens frmdde ana dyningarna av!
Han ville ut i den -- ville livet -- allt livet -- ville vara liv -- icke
blott levande...

                                    *

Fr var dag tog havet slunda en atom mer av hans sjl -- fr var dag
holkade det ur honom allt mer och mer, tills han snart, likt en tom sncka,
blott tersusade dess ton av ondlighet.

Snart, det anade han ibland, skulle han av idel liv kanske knappast lngre
kunna leva -- av idel livsvermtt g ver den hemlighetsfulla grns, dr
dess orgiastiska fullhet blev fr full, blev fr mycket att bra.

Det kndes s, kndes som mnaderna mtte knt det, d de mitt i sin yrande
berusning tillfogade sig de sr, varav de sedan i ursinnig gldje
frbldde. Det kndes som vxte livet fr var dag och som om den stund
nalkades d dess storhet skulle rycka balansen frn honom och strta honom
ned i frintelsen -- dess gta, likt en korkskruv, dra frnuftet ut ur hans
huvud.

Den var fr djup fr honom, anade han, drfr att han skte och grubblade,
icke likt de andra blott sg och sedan -- fr van vid tingens alltfr ofta
sedda yttre form, vid att stanna blott vid den -- gick frbi och glmde.
Nej, som en blja strvar att frena sig med sitt moderhav, s strvade
hans innersta i hemlighetsfull frndskap mot djupet. Han sg det i allt,
han var besatt av det -- dmd till vansinne -- han visste det ibland, men
det skrmde honom inte.

-- Vem vet, tnkte han, kanske frnuftet blott r ett lyte, den skyddande,
tjocka slja, vilken hindrar de nnu icke frdiga, de nnu nstan blinda,
frn att se ett frblndande ljus. De som sett detta ljus, skalderna,
siarna, ha icke de ofta kallats besatta och oftast varit det?

Hrt leende hngav han sig ter t sitt grubbel, dr han gick invid det
viskande vattnet, dag som natt, morgon som afton.

                                    *

Aftonen var dygnets ljuvaste stund p Tnga. Skymningen kom som ett sken
frn andra och renare vrldar, genomlyste allt och upplste det till
skimrande silverglans, till sjungande ljuslek. Det stilla havet gick p
alla sidor upp i den orrliga, vindlsa himmelen, bildande liksom ett
ofantligt luftklot av en vithet s djup att ingenting tycktes vara upp
eller nere utan allt samma vldiga tomrum, en metalliskt lysande
luftavgrund utan brjan eller slut.

I den flgo tysta, vita fglar och susade en stillhet, s ljudls, s
orrlig, som hade sjlva evigheten unnat sig ett gonblicks ro.

Han sjnk ner i den. Vinden gick rakt igenom honom. Klippan, varp han lg,
blev luft. Allt slppte taget omkring honom. Och han kunde icke hlla sig
kvar; alla begrepp, all vanlig verklighet hade ju liksom slocknat under
honom. Den hemvana vrld, vari han ftts och levat, hade pltsligt brustit,
likt den spbubblas strlglans man blser bort. En flkt -- och den var
frsvunnen, och han kunde icke terkalla den ens i sitt minne. Ty tron
fattades honom -- tron p det ldder av allskns frestllningar, varav
mnniskorna blst upp vrldsfantomet, som de lmnat sina ttlingar i arv,
lrande dem att sdan var verkligen vrlden.

Villigt hade de lrt det, villigt glmt att de sjlva givit det namn och
drfr icke kunde vara skra p att de namnen voro de rtta -- att de icke
snarare blott voro som provisoriska broar, slagna ver ondliga djup.
Villigt hade de slagit sig ned vid avgrunden, som de dpt till yta, fr att
slippa vara rdda fr den.

-- Feghet var det, tnkte han, slhet eller feghet att icke vga se ned i
den drfr att man kunde f svindel. Svindel! Var det icke blott d man
hade det som man levde?

                                    *

Darrande, likt en nstan bristande strng, lt han sig med slutna gon
vrkas med av de lngsamt glidande dyningarna genom det sllsamma, susande
tomrummet, som vidgades med varje evigt terkommande vg och vxte tills
det slk allt.

Med knutna hnder drevs han allt lngre ut, mellan sina sammanbitna tnder
stndigt viskande detsamma: Orsaken! Grunden!

Ursinnigt skte han n fram till den -- sin egen botten -- sin egen orsak.
Ja, om han s aldrig skulle kunna hitta tillbaka till sig sjlv ville han
n den och fatta vad som var hans -- hur lngt hans omrde strckte sig.

Ty att det var strre n hans tids mnniskor trodde, det visste han. Att en
mnniska kan fras lngt utom sig sjlv, sitt vanliga vardagsjag, nmligen,
utan att trffa ngra grnser, det hade ddsfara och hnryckning lrt
honom. Men han ville veta hur lngt! Han ville slippa rysa fr sitt eget
mrker, slippa rysa fr allt och tiggande vnda sig till allt -- till
vinden, som drog frbi -- ingen visste vart eller varifrn -- till havet,
som evigt mumlade samma sllsamma, ohrbara budskap.

Ibland trodde han sig fr en sekund vara dess lydelse p spren och spnde
sin sjl fr att kunna uppfatta den. Dock alltid frgves, alltid undvek
den honom gckande och lstes liksom skrattande upp till blott vatten och
ingenting annat -- vatten, vilket glittrade i ljuset, som om det velat hna
honom -- den arme dren, vilken ville det ingen annan lyckats med av alla
som levat p jorden -- ville veta vad han var.

Han knt hnderna i vanmktig vrede och vaggade fram och tillbaka med
huvudet dr han satt. En dag, det knde han, skulle han kanske komma att
rnna det i klipporna och krossa det bara fr att frska komma gtan s
nra som mjligt! Drinne i honom sjlv var den och han skulle icke kunna
f den ut -- f den gripen och tydd!

Han stnade.

O, varfr vara detta ynkliga, halvdana ting, som kallades mnniska -- en
lumpen vergngsform med vilja till allt och krafter till intet -- en
blind, vilken ftt en sllsam uppenbarelse och nu nstan slet livet ur sig
fr att f upp sina hoplimmade gonlock.

-- Se Jahve och sedan blndas!

-- Leva ett enda gonblick, helt och fullt frst! Och sedan frintelse!
Ja, hur grna! Ty han var trtt p livet sdant det levdes p hans tid. Det
var s litet, s mycket mer begrnsat n det ens behvde vara, s enahanda
-- alltid samma kretsgng av ofrstdda eller halvfrstdda fenomen och
erfarenheter, upprepande sig sjlva med gtfull enformighet -- en
trampkvarn av fdande, dende, handlande och lskande.

Krlek! Han bleknade pltsligt av minnen och lngtan. Nej, icke krlek --
icke fr honom; den var slut, dd med den kvinna han en gng en sllsamt
brinnande, kort tid lskat intill dden.

Han lngtade pltsligt efter den, efter att snart f sluta -- fr att icke
vara s olik henne, s lngt frn henne -- lngtade efter att vara dd som
hon och som deras ofattliga krlek.

Och han ryste d han tnkte sig trettio r till i trampkvarnen -- trettio
r av arbete, mltider och smn -- alltid detsamma och ingenting begrep man
meningen med...

                                    *

Lyckligtvis fanns det nnu vgspel och livsfara. I dem kastade han sig allt
oftare. Han tyckte sig d vara gtan och djupet nrmast, sin egen kraft och
dess klla nrmast.

Ju svrare och farligare, ju nrmare.

Och fr var gng blev han allt vghalsigare, frskte trnga allt nrmare
och nrmare, i extatiskt vermod, i en livstrst som nstan var ddstrst,
skande slutet, grnsen, grunden -- skande dden fr att f mta sig med
den.

Men hur han n skte vek den liksom tillbaka fr honom, fastn han jagade
upp den i dess innersta hlor i rusig och desperat hnryckning fr att
trotsa den, hna den och bjuda den spetsen. Aldrig kunde han finna den --
mste i stllet vnda tillbaka och ta mot berm och rddningsmedaljer och
frvnade gonkast, vilka inneburo rtt mycket av tvivel p huruvida han
var rtt klok, som vgade allt detta. Fr vad?

                                    *

Han skrattade fraktfullt dr han stod p sin klippa. Begrepo de d inte,
de tama, halvdda krypen, att han vgade fr att vga -- att han spnde
bgen s hgt han kunde fr att se hur mycket den tlde.

Grna fick den springa -- ty d skulle den klinga -- klinga genom
ondligheten.

Han hjde stolt sitt huvud, dr han stod liksom i havets hjrta, ensam
under den dsliga rymden -- det levande, fria jag i vilket allt knts
samman, blev medveten tanke och hnfrd aning.

I sin sjl famnade han allt.

Gldjen sjd upp inom honom och steg ver hans lppar i ett lgt skratt.

Han levde dock om ocks blott fr ett gonblick, han var dock, om ocks
blott en mnniska -- var en vilja, som visste att den ville och vart. Han
knde sitt sammanhang och sg sitt vsens utstakade vg stiga upp mot
frintelsens portar. Och han fylldes av en mlls hnfrelse, som strckte
sig utom livet och jublade mot dden och livet bakom den -- kanske p andra
stjrnor... Bvande av sllhet rckte han sig efter det. Att snart hava
genomlpt den flammande, flmtande, jublande skala hans jordeliv var -- att
snart stiga hgre -- hgre mot hemligheten.

Han knde sig nra att frintas av lngtan efter den -- av trnad att
genomsusa sin vg, likt en avskjuten pil -- att falla i strlglans genom
det hrliga livet och sedan ned i den hrliga dden.

Och genom den... till...

Det var som kunde han knappast en sekund till vnta p svaret. Vilt vnde
han sig t alla hll under den ondligt hga himmelen, p vilken mnen
hngde, liksom ls, med avgrundsdjup av sugande, vit rymd bakom sig. Vilt
lyssnade och spejade han omkring sig i detta tomrum av tystnad och sken,
vari han levde sitt ofattliga liv -- lyssnade efter det som teg bakom
tystnaden, spejade efter det som sken bakom skenet.

Det fanns dr -- meningen var dr. Men hans eget lilla liv dolde den visst
-- -- hur lnge -- hur lnge?...




II.


En klagande rst ljd ver de manblanka klipporna -- en skugga, djupsvart
mot himmelens ljusfyllda gap, blev synlig uppe p stigen.

Brdskande gled den utefter vejerns blanka streck, med vilt flaxande klder
i den skarpa vinden. Den kom allt nrmare, fladdrande framt, likt ett
nattmolns mrker, och Erik Utbult log frvntansfullt, ty han hade
pltsligt kommit att tnka p en gammal sgen om en vlnad i blanka, vta
oljeklder, vilken, var gng en havsolycka stundade, svart och klagande kom
frn viken bortom Gattulven och sprang ver klipporna fram till utkiken,
dr den stannade, tog tuben ur ldan och satte den fr gonen. Nu fll
fyrens ljus i en bred silverklinga ver den. Den var en kvinna -- hans
hustru. Som vanligt skte hon honom, sorgset ropande p klipporna, d
mrkret fll p.

Hon stannade tyst invid honom och sg p sitt eget alltid ngsligt
sprjande stt in i hans ansikte, alldeles som en liten krusig hund, vilken
stndigt vntar p smekningar utan att ngonsin f ngra.

Pltsligt ryckt ur sin hnfrelse besvarade han trtt hennes blick. -- Vad
ville hon nu? Alltid ville hon ngot -- alltid flmtade hon och var orolig
-- alltid sg hon ut som brann hon av iver att sga ngot, fastn hon
aldrig vgade det. Tusen gnger hade hon det p tungan, tusen gnger klmde
hon snder det mellan sina strngtunna lppar i ett ovisst tvetydigt lje,
som lika grna kunde vara grt som gldje.

-- Kommer du inte in snart? viskade hon.

Han ryckte otligt p axlarna -- inte var det det hon ville! S stodo de
ett gonblick tysta och fyrens sken dallrade mellan dem i en bred
vitlysande strimma.

I det sg han hennes blida getgon pltsligt flamma till i en blixtsnabb
pil av gult begr. De liknade lyktgubbar i ett krr, tnkte han pltsligt
-- de ngslade honom -- allt i hennes flyktande, ostadiga, dimmiga, lilla
vsen ngslade och trttade honom. Hon var som en irrande brand, en osaligt
flammande, liten lga, blst hit och dit av slumpen -- vart visste hon icke
sjlv.

Stackars lilla pyre, tnkte han medlidsamt -- icke passade detta liv fr
henne. Hon holkades ur av tystnaden, trdes bort av ensamheten i denna
susande havsken, som nstan skrmde vettet ur henne med sin vldighet. Och
inga barn tycktes hon kunna f. Ingen hade hon allts att sluta sig till --
ingen att prata sitt ltta, fladdrande, listiga prat med. Fyrmstarens
hustru var gammal och kunde inte tala om annat n kor. Mellan de andra
kvinnorna och fru Utbult lg ter rangskalans fr dem overstigliga
avgrund.

Stackars liten, tnkte han, men han kunde ingenting gra. Hon var s
fjrran frn honom. Det fanns en stngd drr mellan dem, till vilken
ingendera hade nyckeln. Och vad btade det att bryta upp den, d det
drinne i hans hjrta icke fanns en sak, som hon frstod -- inte en, som
hon icke skulle frfras ver! Stackars pyre, i hans hjrta skulle hon
frysa ihjl.

-- Stackars pyre, sade han ter, men nu hgt. Hon spratt till.

-- Vad du r vnlig i kvll, mumlade hon.

-- Det kom bara pltsligt fr mig, hur synd det i alla fall r om dig! sade
han milt.

Hon svarade intet, sg blott p honom frn sidan med samma pilsnabba,
jagade blick ur sina skyldiga gon, som nyss.

-- Vad vill hon? Vad dljer hon? tnkte han gonblickligen.

Men hon sade intet och tigande en tung tystnad, brddfull av vemod och
pinad frtegenhet, gingo de ver klipporna och in i huset.

                                    *

Drinne var allt s lugnt och fridfullt i de sm grn- och rdtapetserade
rummen, vilka mest av allt liknade kajutor, med sina snedskurna tak och
smala, bruna drrar.

Fru Utbult var rdd fr mrker. Fotogenlampor brunno drfr verallt, var
de kunnat anbringas och susade hemtrevligt i den lommande vrmen, vilken
stod ver rummen, som en orrlig sj av svande kvav stillhet, dubbelt dov
i blsten, vilken tassade kring knutarna och strk utefter vggarna, likt
mjuka, trevande hnder. Det lilla huset lg alldeles oskyddat uppe p en
klippa och stormiga ntter skallrade det frn golv till tak, som frdigt
att lyfta sig och segla ut i blsten, vilket gonblick som helst.

Detta vindens dn var ngot fru Utbult hatade i lika hg grad som hennes
man lskade det. Ocks sg han helt njd ut d han nu konstaterade svrt
vder och antagligen tjocka till natten.

-- Usch, d ska den dr otcka mistluren hlla en vaken igen med sitt vrl,
knotade fru Utbult. Han hrde icke p utan sysslade med sina oljeklder ute
i tamburen.

-- Lt mig snart f mat, s skall jag g ut igen och se till reservbten,
sade han drutifrn. -- Det finns inte mer n tre lotsar kvar p kurvakten,
s kommer det mer n ett fartyg till, mste jag ge mig ut.

Fru Utbult liksom lystrade till, dr hon stod i den halvppna drren till
kket, lysande i en rdbrokig gloria av sitt vackra hr och spiseleldens
flammor.

-- Vad fr lotsar finns det d kvar? frgade hon spnt.

-- Vallberg, Vile och Lbom, svarade han, litet frvnad, ty hon brukade
annars aldrig bry sig om tjnsten.

Drren fll igen om henne med en skarp smll, men frn andra sidan kom som
ett halvkvvt utrop: Vile!

-- Ja, Vile, eftersade han i likgiltig frundran, riktande sig mot den
stngda drren. Vad r det fr mrkvrdigt med det?

Drren slogs upp med ett brak. I den stod hans hustru, vit som krita under
sitt flammande hr. Hon slog ut med armarna, som frdig att kvvas och in i
det lilla rummets susande, tjocka tystnad fll hennes tunna, sklvande
rst, likt en vass sten kastad i stillastende vatten -- ringarna efter den
vidgade sig och vidgade sig, togo aldrig ngot slut.

Han tog ett steg framt och hon ocks.

-- Vad r det fr mrkvrdigt med det? hrmade hon nstan skrikande,
slungande ut orden, som om de brnt henne, som om hon icke visste hur fort
hon skulle gra sig av med dem. -- Bara det att han r min lskare. Bara
det att han icke r den frste heller! Bara det att jag icke lngre orkar
tiga!

Jag gitter inte lngre, hr du, jag gitter inte!

Hon var nu alldeles inp honom och stirrade honom in i ansiktet med torra
och glimmande gon.

-- Jag str inte ut lngre! fortfor hon, svindlande hastigt, som om hon
ville hinna tala ut innan hon kom till besinning igen. -- Jag tl inte mera
se att du ingenting vet -- ingenting knner och mrker.

Du skall knna det! Du skall lida, du trbelte dr, sade hon sklvande, du
stenmnniska, som lter mig g hr s ensam att jag mste ta vem som helst,
fr att f gemenskap med ngon.

Jag har kastat bort mig, gng p gng -- hennes rst fylldes pltsligt av
bittra trar -- men jag har aldrig varit lycklig -- de ha alltid varit
otacksamma. Men ingen som han, nd -- han r rdd fr dig -- han grlar
ofta p mig -- han har slagit mig! skrek hon hatfullt. -- Och det r ditt
fel alltihop -- allt r ditt fel! Jag kunde varit dig en trogen hustru, jag
kunde lskat dig...

-- Men du! skrek hon nnu hgre med framskjutet huvud, nstan spottande
honom i ansiktet, dr hon stod ver honom med upplyftade hnder, ty han
hade stel av hpnad sjunkit ned i en stol. -- Men du, du har aldrig gittat
se t mig -- du har gtt hr och tigit och tigit, tills du nstan tigit
ihjl mig! Vad r du fr en? Vad bryr du dig om? r du en mnniska? Jag r
rdd fr dig! Jag hatar dig.

Hon skakade sina knutna hnder framfr sig och snappade snyftande efter
luft.

-- O, vad jag r glad att du ntligen vet vad jag gjort -- p hmnd, p
hmnd, frstr du! ntligen fr ocks du knna p sorg och grmelse och
frdmjukelse! Fr vet du vad folk sger om dig? Hennes rst slog ver i
versiggiven, rasande triumf. -- Vet du att de tro att du r galen, att de
skratta t dig, dr du rnner kring p klipporna, att de tycka synd om mig,
som har en dre till man!

, du kan ingenting gra, skrek hon gllt, d han steg upp och hon vek
baklnges i tro att han mnade sl henne.

-- Straffa mig grna hur mycket som helst, du kommer nd alltid att p
samma gng straffa dig sjlv och d skall jag jubla!

Hon tystnade, pltsligt utmattad, och sjnk ned p samma stol frn vilken
han nyss stigit upp -- gmmande ansiktet undan hans blickar brast hon i
grt med huvudet i sina sammanknppta hnder. Sttvis brusade hennes vilda
och hrda snyftningar genom den dova, varma tystnaden i det lilla rummet --
mellan dem kunde man hra blsten hastigt och prasslande stryka utefter
vggarna.

                                    *

Erik Utbult stod stdd mot en drrpost. Omedvetet lyssnade han till det
knda och kra ljudet av en storms stigande -- alltjmt bunden i sin gamla
frtrollning.

Ty -- nstan med frvning och skrmsel likvisst -- hade han knt den
frbli alldeles orubbad, knt att han mtte seglat lngre bort frn den
lilla vanliga, mnskliga tillvaron n han sjlv anat -- s lngt ut p de
vita, obefarna vidderna att han inte ens nu kunde hitta hem till de vanliga
begreppen och knslorna -- till srad stolthet eller vrede.

Nej, allt det han nyss hrt hade i stllet blott verkat p honom s
underligt frmmande, varit s ynkligt smtt och pjollrigt att det endast
frvirrade och trttade honom. Allt vad han knde var ett vemodigt
medlidande med den stackars lilla kvinnan, som gtt dr mitt i
ondligheten, s omkapslad av sin egen lilla hrva, att hon aldrig levat,
fastn hon trott att hon gjort det.

Deltagande sg han p henne, dr hon satt och skakade -- p en gng lttad
av att ha ftt kasta av sig det ok av hemlighet, vilket pinat henne s
lnge, och redan ngerkpt, det mrkte han p de skygga tiggande blickar
hon stal sig till mellan sina fingrar. Vemodigt log han. Dr satt hon och
darrade och undrade varfr han icke sade ngot, vntade ngestfullt,
stackars lilla trl, p vedergllning, p hrda ord och vredesutbrott, p
att kanske bli jagad frn hus och hem -- vntade -- som en helt naturlig
sak -- att allt skulle g som det brukade, i den ordning av brott och
straff hon, likt alla andra, syndande, trtta, av smsaker pinade, av
fruktan och hmnd evigt jagade verklighetens trlar, vant sig vid.

Han suckade. -- Vad han var lngt borta frn allt det dr -- s lngt att
han icke alls kunde hitta den vanliga synpunkten p det. Hade han ngonsin
gt den? Om s varit hade den skljts bort med allt det andra av de lnga,
susande evighetsvgorna genom det ofattliga Alltet.

Han log stilla.

Och i det vgade mnniskorna verkligen vva sina dvrgnt av lagar,
frbehll och ordningar -- dvrgnt av luft utan fste och bakgrund --
pjoller och lekverk, som de snott hop till skydd fr sin slhet, till
urskt fr att de sutto dr de sutto -- fr att de icke bttre frvaltat
sina pund.

Nej, det behvdes icke, tnkte han frbittrad, de uppfyllde allan
rttfrdighet -- de lydde sina sjlvgjorda sm lagar eller lydde dem icke,
bvande fr straffet -- allt som allt dock tillrcklig sysselsttning!

Pjoller och lekverk alltsammans, brott som straff, dygd som belning!

Och nd voro de hellre slavar under detta lekverk, hellre lto de sig
brytas ned i grunden av slhet och sorg, n de togo p sig sin ensamma
storhets brda, brto sig ur sin ombonade vr och trngde nrmare sitt eget
djup, hisnade sig yra, hrda och vanvettiga in i det.

Att de orkade! Att de brydde sig om att leva ett dylikt liv till slut!

Och hr skulle han gripa in bland dem med deras talestt! tnkte han i djup
olust. -- Nej, han gitte inte! Han endast mkade alltsammans. Han skulle
bara velat ta den dr lilla lidande, vredgade, sorgsna och ngerfulla
varelsen med sig ut och visat henne hur smtt allt det var hon glatts och
lidit av -- skulle velat liksom lyfta bort hinnan frn djupet, den tunna
hinna hon tryggt trampat p hela sitt lilla liv igenom, och visa henne hela
ondligheten av gtan dr inunder -- lra henne ana, hisna och flyga...

                                    *

-- Varfr sger du ingenting? ljd en darrande, ddsskrmd rst frn den
lilla, sammankrupna gestalten i hrnet.

Han sg upp. Hon mtte hans blick och snyftade frfrad till. I dess
stelnade djup lekte en drmmande bl lga, som mareld p vatten. Den liksom
fosforescerade hans ansikte, dr det lyste underligt fridfullt blekt i
lampans grella ljus. -- En frmling var han -- en oknd frn oknda lnder!

Och hon -- hon var rdd!

Men d hjde han sin tankspridda rst, liksom lngt bortifrn.

-- Du frgar varfr jag ingenting sger! Ack, kra, r dr ngot att sga?
Kan det ngonsin bli ngot?

Han teg, tnkte och talade s igen. -- Du trodde jag skulle bli krnkt och
srad, att jag skulle bry mig om att folk skrattade t mig och trodde jag
var galen.

ter tystnade han helt tvrt och ryckte p axlarna, men icke hnfullt --
blott som om han icke fann ord.

Hon krkte sig, liksom nra att kvvas, dr hon satt.

-- Sg ngot! Fr Guds skull, sg ngot! bad hon i pina.

-- Kra, vad skall jag sga? frgade han n en gng, helt trtt.

-- Du har ju rtt -- det r mitt fel alltsammans. Jag borde icke haft ngon
hos mig, som var levande p det vanliga, lilla sttet...

Han sg p henne, vnligt och blitt, som p ett barn. -- Du har nog inte
haft det s gott, stackars liten, slutade han med lugn mildhet. -- Frlt
mig om du kan eller g, om du tror du blir lyckligare fr det.

Hon sg blott p honom med halvppen mun. Det var som om strmmar av is
skljt ner ver hennes heta, lilla kropp. Hon ppnade munnen nnu mer,
frskte f igen andan, f luft och ord.

Men bleknade s helt pltsligt och skrek till, pekande med ett darrande
finger p ngot bakom honom.

Han vnde sig snabbt om.

Dr stod Vile, en lng ung man, s blond att han formligen strlade i sina
gula oljeklder, med tjocka, hngande mustascher ver en vermodigt buktad
mun och smala sjgon, lysande, som bla lyktor, i sitt bruna ansikte. Men
just nu var han mycket blek. Hans lppar darrade -- i sin hpnad skte han
pinad efter ord och tog sig till slut om strupen med tv fingrar.

Ty Erik Utbult hade pltsligt skrattat t honom, skrattat helt ofrstllt,
lutad mot sin drrpost, utan att ndra en min, blott betraktande honom med
kyligt och vnligt frakt.

Med nnu ett rop sprang fru Utbult p drren. Nu stod hon bakom den,
lyssnande efter det frfrliga, som skulle brja drute, och darrande s
att hennes tnder slogo mot varandra. Men hon stelnade till av hpnad d
hon hrde sin mans rst, lika lugn och frnvarande som alltid.

-- N, var det ngot Vile ville?

Hon hrde hur lotsen vtte sina torra lppar.

-- Det kommer en ngare sder ifrn, sade han slutligen, sklvande p
mlet. Lbom r i tur, men i det hr vdret kan jag inte g ensam hem med
bten.

-- Gott, jag kommer, s snart jag ftt oljeklderna p.

Det blev en sekunds paus. ter brjade hon darra.

Men s ljd nyo Erik Utbults stmma, blott en nyans mera tankspridd och
opersonligt hnfull n nyss.

-- G nu.

Vile gick sin vg -- i hans rygg brnde som eld den blick han ftt till
avsked, det stela, bla gonkast av ofattlig mkan, som skrmt honom mest
av allt.

I hans inre vxte och vxte en bvande frga.

Vad mnade frmannen gra med honom? Hur tnkte han hmnas? Hur? Om Utbult
varit som vanligt folk -- d skulle han inte varit rdd. Men nu visste han
ingenting -- begrep ingenting -- kunde alls icke fundera ut vad den dr
tysta djvulen mnade ta sig fr.

Aldrig bar han sig t som andra, som om han varit en riktig mnniska. Gud
vete vad han var -- tokig frsts! Och med honom skulle han g i bt!

Han drog upp axlarna, isad av skrck. Kom han med livet frn den hr
seglatsen skulle han d genast ska transport till ett annat stlle. Om,
ja! Men nnu fanns tminstone en utvg kvar -- att frska vertala gubben
Lbom att lta honom f g i ngbten i stllet, s att han slapp segla hem
ensam med sin frman.

                                    *

Men inne i sitt rum stod Erik Utbult och hade redan glmt honom, som han
glmde allt i den vanliga, verkliga tillvaron. Sedan lnge hade allt i den
glidit frbi hans ron, likt ett betydelselst sorl, ett tillflligt
buller, som ej alls kom honom vid, dr han gick i sina drmmar. Det hade
kommit honom litet nrmare fr tillfllet, men han tillmtte det ingen mera
vikt fr det.

Fridfullt och frnvarande gick han och tog p sig sina oljeklder, belten
med att komma ut frn allt det kvava lekverk, som frvirrade honom med sin
fordran att tas p allvar.

Men s hrde han sin hustru grta i kket och gick dit ut fr att trsta
henne och sga farvl.

Hon satt hopkrupen framme vid bordet, dr fotogenkket brann. Lgan lyste
rd p hennes spda, gyllene nacke och skakande axlar.

Han lade blitt sin hand p dem. Hon sg upp helt skrmd -- in i hans stela
ansikte, vilket skimrade sllsamt vitt i skuggan av den mrka sydvsten,
dr han stod bjd ver henne, lng och skugglik i sina blanka, mrka
oljeklder. Hon drog djupt efter andan av skrck. Det lg en skugga ver
honom, en svartblek skugga av storm och dd och i den lyste han som ett
tersken av ngot ofattligt, skrmmande ondligt.

En kall flkt av olycksaning genomisade henne -- hon sprang upp och kastade
undan hans hand.

-- Hu, du skrmmer mig! sade hon darrande. Han vnde sig tyst om och gick
utan ett ord. Gripen av pltslig nger fljde hon honom. Men han hade redan
stngt drren. Hon sprang till fnstret.

Klockan var redan ett p natten och ett vilt och sorgligt sken, varken
dags- eller nattljus, bvade ver havet.

Vldiga, snderrivna fragment av skyar drevo fram ver himmelens ofantliga,
askgr djup och slckte nstan mnen, dr den dallrade, blek och frusen,
med ett liksom halvdtt sken. I det skymtade hon blott otydligt mannens
ensamma gestalt p den branta stigen ner till btbryggan. Och brast
pltsligt i ohejdad grt. En smygande kallsvettig rdsla fr allt och
ingenting hade gripit henne -- ett beklmmande, ddssjukt vemod. Allt var
s olycksvarslande.

Hon snyftade och grt -- rutan blev immig av hennes trar -- hon torkade
ivrigt av den.

Drnere i hamnen lade bten just ut -- hon sg sin man st i brunnen
bredvid den gamle lotsen Lbom med hans vilt flygande gra skgg. Men vid
rodret blnkte den gula oljerocken. -- Vile! O, gode Gud, de skulle bli
ensamma p hemvgen!

Skakande av kld vid denna tanke gick hon tillbaka ut i kket och sjnk ned
vid bordet, med sina dystra, gula gon i hjlpls ngest fsta p fnstret,
utanfr vilket dimman redan stod s tt att den skymde allt.

Fr var minut tjocknade den vita vggen allt mer.




III.


Ute p sjn vaggade reservbten framt i dimman och regnet, vilket sakta
brjat falla.

Den var p hemvg och de tv mnnen ensamma, ty Vile hade icke kunnat frm
Lbom att avst sin tur t honom.

Nu satt han till rors, likblek av spnd, frfrad vntan p det
oundvikliga. Med gonen stelt fstade p Erik Utbult, hopkrupen bevakande
varje hans minsta rrelse, ryckte han till vid varje knpp och tnkte: Nu!
Nu! -- utpinad av spnning: Ack, mtte det vara nu!

Men alltid var det falskt alarm. Alltjmt tyst och stilla satt Erik Utbult
i brunnen med hnderna i fickorna, sin korta snugga i munnen och sina
stela, bl gon, orrliga som stenar, riktade mot lotsen, vilken krp ihop
och vndades under dem utan att ha en aning om att frmannen dock alls icke
sg honom, alls icke tnkte p honom. Frsnkt i ruvande ro tnkte han icke
p ngonting, vaggade blott fram och tillbaka med btens rrelser, vaggade
vidare och vidare genom det mjukt och tyst stigande diset.

Hundskrs fyr blnkte till.

Dimma, regn, vattnets rytmiska upp- och nedsugande under klen i ett
oavltligt suckande sus... Hela den tckniga, vita vrlden var som en
jttesncka, fylld av dess sllsamma, liksom stelnade och lugna oro.

Men pltsligt skallade ett lngdraget dovt vrl genom rymden.

Det var mistluren p Tnga, som brjat g -- med dystra uppehll kastande
ut sina tjocka, ra rytanden. Dr de ekade genom tomrummet mellan Kattegatt
och himmelen kommo de honom att tnka p ondliga vidder av tcknigt
vatten, vari urdjur kmpade. Det var som om de tonat genom en alldeles tom
och ihlig vrld -- som om intet funnits till utanfr dimmans sakta
framvltrande bankar.

De kommo efter dem och omslto dem i allt trngre kretsar. Men bakom de
ttnande molnen hrde han havet tissla och tassla allt starkare -- vinden
friskade snabbt i.

Han mumlade ngot fr sig sjlv och Vile slppte rorkulten.

-- Nu!

Men ven denna gng hade han misstagit sig. Frmannen stod vnd frn honom
och lyssnade spnt utt vattnet.

-- Nu ha vi dem hr igen, upprepade han lugnt. Men Vile svor till, trots
sin lttnad, ty med dem menades den hemvndande fiskeflottan, vilken de
mste genom fr att komma tillbaka till Tnga igen. Men tjockan var nnu s
tt att man knappast sg handen fr sig och fiskarna brukade varken hra
eller se, stadda, som de voro, i en vild kapplpning om vem som frst
skulle komma in till Kalvsund och f bsta priset fr sin fisk.

-- Gr blossen klara, s tar jag rodret, ljd ter Erik Utbults rst,
upplivad som alltid d fara var  frde, hur stor eller liten den var.

De bytte plats och Vile gick till plikten.

En stund av spnt lyssnande frgick.

Klvattnets porlande var nnu det enda som med tydlighet kunde urskiljas,
men pltsligt brt ett annat ljud fram genom det -- ett monotont dunk,
dunk, dunk. Likt pulsslag i en vldig feberdrm ljd det genom tjockan.

Lutad ver rodret spanade Erik Utbult ut i det kalla tcknet, vilket stod
lik en vit mur kring den blnkande vta bten och en liten ring av oroligt,
grtt vatten nrmast den. Han hrde det dova ljudet nrma sig allt mer.
Sakta och liksom hotfullt vxte det till ett djupt, surrande sorl,
oavltligt stegrande sig, likt bruset av ett vattenfall, vilket man nrmar
sig men nnu icke ser.

I nsta gonblick blnkte lyktor till bde styrbord och babord om dem --
rda, lysande som blodspr i allt det dsliga vita -- grna, liksom
skrikande av fasa i den dova, dunmjuka tystnaden.

-- Facklan! Tnd facklan! ropade Erik Utbult.

Tjrblosset flammade hastigt upp i fren, blodande ned hela bten med sitt
dystra ljus.

Vile svngde det hgt ver sitt huvud. -- Se upp! Se upp! skrek han med
sina lungors hela kraft.

Och som en terrier i en boskapshjord, s strtade bten sig nu huvudstupa
in bland lyktorna.

-- En grn frut!

Den skar deras kurs i rt vinkel, kilade ver den, likt en rtta ver en
grnd, nstan alldeles under deras bogsprt, och visade dem under en enda
andls sekund sin besttnings spnda, vita ansikten.

Erik Utbults vilda hjrta sjng hela tiden av frjd -- han levde i sdana
stunder -- levde med ett liv s intensivt att det, likt en fackla, svngd i
mrkret, visade honom mnniskornas nstan pinsamt rika resurser av kraft
och makt, liggande obegagnade vid sidan av allfarsvgen.

Han hejdade ett rop av gldje p sina lppar och, spelande bilboquet med
faran p sitt vanliga stt, svngde han frst i sista minuten om rorkulten.

Pilsnabbt slt sig dimman om det mrka skrovet -- nnu en liten stund av
spnt lyssnande och motorernas dunk blev allt svagare, de ilskna ljusen
bleknade pltsligt bort.

Allt blev ter tyst och livlst i det sakta strilande regnet.

Tills ett hgt rop nyo ljd frn Vile -- Se upp! Se upp!

En rd lanterna blnkte till p styrbords bog. Det var en frsenad trlare,
vilken kom lnsande fr full fart, medan de sjlva nu seglade bidevind fr
styrbords halsar. Den andre skulle allts vika, men tycktes icke vilja gra
det; sg vl deras bloss men gav sig icke tid att tnka annat n att de
voro en medfljare och hrde antagligen icke Erik Utbults vredgade rop:
Galningar drborta, fall d, fall, eljest skr vi hop!

Ty pltsligt sg han ocks deras styrbordslanterna. Som tv onda gon
glimmade nu bgge ljusen mot honom och ut ur dimman gled ett stort, mrkt
skrov, purpurfrgat i skenet frn Viles bloss. Likt en skugga ur en
laterna-magica p tjockans vita vgg gled det allt nrmare, rakt p dem,
som om det velat g tvrs genom dem.

Med hela sin kraft kastade Erik Utbult sig mot rorkulten och skt upp den i
lovart, fr att om mjligt g klar genom att falla.

Men fr sent -- han sg det genast -- han slppte rodret och stod med ett
sprng vid det stlle dr livbojen lg fstad.

-- Hoppa, Vile! Hoppa! skrek han. Klart och lugnt, likt ett stlblankt
svrd, trngde hans starka, befallningsvana rst genom den kr av
frvirrade, rdvilla utrop, som ljd frn fiskebtens dck, dr man nu
upptckt sitt misstag och arbetade p att g ver stag.

Men frgves.

Han vnde p huvudet, medan han arbetade med bojen. I den dunkla men
mktiga aning, vilken i detta gonblick fattat honom, sade han liksom med
denna fulla, starka blick ett leende farvl till livet, det vanliga, lilla,
verkliga och trnga, han s lnge varit beredd att lmna.

Nu var stunden kommen!

Tyst sprang han fram till relingen. Dr trngdes fiskarnas mrka,
arbetande, ropande skuggor p trlarens obevekligt framglidande dck -- dr
hoppade Vile rtt ut frn fren, nnu med blosset i handen s att gnistorna
yrde om honom, d han dk ned i dimman.

I samma gonblick rnde de bgge btarna hop midskepps.

Den stora, tungt lastade trlarens skarpa fr krde rakt in i lotsbten,
likt en kniv i ett brd.

Ett kort, mngstmmigt skri frn fiskebten -- ett raspande, skrande brak
av uppslitna plankor och snderbrckt tr. Och s -- intet mer.

Som en sten sjnk lotsbten och Erik Utbult med den.

Dimman slt sig fridfullt om den -- en minut och vattnet hade jmnat ut
sig, som om de aldrig sjunkit.

                                    *

Fiskarna hade ingen jolle och de andra btarna voro fr lngt borta fr att
ns av ngra rop.

De svngde emellertid genast bten, vilken var skadad och lckte svrt, och
manvrerade den fram och ter p olycksplatsen, fr att frska finna de
frolyckade.

Men frgves. De blossade och ropade, men dimman kvvde ropet och regnet
elden. Och intet ljud frnams till gensvar.

Till slut tog deras bt in s mycket vatten att de sgo sig tvungna att
begiva sig drifrn -- lugnande sina samveten med att de gjort vad de
kunnat -- stannat kvar, tills de sjlva hllit p att sjunka. Men i alla
fall, fr att ingen skulle f ngot att sga, mnade de frska segla fatt
ngon av de andra btarna och i dess jolle tervnda till olycksplatsen.

-- Inte fr att det kunde tjna till mycket -- de hade nog ftt ett slag av
ngon spira och gtt till botten med bten, bgge tv.

Hemskt var det, sade de sinsemellan, synd om Olaus Vile, som var s ung!
Och synd om verlotsen ocks, frsts! Men kanske nd bst fr honom, som
skedde, fortsatte de, han skulle vl nd snart blivit avsatt annars, s
galen som han var och vrre blev han ju fr var dag. Fast en karlakarl,
sade de beundrande, ja, det hade han varit, en rasande vghals, men en man
modigare n ngon annan p kusten i mannaminne!

Dock, en frstulen tanke, som ingen vgade uttala men alla tnkte, lekte
hela tiden p djupet av deras tungsinta, beklagande tal. -- Nu, nr
troligen bgge tv gtt till botten, skulle ingen kunna komma och vittna
mot dem fr deras huvudlsa manvers skull!...

Och slunda -- uppskakade, men med hemligt lttade hjrtan -- begvo de sig
p vg igen och frsvunno i tjockan.

nnu en stund vrlade mistluren ver den vaggande, vita vattenknen -- s
slutade den pltsligt. Ty en skarp vind hade brjat blsa och slet lngsamt
snder dimman till spridda flak och bankar.

Mellan ett par av dem blev pltsligt en stor cirkel skummande, grtt vatten
synlig och i den tv mnniskohuvuden, vaggande upp och ned -- Erik Utbults
bredvid Viles, hans armar stdjande denne.

                                    *

Erik Utbult hade dragits med av sugen d bten sjnk, ned till isande djup,
vilka tryckte p hans huvud, tills han trodde det skulle sprngas i atomer
och sedan kastat upp honom till ytan igen med en enda, svindlande hastig
stt.

nnu en gng rycktes han ned -- och stttes s nstan medvetsls ter upp,
bldande ur ett djupt sr i nacken, som han vl ftt d bten sjnk, men
alltjmt fasthllande sin livboj, alltjmt leende i ett stelnat, vilt grin,
dr han kastades kring av vgorna, kippande efter andan i ddens smrtsamma
hnryckning.

Dock -- d Vile flt upp ett stycke frn honom, nnu medvetsls efter det
slag ven han ftt, d han fljde med bten ner, blossade hans gamla
instinkt att hjlpa och rdda, dr ingen annan kunde det, upp igen.

Med en vermnsklig anstrngning betvang han sin yrsel fr en sekund och
lyckades f tag i lotsen innan denne sjnk fr sista gngen. Han lade hans
armar ver bojen och hll mdosamt fast honom, tills han terkom till
medvetande. Men d han gjorde detta mrkte Erik Utbult det knappast, mrkte
icke heller den unge mannens uttryck av ondlig hpnad, d han kommit till
sig s pass att han kunde uppfatta vem som rddat hans liv. Skyggt och
hftigt drog han sig ur Erik Utbults beskyddande tag och brjade simma
bredvid honom s gott han kunde, rdbrkad och utmattad av slaget, som han
var. Men det drjde icke lnge innan han knde att hans krafter runno frn
honom, likt vatten, och frskrckelsen slet genast ett skallande rop p
hjlp ur hans strupe. Dovt, som ropat i en tunna, ljd det ver det
dimhljda vattnet.

Men vid ljudet av den frtvivlade rsten vaknade Erik Utbult till ur sin
dvalas berusning. Lngsamt kom han tillbaka till verklighetens frmmande,
lilla vrld med dess rdsla, feghet och skrik.

Redan liksom frn andra sidan sg han nstan undrande p den skrckslagna
varelsen bredvid sig och hrde lngt, lngt nedifrn hans ngestfulla
viskning: Bten, verlotsen, bten! Mste den inte komma och rdda oss? Den
skar honom i ronen -- skar genom den brusande friden i hans inre. Han
skakade p huvudet fr att bli den kvitt, men den fortsatte med stigande
ngest och entrgenhet. Rrd till slut av dess barnsliga fasa frskte han
mdosamt dra sig till minnes vad som hnt. Det klarnade fr honom -- han
kom pltsligt ihg det och ppnade lpparna till ord, som han knappast
sjlv hrde, s lngt borta frn honom ljdo dessa betydelselsa fraser om
tlamod och hopp -- om att rddning skert kom, men att det nog tog tid.

-- Tar det mycket, s sjunker jag nog innan dess! avbrt Vile. Han var
redan blek som ett lik -- hans av kld bla hnder rrde sig blott matt i
slappa simtag -- allt hopplsare blev den blick han allt oftare snde kring
den tckenmur, vilken nnu utestngde honom frn den vriga vrlden,
ngestfullt spanande efter en hjlp, som aldrig kom.

Slunda gick timme efter timme och med dem flt Erik Utbults blod -- gick
och gick -- flt och flt -- tills han frlorat varje spr av frmga att
mta tiden, att mta ngot -- tills allt tycktes honom st stilla, liksom
frn begynnelsen.

Ty nrhelst han ppnade gonen sg han samma vilda och dock orrliga
skdespel -- ver honom himmelens stormiga valv, darrande fr vinden, dr
den kom farande i isande sttar, drivande dimman framfr sig, likt
skrckslagna hjordar -- under honom havets svallande, grna massor, utan
ett liv p sin yta, frsvinnande under mistbankarna, vltrande fram ur dem
igen -- en dslig och gtfull vrld av storm och tcken i gryningens
olycksbdande, gravkalla ljus.

Och i det vaggade Erik Utbult p sin livboj, leende sitt vilda, ljusa lje.
Hans vrld var ny, byggd av dd och dimma. Allt det gamla lg under
horisonten -- Tnga, fastlandet, den dr historien frn i gr -- vad det
var lnge sedan -- allt, allt. Var?

Det brydde han sig icke om -- med allt det dr var han kvitt fr alltid --
fr alltid lssliten frn sin klippa i bakvattnet, fr alltid slungad ut i
krafternas fullhet -- fr evigt ryckt ur sitt eget lilla sammanhang och in
i Alltets stora.

Han log i nstan medvetslst jubel, piskad av vgorna, nstan begraven av
dem, bredde han bldande och dende ut sina armar, jublade han dem till
mtes, sjd han ut med dem -- skummande med havet, ropande med vinden -- s
ett med allt att han var intet...

                                    *

D kved det pltsligt till bredvid honom. Han ppnade gonen, nnu en gng
kom han tillbaka till det liv han trodde sig redan ha lmnat.

Blott ett litet stycke frn honom tog Vile kvidande nnu ett par ddstrtta
simtag, med slutna gon och huvudet dinglande hit och dit, som om han
alldeles frlorat herravldet ver det -- han liknade redan en dd.

Men nnu ett stycke lngre bort lyftes, pltsligt och blekt, likt en
spksyn, en vl bemannad jolle upp av vgorna, fr att drp lika pltsligt
och overkligt frsvinna igen.

Men Erik Utbult hade sett den. Och hade ocks sett att Vile icke ens skulle
orka hlla sig uppe tills den hann fram -- utan livboj!

Med uppbjudande av sina yttersta krafter krngde han sig ur sin och simmade
fram till lotsen. Han hann honom just som han sjnk och lyfte honom med en
sista anstrngning i bojen.

-- Mod! Mod! De komma! skrek han i den nstan medvetslses ra -- in i det
sista hjlpande -- fr stark att icke verflda nda in i dden.

Med ppna armar vlkomnade han den -- vlkomnade han allt.

Ty nu var han ntligen liv -- liv s levande att det var dd -- att det
smlte hop med den och, som havet och stormen, var frstrelse, var rasande
begr att prva sin styrka till bristningens grns.

Och ntligen, ntligen ver den -- i ett vansinnigt hopp att icke kunna
finna den -- att f veta -- att fr evigt bli fri...

                                    *

Dimman kom svepande igen -- likt ett frhnge fll det ver honom.

D det ter lyftes hade bten redan hunnit brga den medvetslse Vile, men
icke sett till ngon annan och icke hrt ett ljud i det tjocka diset.

S frsvann den under horisonten. Havet lg ter de, vltrade vidare och
vidare, upp och ned, i sin evigt stormande och dock evigt stillastende
cirkel under himmelens ondliga djup, dr morgonen nu stod, glimmande ljus
av sol och slta, framfr en ny dag i tidens evigt framflytande och dock
evigt stillastende strm.

Men genom tomrummet klagade vinden, klagade och viskade, viskade och
klagade sitt gamla, sllsamma, ohrbara budskap.

En kre -- s domnade den pltsligt av -- det var som hll den andan ett
gonblick.

Tystnad -- intet.

S lngt gat ndde -- intet.

S lngt tanken ndde -- intet.

Det, som varit Erik Utbult, den flkt, som burit hans ande genom livets
eviga rymd -- likt den lilla kre, vilken nyss smlt hop med nordanvinden
ver vattnet, hade den frsvunnit och gtt bort.

Vart?

Och varifrn?

Intet veta vi.

Intet...




BERTTELSEN

  "Ave, Cesar, morituri te salutant!"




I.


I mrkret lyfte hon trevande sin hand och lade den p sitt brst fr att
tminstone f litet sllskap av sitt eget hjrtas slag och frst att hon
nnu var kvar.

Jo, det hll alltjmt p. Rastlst arbetade det i sin ensamhet mitt i det
tunga, tysta dunklet -- tickade brdskande, tligt och regelbundet --
tickade och tickade, tills hon i vanmktig ngslan skulle velat hejda det.

Ty det skyndade sig alltfr mycket. Allt fr brttom hade det att kasta
bort sekunderna. De frsvunno ju oterkalleligen -- hon kunde aldrig f dem
igen. Och hon hade icke s ondligt mnga kvar.

Men hennes hjrta tickade stilla vidare och slungade oavltligt tiden bakom
sig ut i det gngna. Och hon mste flja med -- fram till nsta dag, tnkte
hon i ruvande bitterhet, och genom den mste hon s hasta till nsta natt
och s genom den -- ilande, ilande, utan spr.

Hon vred sig i sngen, vred och vndades och frskte fatta detta ofattligt
sprlsa.

Men kunde det inte -- kunde inte fatta ngot, sig sjlv, sitt liv, sin dd
-- nej, inte ngot.

Allt tappade hon liksom bort -- allt var s flyktande, s ensamt och litet
att hon icke kunde finna det igen.

Bort gled det och rann ut i mrkret, vilket susade av tid, likt en flod --
tomheten slk det och gled vidare -- n tommare. Och det var som rycktes
hon med, allt lngre och lngre frdes hon ut och tnkte, bvande av
hjlpls fasa -- I nsta gonblick, nsta kan jag ha frsvunnit och har
icke mrkt det, har frlorat mig sjlv i mrkret, fr evigt frlorat mig
sjlv...

Men hon kunde inte f fatt i ngot att klamra sig fast vid -- allt vek
undan fr hennes drunknande tankars grepp och blev till intet i detta
ofattliga, som intet var att fatta, emedan det var intet...

Allt mer och mer ppnade det sig -- till slut slog hon armarna om sin egen
lilla kropp, som fr att hlla igen -- hakade sig krampaktigt fast vid det
enda ankare hon hade -- sitt eget lilla, tickande hjrta -- ett s
brckligt och vrnlst ting, dr det dunkade, hrt och hammartungt av
skrck, i hennes brst.

I nsta gonblick kunde det vara brustet och hon borta. Ack, hnder, hnder
att hlla i!...

                                    *

Intet svar, intet ljud -- blott mrkrets sus kring hennes ensamma sng. Med
vidppna gon lg hon dr och stirrade in i det, spnt lyssnande,
ngestfullt vaktande p det, som smg omkring drute, smg i allt nrmare
kretsar fr var natt -- var dr alltid och lyssnade och vntade. nnu en
liten tid s hade det henne -- nnu en liten tid av vntan och vemod och
hon mste flja med -- ur livet och in i dden, likt en fngen frmling ur
ett frmmande land i ett annat.

Ingen fanns som hll henne kvar. Ingen, som kunde gra det.

Till sjlvfrsvar frammanade hon ngsligt alla deras ansikten, vilka hon
knde och hll av -- sist sin lskade moders. Nej, ingen, ingen! Alla voro
de fr lngt borta -- skilda frn henne av hennes des avgrund.

ver den kom blott ensamhet.

                                    *

Ensamhet -- alltid ensamhet.

Den skuggade hennes korta dagar, den ena den andra lik, som vattendroppar,
dr de tomma fllo ned i tomheten. Den vek aldrig frn henne.

Och nd hade vl f mnniskor fler vnner n hon.

Folk kommo till henne och gvo henne frtroenden och talade ut sina
hemligheter, bekymmer och sorger i henne, som i en biktstol. Det var som om
ngot hos henne, vilket dock icke var hennes egen frtjnst, frikallat dem
frn alla vanliga frsiktighetsmtt och masker mnniskor emellan. De tyckte
att de andades lttare hos henne, som om luften dr varit klarare och hgre
n kring andra. Deras rster blevo s fria och blida och, hurudana de n
annars voro, s logo de, antagligen, utan att veta varfr, sdana dallrade,
sllsamt dla och frtroliga ljen mot henne. Var det icke som om de
dunkelt frnummit den kalla flkten frn den skugga hennes nalkande de
redan kastade framfr sig? Omedvetet ville de kanske trsta henne och vara
snll mot henne -- goda, som de alla voro, innerst inne i sina hjrtan.

Det visste hon, ty fr henne visade de sig alltid sdana de voro. Annat
skulle inte lna sig, hade en av dem en gng sagt till henne, ty jag r
sker p att du i alla fall skulle se rakt igenom mig.

Men jag r ocks sker p -- fastn jag inte vet varfr -- att du ser allt
p det rtta sttet, det som ingen annan kan finna!

D hon nu tnkte p detta, mste hon le fr sig sjlv, det tunga leende hon
hade i ensamheten.

Han visste inte orsaken, men hon hade sjlv mycket vl reda p den.

Det var fr att alla andra voro mer eller mindre jviga -- skulle leva
mycket lnge till och bullra vidare, som parter i det stora mlet, under
det hon stod utom allt och snart skulle g.

Drfr var det i sjlva verket icke underligt att de vgade anfrtro henne
sdana saker som de ibland gjorde -- saker, vilka skulle frt dem i
fngelse om hon inte tegat.

Det lttade dem, sedan gingo de trstade och sade att hon talat mod i dem
och givit dem nytt liv och att de lskade henne.

ter log hon sitt sega, sorgsna lje.

ven hon hll ju av dem -- mycket till och med.

Men nd -- som drmmar, vilka en annan drmmer, skymtade de frbi. Djupast
inne angingo de henne icke, angick icke deras vnskap eller hennes egen
vnskap henne heller.

Drinne fanns alltid kvar ngot sorgset, oberrt och likgiltigt, avskilt
frn allt annat av en stilla lyssnande frbidan p det oundvikliga. Hon
ltsade icke om det. Hon talade och handlade och var alldeles som andra.
Men det hjlpte icke. Skuggan stod alltid ver henne -- d och d fll den
djupare n eljest. D smg hon sig bort, ty annars smgo sig mnniskorna
frn henne.

                                    *

-- Varfr stanna de aldrig? tnkte hon nu i sorgsen vrede -- tro de d att
jag alltid r stark, att jag bara r till fr att trsta och aldrig sjlv
behver trst? Icke medlidande -- nr var det ngon trst? Nej, gemenskap,
det var vad hon ville ha!

Men trots allt kylde skuggan dem, mrkte hon. Trots all sin godhet ville de
dock icke erknna henne som sin jmlike. En utomstende var och frblev hon
-- och just drfr bra att ha till frtrogen -- bra att g till med sorger
och vemod, emedan hon genom sin frndskap med dden ock var slkt med dessa
bgge.

Men gldje, jubel, ljus -- allt det hon skulle velat vrma sig med innan
hon gick -- nr skulle hon f dela det med dem?

Fr det gingo de till andra -- till dem som voro mera lmpade fr livet,
bttre i stnd att uthrda dess hrdhnta frjder och mdor -- gingo till
de skrattande, starka och trygga -- frbi henne.

Dr stod hon -- fr sig sjlv -- mste g vidare -- aldrig stanna -- aldrig
f tag i livet.

                                    *

Och d lskade hon det s som hon gjorde -- s ondligt och brinnande med
den smrtsamt brdskande och bristfrdiga krlek man har till det man snart
skall lmna.

Skulle hon annars lngtat och vntat s och s bnfallande strckt ut sina
hnder mot det oknda? I det knda fanns ju icke ngon, vilken ville
behlla dem i sina fr alltid! Skulle hon annars s ngestfullt bakom hopen
av vlbekanta och kra men dock s avlgsna ansikten spanat efter det enda,
som helt betydde ngot -- det oknda ansikte, vilket tillhrde hennes
krlek. Alla mnniskor hade ju sin, som de ngon gng mtt och knt igen
och kanske ftt behlla hos sig.

Varfr skulle d just hon icke ha ngon?

Mnniskor kommo, mnga mnniskor. De talade ord fulla av mhet, de liksom
bddade om henne med omedvetet medlidsam vnlighet. Undrande sg hon upp i
deras ansikten.

Men aldrig var det dens drag som hon vntade. Aldrig knde hennes hjrta
igen honom och blev glatt.

S gingo de igen och hon blev ensam -- blev ensammare och ensammare dr hon
satt -- stilla i skuggan, vilken fll allt djupare, vemodigt vntande det,
som kanske icke kom, icke hann komma...

                                    *

Hennes kinder hade gltt upp i mrkret. -- Ja, men det mste vl nd
komma! Det var ju s litet hon begrde. Hon ville ingenting annat n se och
igenknna den krlek hon skulle kunnat ga om hon varit som andra. Ngot
annat visste hon ju att det icke blev, icke kunde bli. Ty inte kunde hon f
ta upp en vanlig, varm och ljuvlig mnniskolycka i sin famn.

En drmlik smekning, ett flyktigt ord -- det kunde hon kanske f, men
allvarligare och varaktigare ting voro icke fr henne -- icke make -- icke
hem -- icke barn. Bleve hon mor skulle hon ju d av det.

Men fick hon bara veta att det ngonstdes bland jordens myllrande mngd av
mnniskor fanns en enda, vilken icke skrmdes av hennes de -- emedan han
var en del av det -- en enda, som icke blott ville ha trst och hjlp av
hennes sjls dende klarhet utan ville ha henne -- henne sjlv -- en enda,
vilken icke hyste medlidande med henne utan lskade henne -- en enda, som
var hennes -- s skulle hon vara njd, ven om hon icke fick se honom mer
n en enda gng.

Ty d vore det ju nd som hade hon ftt litet del i livet. D skulle allt
bli lttare, varmare, mjukare, skulle icke endast vara det hga och
fruktansvrda, varigenom hon nu irrade, uppehllen blott av sin vilja till
lugn och stolt vrdighet -- irrade utan ml, likt en hemls frga.

                                    *

Men fick hon icke det, blev hon utan svar p sin existens -- ett svar som
hon kunde frst -- hur skulle det d bli?

-- Hur skall det d bli, hur?

Hon hade satt sig upp och slagit sina smala, unga armar om sina knn och
vaggade, viskande fr sig sjlv, enligt sin ensliga vana, fram och tillbaka
i dunklet, som brjat grna av morgonljus.

En ny dag hll p att bryta in. Hon betvang sig och frskte fast se den
an. Lik alla de andra, naturligtvis! tnkte hon bittert. Och efter den
skulle s komma nnu mnga fler eller kanske blott f till, men alla lika
de fregende. Hon sg dem fr sig som en lng, gr tunnel. Genom den
skulle hon glida, lika drmmande och flyktig som hittills -- hdanefter som
frut levande livet p ett ondligt avstnd frn alla andra och p ett nnu
ondligare avstnd frn sig sjlv -- sitt verkliga jag -- det bvande,
ensamma hjrta som stolt och slutet vntade att snart ha slagit sitt sista
slag, djupt inne i dunklet, dr ingen kunde n det.

Hon bet hop tnderna.

-- Det vrsta hade hon nd kvar -- den stunden!

Och hennes lilla svarthriga huvud fll framt mot hennes knn i en mrk
och tlig frga. -- Var icke mnniskan dock ett alltfr svagt och brckligt
ting fr det stora, frfrliga liv och den stora, frfrliga dd hon hade
att genomkmpa? Var det icke fr mycket -- alltfr mycket -- ett alltfr
tungt och ensamt ansvar lagt p hennes ensliga sjl -- en sdan svag, liten
lga och dock det i vars ljus allting skte fatta sig sjlv... Det brann
och letade och led och hade s liten tid p sig och fick s litet veta, men
kmpade dock s modigt fr att f klarhet, tills den stund var inne, d
mrkret kom och slckte allt och det frsvann -- man visste icke vart --
blott att det icke tycktes ha varit till fr ngot.

Hon vaggade och viskade fr sig sjlv i gryningsljuset. Hennes sjl --
hennes stackars lilla sjl -- hon mkade den -- hon vrdade den -- tungt
var att bra dess korta storhet, dess tunga, ensamma, okunniga hghet --
tlamod, hjltemod fordrade det.

Och hon knt hnderna tillsammans. -- Giv mig det, viskade hon -- mod att
tiga, icke frga, jag fr ju nd aldrig svar -- icke klaga, jag fr ju
nd aldrig hjlp -- mod att vrdigt taga mot vad som helst -- hur svrt
det n r.

Men ack, gr det kort d, bad hon, gr det kort, ty jag orkar kanske icke
mycket mer. Och jag frstr ju ingenting -- bara att jag skall vara modig.

                                    *

Ty mest av allt fruktade hon att icke frm vara det intill slutet --
fruktade det till och med mer n detta slut.

Hon var sdan. Hon teg och log och nr det blev fr svrt talade och
skrattade hon.

Och alla som visste om vad som vntade henne -- Gudskelov, tnkte hon, de
voro icke mnga och hon hade bett sin mor lta bli att inviga fler, emedan
hon fick s underligt svrt att frdra dem eftert -- voro drfr p ngot
stt skygga fr henne.

Det var, mrkte hon, som gav hennes de henne en sllsam gtlikhet -- ett
visst spetlskt majestt, vilket folk vrdade och beklagade men ven skydde
en smula fr. Ty de kunde ju alls icke grunda ut vad en sdan som hon, med
betingelser s himmelsvitt olika deras egna, kunde tnka och knna och
visste drfr aldrig riktigt var de hade henne.

Minst av allt begrepo de sig p hennes glttighet, vilken gjorde att de
icke vgade sig p henne med sitt medlidande. -- Det skulle bara fattas!
tnkte hon hett.

Den rtte men ingen annan skulle bryta hennes ensamhet. Och trffade hon
icke honom skulle hon nog frst att bra den obruten -- skulle ingen f
frdmjuka henne. -- Man kan vad man vill! sade hon sig segt, skulle d
inte hon kunna gra nnu ngra leende grimaser till fr sin stolthets
skull.

                                    *

Just d slog klockan tta. Hon vek undan tcket med en otlig suck av
inbunden beklmning och steg ut p golvet, liten och smal i sitt lnga,
vita nattlinne, ver vilket hennes flta buktade sig, likt en tung svart
orm. -- Nu skulle hon brja med dem igen, de dr grimaserna, tnkte hon
betryckt, medan hon redde sitt alltfr tjocka hr och vlvde upp det ver
hela huvudet, likt en mrk hjlm.

Hrom dagen hade hon och hennes mor kommit hem frn Tyskland och hon hade
glatt sig t en liten tids paus i den stndiga vallfarten frn kurort till
kurort.

Men efter ngra dagar kom modern med nya uppbrottsorder. Och om ett par
timmar skulle de nu i vg till en liten , ngonstdes utanfr vstkusten,
fr att gsta hos en sjkapten, med vars hustru hennes mor rknade slkt
och vnskap.

Luften skulle vara s bra p det stllet s hr rs.

Allts skulle de stanna dr tills luften blev bra p nsta station i routen
-- en vinterkurort i Norrland.

Hon suckade en gng till. Det fanns intet hon var mera trtt p n dessa
sanatorier, havsbad och kurorter, dr man skulle behrska sig frn morgon
till kvll, omgiven av mnniskor, av vilka ingen var den man skte.

Men hon kunde ju inte grna ge uttryck t sin leda sa lnge hon sg att
vallfrderna gvo hennes mor litet lindring i hennes stndiga ngest fr
sin dotters liv.

Och nd kunde vl modern aldrig p allvar hoppas att de gvo ngon hjlp
-- den sjukdom, som hotade hennes enda barns liv var ju obotlig!

S att det hela var vl nrmast ett frsk att dva sin egen oavltliga oro
-- att frdriva tiden till det slutliga avgrandet.

Stackars lilla mor!

I detsamma spratt hon till vid ljudet av steg. -- Se s, dr kom hon ju
redan -- allts fort in i selen igen!

Dr hon stod mitt p golvet lyfte hon ofrivilligt hnderna med en tbrd av
ondligt, trtt tlamod -- en ny dag av tomhet -- -- nnu en -- --.

S snkte hon dem igen -- knutna fr ett gonblick -- och ppnade drren
fr sin mor, hlsande henne med det bekymmerslsa uttryck modern var van
att finna p sin dotters ansikte. Och som hon, det lovade denna sig dyrt
och heligt, aldrig skulle behva sakna dr. Ty den lilla fgelaktiga
varelse, som nu kom in i rummet och vnde sitt oroliga, mrka ansikte mot
dotterns mrka, lugna, var av den sorts mnniskor vid vilka man omjligt
kan frknippa frestllningen om ansvar och brdor av ngot som helst slag,
ja, vilka man omjligt kan tnka sig som riktigt fullvuxna.

Det var ngot s barnsligt bortkommet ver henne, ngot s hjlplst och
sprtt, att hennes dotter aldrig ens i sina mrkaste stunder nndes ty sig
till henne, aldrig hade hjrta att visa sig fr henne sdan hon i
verkligheten var. -- Stackars lilla mor, sade hon sig, hon hade nog nd!
Det lttade hennes brda litet att f tro att dottern var resignerad och
nstan njd. Och d fick hon vl tro det, d.




II.


P aftonen samma dag stod Miriam, dimvitt blek under sitt nattdvna, svarta
hr, bredvid sin mor p skrgrdsngarens dck och sg Kalvsunds brygga
komma stickande ut ur strandens skymning. Den liknade ett lngt
skuggstreck, vilket tycktes fiska efter ngaren med det lilla ljuset som
glimmade allra ytterst. Nu hade det den och strckte ut sig bredvid,
blnkande vt under den ensamma lyktans smntungt gula cirkel, vilken
liksom svvade fritt i den tjocka, mrkvta luften, blott upplysande
versta delen av sin ple. Under den rrde sig ett par otydliga gestalter i
diset -- en sprang fram fr att ta mot trossen, men den andre hlsade blott
med handen mot mssan.

Miriam sg gspande p honom och gick s ver landgngen efter sin mor,
fortfarande beklmd och motvillig men, som vanligt, frskansande sig och
sina stmningar bakom sitt skrmlika leende av vnlig sorglshet.

Men hejdade sig s helt pltsligt och liksom tappade masken. Gestalten
under lyktan -- en lng, smal, uniformerad man -- hade stigit fram till
hennes mor, fortfarande med handen lyft till honnr.

Fru Bamberg, vars lilla spetsiga ansikte nstan frsvann i allt hennes
strida, mrka plsverk, tog mot honom med en strm av ord. Miriam stod tyst
bakom henne med sina annars s frnvarande gon pltsligt fyllda av levande
ljus.

Som om han knt deras sllsamt betydelsefulla tyngd lyfte han upp sina
egna.

Tvrs ver de andras huvuden mttes deras blickar.

Lngsamt bjde Miriam sitt hrtyngda huvud bakt, ppnade gonen liksom
trstigt nnu mer och drack hans blick, tigande, djupt och girigt. Hennes
lppar sklvde -- ett ljust och undrande lje av nstan smrtsam gldje
delade dem ltt.

Och som om de varit prlor p en och samma trd, vilken ngon just d ryckt
i, s dallrade nu p hans lppar samma hpna lamslagna lje, bvade i hans
stela, bla gon samma sllsamt viljelsa hnryckning.

En sekund av lgande ljus, som flammat upp och frsvunnit, men hunnit visa
dem ett och samma brinnande under -- s frnummo de bgge detta frsta
gonblick.

Sedan blev allt mrkt igen -- han mrkte ter dimmans kalla vta mot sitt
ansikte, hon hrde nyo sin mors tunna, alltid ngsliga rst --
verkligheten omgav dem p nytt.

Frvirrade vnde de sig frn varandra -- trodde att hela vrlden sett deras
pltsliga, gtfulla sinnesfrnvaro. Men ingen tycktes ha mrkt ngot
ovanligt och de frskte inbilla sig sjlva att de heller icke gjort det.

Var fr sig sade de sig att det hela blott varit en hastig villa, en
besynnerlig, vaken drm, ett sllsamt gyckel av deras fantasi.

Dock -- de vgade icke se p varandra. Ty de knde bgge, ehuru utan att
nnu vga tnka det, att vad de n sade sig, s hade dock avgrandet redan
skett -- verlmnandet -- igenknnandet.

Miriam tnkte, dr hon tyst gick bredvid honom ner till hans bt -- tnkte
ter och ter i en underligt tung och desdiger berusning -- r det du? r
det verkligen du!

Fr honom hade allting stannat i sin gng frn den sekund han mtt hennes
gons budskap av de och drm.

I den stora, bedvande tystnaden ropade det genom hans p allt annat
pltsligt tomma sinne -- Vad r detta? Vad r detta? Han dristade att se p
henne frn sidan -- sg i dunklet fga mer n en svart skugga. Men han
knde i alla fall hela henne. Med varje nerv i sin kropp frnam han varje
linje i hennes. Den lidande, glidande, smngngaraktiga rytmen i hennes
rrelser ekade genom hela hans varelse. Som ett smrtsamt ljuvt och
vemodigt stygn i sitt hjrta knde han den passivt sega bjningen p hennes
sm skuldror och nackens trtta fall under den stora, tunga kasken av svart
hr, vilken drog hennes lilla huvud bakt.

Hon vnde det t honom. Likt en skygg smekning -- ngot ondligt sorgset
och flyktande frnam han den hastiga glimt han fick av hennes ansikte, dr
det liksom slumrade, insvt och intvingat i hrd slutenhet, under hrets
mrka dunkel. S vnde hon ter bort det. Han sg blott en bjrtvit kind
och en tunn, liten mun, sammanpressad, som i alltid spnd vilja. Men han
anade redan allt om henne -- visste det liksom p frhand. Hennes vsens
vemodiga gld, dold och kuvad och nrd i vergiven, tyst stolthet, hennes
gons mrker av ruvande vntan, all hennes ensliga, ddsmrkta ljuvhet --
allt knde han och knde han igen.

Dock icke med sitt minne utan p ett underligt, dunkelt uppflammande stt
-- som om han varit fdd med hgkomsten av det men icke frrn nu kunnat
komma p den -- med sitt innersta rda hjrteblod, vilket flg i pulsarna
och bultade i hjrtat och susade och sjng -- Vad r detta! Vad r detta!

Och redan visste det -- visste allt.

                                    *

Genast de kommo ned till bten gick Miriam fram till den stora styrluckan
och satte sig i den. Ty drupptill, vid rodret, skulle han vl sitta,
tnkte hon. Han hade visst haft fr avsikt att g ner, men nr han sg
detta gick han genast akterver.

Fru Bamberg stod en stund och ngslades ver att dottern skulle sitta uppe
p dck, men han lugnade henne med att det alls icke var fr kallt, och d
gick hon ntligen ned.

-- Jag tar rodret, sade han till lotsen, vilken redan satt vid det. S gick
ven denne ner och de voro ensamma.

Miriam knde det i hela sin varelse, likt en nstan bedvande, ljuv och
orolig tyngd. Men hon tvang sina hnder stilla och satt kvar, mjukt
fljande med varje rrelse av btens porlande, snabba frd. Den gick genom
ett formlst, grtt dis, som varken var mrker eller ljus utan blandade hop
himmel och hav i ett och samma overkliga kllardunkel.

Men genom det dallrade d och d ett underligt, avlgset sken, vilket
tycktes komma ngonstdes lngt underifrn horisonten.

Rakt genom stnket, d fren skar genom, droppade det blekt guldstoft ver
hela bten, nda fram till dem bgge.

Hon sg skenet stryka ver hans ansikte och uppenbara hans p henne fstade
blick, drp hastigt fylla rymden ver dem och sedan d bort i dess ovissa
grnad bakom hans svarta silhuett. Hennes gon frlorade sig i den ilande
skymningen, men vart hon sg knde hon dock -- som hade den varit djupt
inbrnd i hennes gon -- nrvaron av den mrka gestalten vid rodret med ena
armen kastad ver det, vibrerande det fram och ter med en maskinmssig
vanerrelse. Orrlig reste den sig mitt i havets och himmelens flyktande
fantom som alltings mrka medelpunkt -- det enda, vilket var verkligt och
frblivande, medan allt annat blott glimtade till och frsvann innan hon
hunnit uppfatta det, dr hon satt och stirrade in i det levande mrkret som
in i sig sjlv och sitt de. Och inne i det visste hon att tv andra gon
lika orubbligt blickade tillbaka p henne och genom henne p sitt de.

S seglade de in i det -- seglade och seglade genom det dallrande skimret
frn fyren p Tnga. Det kom i strlar och krossades till glimmande stoft
och frsvann i luften men kom igen, fr var gng allt starkare, lekande sin
ljuslek med det flyktande dunklet.

S dk sjlva ljuskllan upp vid horisonten -- en stadigt brinnande, liten
vit punkt lngt borta ver det svarta vattnet.

D strckte han ut armen och talade fr frsta gngen p aftonen till
henne.

-- Dr, dr det lyser, skall Ni bo -- hos mig.

I hans rst voro som lnkar och band av mhet. De drogo henne s saligt
ttt intill honom.

Hon log och knde att hon fre denna kvll aldrig verkligt lett. -- Ja,
svarade hon bara. Ja, ja!

S tego de bda medan ekot tonade och tonade, djupt drinne i deras
gemensamma hjrta.

                                    *

D han lyfte henne i land p den hga bryggan vid sin  och knde hennes
lilla kropps alla bvande linjer smyga sig in i hans famn och blott
drjande skiljas frn den talade han fr andra gngen till henne -- bara
ett ord: Vlkommen!

Och sedan yttrade han p hela kvllen knappast ngot mer. Icke heller hon
talade vidare.

De hade ju ingenting att sga varandra. Allt var ju redan sagt. Den tystnad
de tego tillsammans innehll ju redan ting som ingen annan tystnad, dem och
andra mnniskor emellan, ngonsin skulle kunna innehlla. -- Underverk?
Sjlvklara saker? Ack, bgge delarna, men fr hga fr ord, omjliga att
utsga.

De sgo p varandra -- alltid -- icke en enda gng -- tnkte icke, knde
icke -- voro blott i varandra.

Bredvid dem rrde sig ngra frmmande -- hennes mor, hans lilla rdhriga
hustru. D och d kommo de fram ur det dunkla fjrrtcken, vari allt var
inhljt, och talade till dem. Och frnvarande hrde de sig sjlva svara s
lgmlt och stilla, lngt borta -- i en enda drm -- ett enda begr --
tystnad -- enslighet -- dunkel -- ack, vck oss icke -- tala sakta -- --
allt har ju redan hnt -- kan icke hjlpas -- icke av er -- icke av oss --
-- tystnad om oss -- bgge -- vi bgge...

Vad luften var underligt tung -- allt det osgbara tyngde dem --
hemlighetsfull mhet fladdrade och spann sin brinnande vv mellan dem, ut
och in, likt en sllsam skyttel bland de andra, dr i fjrran, bredvid dem
vid bordet.

Blott de voro varandra nra...

                                    *

Han hade satt sig s att han kunde se henne rakt i gonen.

Hon satt i ett hrn mitt emot, med huvudet lutat mot vggen, s att lampans
rda sken fll rakt ner i hennes upptvnda ansikte. Lysande och dallrande
av sin bedvande gldje liksom gav det sig t hans blick.

Men s smningom blev det s betydelsefullt tyst omkring dem. De bgge
andra sgo beklmda p varandra. Ngot p andra sidan den vrld de visste
om mognade desdigert och obevekligt mitt ibland dem, det knde de, ehuru
de nnu icke visste vad det var -- icke vgade veta.

Miriam log nnu, brinnande och undergivet.

Modern sg p henne och tilltalade henne drp nervst, skrmd av det
underligt nakna och djupa ansikte hon hade. Men Miriam svarade lugnt,
gonblickligen vorden sig lik igen, med gonen alldeles gmda under
gonlocken, som ville de vara i fred och slippa frrda sin brand.

Hon tog sig t strupen som om hon haft svrt fr att andas. Luften hade
blivit s tryckande het och liksom trng, tyckte hon -- var icke lngre
blott deras, hennes och hans -- de andra hade kommit s nra -- hans
hustrus blick vilade p henne, likt tv brinnande, fientliga hnder.

Hon reste sig hastigt. -- Jag r s trtt, jag tror jag gr upp p mitt
rum, mumlade hon otydligt.

Fru Utbult sg efter henne -- hennes tunna lppar krkte sig masklikt.

S smningom kom samtalet i gng igen. Men det frdes blott mellan de bgge
fruarna -- vrden satt tyst och till slut reste sig ocks han och gick ut.
ven denna gng sg Birgit Utbult upp med samma bittra, hjlplsa uttryck
av en mask, som vill resa sig men icke kan.

                                    *

Han gick ner till stranden. Endast rymden av himmel och hav tycktes honom
nog vid just d. Han strvade omkring p klipporna ver hela n -- hur
lnge visste han icke sjlv, men det var skert lngt ver midnatt, d han
kom hem igen.

Drfr blev han helt frvnad, nr han genom glasrutan p salsdrren fick
se sin hustru och fru Bamberg nnu sitta tillsammans, ivrigt samtalande.
Deras rster trngde ut till honom i ett oredigt sorl av bittra och
ngsliga tonfall -- deras underligt sorgsna och vredgade ansikten mrknade
allt mer, dr de lutade sig intill varandra och viskade. Medan han stod och
sg p dem mrknade ven hans.

S vnde han sig om och gick uppfr trapporna till sitt eget rum. Dr
brjade han att hastigt g fram och tillbaka med allt mera svartnande gon.

                                    *

Birgit Utbult lg vaken hela natten, bittert grubblande.

Tidigt nsta morgon gick hon ut -- bortt telegrafstationen. D hon kom
igen, hade hon ett telegram med sig, vilket hon sade sig ha ftt av
telegrafisten, d hon gick frbi hans hus. Det var stllt till henne sjlv
och innehll en ivrig bn frn hennes mor att hon genast skulle komma till
henne, dr hon lg sjuk i Helsingborg.

Och d gick det naturligtvis icke an fr fru Bamberg och hennes dotter att
stanna kvar -- det kom den frra genast underfund med. Varp hon och fru
Utbult snabbt gjorde upp ressllskap in till Gteborg. Det hela var vl
planerat -- Birgit Utbult visste att hennes man just denna dag mste ut och
stta sjmrken och skulle vara borta till in mot aftonen. Fru Bamberg kom
allts och sade honom farvl strax efter frukosten, vid vilken de tre varit
ensamma, ty Miriam lg nnu, utmattad, som hon var, av den starka
havsluften.

-- S ledsamt att kapten mste ge sig ut genast, sade hennes mor, d mste
jag vl sga adj nu, om kapten icke skulle hinna hem igen innan sju, ty d
mste vi vl segla hrifrn fr att hinna niobten frn Kalvsund, eller
hur?

-- Hinner gr jag nog, om inte till Tnga, s dit, svarade han.

Men hon ltsade icke om det.

-- Jag fr vl hlsa min dotter? frgade hon.

-- Jag hinner! sade han hftigt.

D gick hon. Han stod och sg efter henne. -- Visste hon och Birgit vad de
gjorde? frgade han sig tungt. -- Trodde de verkligen att de med att nu
skilja honom och Miriam t skulle f slut p deras krlek? F slut p den
sedan de en gng trffats! Sedan de p en enda, ofrgtlig sekund i
varandra igenknt allt det de var fr sig lngtat efter och drmt om hela
livet igenom!

Frstodo de icke, de tv, att det allaredan var fr sent -- att Miriam och
han efter detta alltid mste lska varandra? Tvrs genom lnga r, tvrs
genom allskns band och plikter mste de hdanefter lska varandra -- mste
-- mste.

Ty en sten, som brjat falla, faller.

Och de fllo -- fllo tillsammans ned i djup, varom ytans trygga vandrare
icke hade ngon aning. Deras varningsrop druppe vid randen, vad kunde de
ha att sga dem, som redan voro nere i avgrunden!

Allt vad de ropande uppndde var att pina och frvirra dem -- att yttermera
ka deras smrta. Men det frstodo de icke -- frstodo ingenting annat n
att han var gift och dylikt.

Ynkedom -- ynkedom. Vad frgade stormen och havet efter om han var gift,
ifall de drnkte honom.

Hans och hans kras krlek, den var av samma slag -- det knde han i mrk
och flammande bvan -- den var livets djupaste grepp ner i sig sjlv.

-- Kunde de hjlpa att de blivit slagna med den? frgade han sig, rlig och
stilla, som infr ddens dom. -- Ja, d kunde de ocks hjlpa att de levde.

Deras bestmmelse var det -- kanske ocks deras undergng. -- Vilketdera --
det kom dem icke vid -- de kunde blott lska och frgs.

Men det kunde de. Det visste han liksom och det gjorde honom s trygg --
allt s enkelt.

                                    *

nnu vid halvsjutiden var han lngt ute i Kattegatt. Till Tnga fanns ingen
mjlighet att hinna men kanske dock till Kalvsund, ty dit hade han slr.
Han tog ut de tre rev han haft inne fr blstens skull, ty det brjade
redan kra upp vind till den stora stormen p natten. S att den gick som
en pil, hans frd -- gng p gng kastade bten rufftaket i sjn och d han
kom in p Dana fjord sprungo folk ut p holmarna och skreko t honom att
han var galen, som frde s stora segel. Hade han icke varit ensam skulle
han heller aldrig vgat det, men fr sig sjlv var han icke rdd. Han
skulle hinna vlbehllen fram och trffa henne.

Och hann gjorde han ocks men blott fr att endast finna sin hustru och fru
Bamberg p dck och mtas av den underrttelsen att Miriam p grund av
trtthet redan gtt till ro i sin hytt, men bad om sin hlsning.

Allt fll p ett enda gonblick ihop fr honom -- det var som om han ftt
det rakt i hjrtat -- ngot gick snder, han stod dr bruten, frvirrad och
ynklig. -- Hade han d bara inbillat sig alltsammans -- att hon lskade
honom, som han henne -- att hon utan ett ord frstod att hon var hans --
var det mjligt? frgade han sig svindlande. Var det mjligt att det varit
en villa allt det han tyckt sig frnimma? Hade han d verkligen haft rtt
frst, d han ville tro att det hela blott varit en underlig vaken drm? Ja
-- ja -- s var det nog! Varfr hade hon annars inte vntat p honom -- hon
mste ju ha sett honom komma seglande och frsttt att han nstan vgat
livet fr att hinna till henne.

Han hade tvrt vnt ryggen t Birgit, ty hon skrattade t honom. Omedvetet,
som i smnen, gick han ver dcket och hoppade genom den ppna
lastrumsluckan ned i sin egen bt, som lg lngsides med ngaren. Han lydde
ett ddssrat djurs instinkt -- han bara lngtade att f gmma sig -- dlja
sin smrta -- vara i fred och srja.

                                    *

Det var ljus i ruffen.

Han ryckte upp drren. Hans hjrta stannade.

Han sg hennes ansikte. Stilla och stel vnde hon det mot honom, sa
ddsglatt lugn och utom sig, utom allt, att han ryggade baklnges med allt
orrligare hjrta.

D tog hon sig om strupen p det halvkvvda stt han redan knde igen.

-- Jag glmde -- jag glmde -- -- sade hon sviktande och stammande,
frtvivlat kmpande fr att f ord och luft.

Men d rrde hans hjrta sig igen. Han tog durken i ett steg. Han hade
henne i sin famn -- ntligen, ntligen hade han henne. ntligen, ntligen
kysste han henne -- tungt, skoningslst, lnge, lnge. Han hade mycken och
lng hunger efter hennes kyssar att stilla -- han knde det nu.

Vad hon grt i hans famn! Det var som om mnga rs isar smlt ven i hennes
hjrta.

Han kysste henne -- kysste henne.

Drute gav bten avgngssignal. Hon ryckte till men tryckte sig genast
ttare intill honom.

En gng till blste den. Hon knt sina hnder om hans hals.

Hans lskade, mttlst lskade -- sjl av hans sjl, kropp av hans kropp --
hon gick icke.

Tredje och sista gngen gav bten signal.

Hon mumlade ngot invid honom. Han bjde sig ned och hrde vad det var. --
Jag kan inte, jag kan inte g! viskade hon fr sig sjlv. Hennes gon voro
slutna, hennes ansikte var likt en saligt drunknandes.

Med ena handen trevade han bakom sig och drog till ruffdrren.

Aldrig s lnge han levde glmde han hennes leende d -- hennes modiga
leende av stilla underkastelse, av frivilligt, stolt givande.

Hans hjrta darrade vid den synen.

                                    *

Men han visste ju nnu icke huru mycket det var hon i den stunden gav --
hade han blott vetat -- hade han blott frsttt!

Det att han icke frstod, det kunde han aldrig sedan frlta sig sjlv. Han
begrep icke hennes flmtande tystnad, hennes rasande kyssar, hennes
darrande, kalla hnder, d hon smekte honom. Han frstod icke varfr hon
icke tillt honom att minska seglen, d de seglade tillbaka till Tnga i
den vxande stormen. Hon gladdes t den -- hon reste sig i styrluckan och
ropade utmanande t de stora, nattmrka vgorna, vilka kommo dem till mtes
allt resligare och resligare, tills de nstan skymde fyrens ljus fr dem,
dr de kastades omkring i de dunkla dalarna nedanfr deras skummiga toppar.
Hon var vild och vit, som de, dr hon hll sig fast intill honom. Och han
frjdade sig t att hon var av samma sort som han. ter och ter lutade han
sig ned och med den ena handen manvrerande bten drog han henne intill sig
med den andra och kysste hennes lppar, som voro kyligt salta av havsstnk.
Han viskade till henne att han lngtade att komma hem, lngtade till
natten. Hon smekte honom bleknande till svar -- det var som om hon med
knutna hnder handlst ltit sig falla ned i en avgrund.

Men nnu frstod han ingenting och allra minst frstod han henne d hon,
efter att tigande, i ett stelt leende, som blottade hennes sammanbitna
tnder, ha verlmnat sig t honom, icke svarade honom ett ord p alla hans
darrande smekningar och snyftande kyssar, ty han grt av lycka och blygdes
icke fr det.

Genom fnstret i hans rum, vilket skakade av storm, kom fyrens ljus in i
sttvisa strimmor, likt band av vit imma, invvda i mrkret. Det var som om
ngon andats ljus och skymning om vartannat utanfr och hans kras ansikte
kom och frsvann bredvid honom p kudden liksom i hastiga flmtningar.

Hon lg stilla och bara stirrade p honom med allt mera vidgade gon. De
voro som mrka djup, vilka sakta ppnade sig. I dunklet blev hennes ansikte
till blott en vit flck med svarta hlor i. Han nrmade sitt eget intill
det.

Och pltsligt var det som om han sett ned i sjlva livets och ddens
gemensamma gta. Han sg ddskallen i hennes huvud -- han sg ner i hennes
gons hjlplsa mrker, som i bottenlsa brunnar, brddfulla av det oknda.
Det mest frmmande av allt -- en annan varelse -- stirrade mot honom -- med
fasa, allt strre fasa, ty nu frstod hon att ven han varsnat detsamma som
hon.

S lgo de en minut, stela, tigande, med gonen nere i varandras ohjlpliga
djup av hemlighet -- tv ddskallar p samma kudde -- tv liv, som levde
var fr sig och skulle d var fr sig.

Tills Miriam kved till och ryckte blicken frn honom.

-- Du sg det ocks ... mumlade hon och drog sig allt lngre bort frn
honom -- visste icke vart hon skulle vnda sig -- kastade sig t sidan med
ryckande lppar -- frfrad, vilse, vanmktig. Men han tvang henne ter in
i sin famn, slt henne hrt intill sig i ett ondligt medlidande med dem
bgge -- som trott att de voro varandra s nra, tills en pltslig glimt
visat dem klyftan, vilken ingen av dem kunde fylla igen.

-- lskade, lskade, viskade han, glm inte att jag lskar dig och att du
lskar mig. Det andra kan vi inte r fr -- det enda viktiga r att kunna
lska nd -- lska varandra ven genom avstnd och klyftor.

lskade, lskade, kunna vi inte det?

Hon svarade inte -- vad han n sade s svarade hon inte.

Han hade varit s bristande lycklig nyss -- nu hade det brustit -- brustit
i vemodig smrta.

Han fruktade hennes tystnad. Med varje sekund blev den hrdare och
dsligare -- det var som byggdes en stenmur sakta upp mellan dem.

lskade, viskade han bnfallande -- g inte frn mig!

Men hon gick -- allt lngre och lngre bort, fastn hon lg stilla bredvid
honom -- gick ensliga, frtvivlade vgar.

Vidden av hennes vnda kunde han icke fatta -- han visste ju intet om den
ensamhet hon lngtat s mycket ur, att hon kpt sig fri frn den, kanske
med sitt liv -- blott fr att mtas av en ny -- ensamheten i dens famn hon
lskat hgre n sig sjlv -- den ohjlpliga avskildhet, vilken lg i att
hon dock mste g ur tillvaron ensam. Men hon klagade icke med ett ljud --
sade icke ett ord -- hur skulle han d kunnat veta...

Ensam bar hon det -- s ensam -- s ensam.

                                    *

Timmarna gingo. Hon teg. Han teg ocks -- lg och lyssnade, halvt
omedvetet, till stormens dn utanfr. Den tog till. Han hrde byarna komma
allt ttare och ttare. Likt ljudet av en vldig kanonad i fjrran ljdo nu
deras ihliga och sugande sttar, ett i ett utan nmnvrt uppehll.

Men pltsligt hrde han i deras avlgsna brus ett annat, nrmare ljud --
den vlknda, ursinniga bultning p ytterdrren, vilken alltid betydde
fara.

Han sprang upp. Hon rrde sig inte ens. -- Nu har det gtt galet
ngonstdes ute p sjn! sade han.

Hon svarade inte.

Och han skyndade nedfr trapporna.

D han ppnade drren kom lotslrlingen Anton Vile formligen inblsande i
en virvel av regn.

-- Det str ett skepp p drute, verlotsen! Herre Gud, det str redan p!
sade han ngestfullt, pekande ut genom drren t sydost till.

Erik Utbult sg dit bort. Natten var svart som en tunnel och vinden ven
genom den, drivande regnet framfr sig med en s vldsam fart att det
frblindade allt. Men d fyrskenet i detsamma svepte frbi sg han Stora
Brottets skumpelare hva sig drute, lysande vit i allt det svarta. Han
riktade in kikaren och vntade p nsta strle.

D den kom varsnade han i en pltslig, spklik glimt ett svart skrov
hngande i virveln, med masterna pekande rtt ut frn sidan.

Det var som en syn i en drm, tyckte han. Och vid den synen fylldes han av
det drmmens orubbliga lugn, vilket av intet kan stras. I hans dror flt
pltsligt nytt blod -- det pilsnabba, svala och ltta, som gjorde hans
hjrna isklar och kall, d fara var  frde.

Han gav skyndsamt order att gra allt klart till brgning och rusade s
uppfr trapporna, fr att ta p sig sina oljeklder. Nr han var frdig
gick han in till Miriam fr att f en sista kyss -- ja, han kunde ju inte
s noga veta vilket det blev.

Men d var hon borta. Han tnde ljus och letade verallt genom hela huset.
Hon var och frblev frsvunnen. Till slut gick han ut fr att se om hon
kanske var utanfr -- tyckte sig se en skymt av ngot ljust glimta till p
den smala stigen ner till hamnen och skyndade efter, skande sig fram
utefter vejern. Men halvvgs ner mtte han alla de lotsar, som voro kvar av
kurvakten p n. Frst kom Lbom, vaggande likt en trygg, gammal sl och
bredvid honom msterlotsen Dahl, med sitt hrda, mrka ansikte nstan dolt
av sydvsten. Bakom dem gick Anton Viles broder, lotsen Olaus Vile och med
honom en annan ung lots, med eldrtt hr, Junge Jan kallad, efter ett
grund, som han en gng sttt p.

Erik Utbult sg genast p deras ansikten att de icke voro vidare hgade fr
saken.

-- ro ni frdiga? frgade han emellertid.

Det blev tyst ett gonblick -- drp svarade en av dem, lgmlt och
allvarligt: -- Att g dit, dr vraket nu ligger, r detsamma som att g
rtt i dden. En annan fll in: -- Bten str inte med botten ut, s som
det nu blser. -- Och fr resten vnder han inte ute bland brotten med s
hrt revade segel, ven om han skulle bra dem, tog en tredje vid, han
kastade rufftaket i sjn gng p gng i eftermiddags -- ja, det vet
verlotsen vl bst sjlv, fr resten -- och nu blser det tio gnger
vrre.

-- Inget flytetyg finns p vattnet i denna natt mer n vrak och
vinddrivare, frsts, tillfogade den siste, och det bli vi med, om vi g ut
-- till ingen nytta!

Till ingen nytta -- det voro alla fyra ense om, ty det var alldeles
omjligt, menade de, att ngon mnniska fanns kvar drute, s som det brt
ver.

verlotsen stod med kikaren fr gonen. Han rynkade pannan t vad han sg i
den. Masterna hllo p att falla av drute genom de hrda sttningarna p
brottet. -- Det kan vl hnda, medgav han, men innan vi varit ute och sett
efter kunna vi inte vara skra.

De skakade p huvudet -- de voro skra. Och verlotsen kunde vl frst,
att hade de inte varit det, skulle de tvrt gtt ut.

De hade blossat men icke ftt ngot svar. S att allt var nog slut.

Troligt, var det, det mste han medge. Genom kikaren sg han att fartyget
redan gtt i flera bitar, s att endast akterdelen var kvar ver vattnet.
P den tyckte han sig dock ett gonblick skymta en massa huvuden i en
klunga akterut och ropade triumferande till. Men sedan lotsarna en efter en
sett genom kikaren frklarade de att det endast var trasorna av
mesanseglet, som fladdrade p bommen, och han mste snart ge dem rtt.

Medan de sttt och talat om detta, hade emellertid vraket genom en srskilt
hrd by kommit lst frn Stora Brottet men blott fr att ter fastna p
Mariagrundet strax intill. Sjn brt dr ver det med vldsam kraft och
kastade det p sidan.

Nr Erik Utbult sg detta frsvann hans sista frhoppning att det
mjligtvis kunde finnas ngot mnniskoliv kvar ombord. Han knde en smrta
som vid en stor sorg och brjade f samvetskval ver att han icke genast
tvingat lotsarna ut -- ehuru detta skulle verskridit hans befogenhet -- ty
dylikt lg utom tjnsten och ver plikten.

Just d ropade lotslrlingen till och de sgo att sjarna kastat vraket
frn Mariagrundet ocks och drivit det ner mot ppna sjn, dr det snabbt
frsvann allt mer och mer.

De vnde sig om fr att g var och en till sitt -- togo ngra steg och
vnde sig s mot sjn igen, fr att kasta en sista blick p ddsseglatsen.

Men i samma gonblick blinkade, pltsligt och otroligt, som en
uppenbarelse, ett klart, litet ljus till drute.

Det svngdes hftigt och slocknade s, men de hade alla sett det och brto
ut i ett hgt och hpet rop. -- Dr r ju nd folk! Nej, men dr r ju
folk!

-- N, g ni ut nu! skrek Erik Utbult. Men visste naturligtvis svaret.

De voro ju Tngalotsar.

-- Ja, visst g vi ut! Stackare! Stackare! ljdo deras rrda rster. Och i
nsta sekund strtade de alla stad utefter stigen ner till hamnen. Medan
ngra satte segel, sprungo de andra fram utefter stranden, fr att leta
reda p fyrekan. Ty en liten bt voro de tvungna att ha, eftersom de inte
kunde komma upp under vraket med sin stora kutter, och fyrekan var
starkast. Dr lgo mnga btar, men hur de letade och trevade i mrkret
funno de den inte utan blevo tvungna att ta en annan. D de skto ut den i
vattnet fll klen av, men de hade inte tid att byta. ter lyste det
frtvivlade, lilla ljuset drute -- icke en minut var att frlora.

Och s slppte de av.

Men just d for som ett gldande skott genom Erik Utbult. -- Miriam!
Miriam! Var var hon? Varfr hade hon gtt och gmt sig fr honom i denna
stund? Hon mste ju nd ha hrt vad det gllde -- och nd hade hon icke
ens brytt sig om att sga adj! Varfr? Han frstod det icke -- frstod ju
icke varfr hon var olycklig -- blott att hon var det. Och mste g ifrn
henne s -- lmna henne ensam och vergiven i hennes hemlighetsfulla smrta
-- hon, som var honom krare n allt -- n han sjlv -- och dock var s
lngt ifrn honom. Gick han nu under drute -- huru mycket strre skulle d
inte avstndet bli -- s stort att det utplnade allt.

Likt vikande skuggor tycktes honom det som varit -- tomhet -- tomhet -- det
som var...

                                    *

Tog den natten d aldrig slut -- vxte och vxte blott dess dsliga fasa,
tills hon dignade under den, s ensam och tomhnt, som aldrig frr i sitt
ensamma, tomma liv? Ty nu fanns ju inte ens ngot att hoppas -- intet annat
att gra n att vnta p dden -- om s och s mnga mnader -- ifall --
hon ryste rodnande -- kanske frr -- kanske ocks senare -- men intet annat
n detta. Och ensam mste hon mta den -- frintelsen, som hon skrat,
fasan, som hon pskyndat. Han, fr vars skull det skett, mannen, vilken hon
lskat och som hon nnu lskade med en krlek, kall och brinnande av
undergng och dd -- inte ens han skulle kunna hjlpa henne. Till och med
fr honom hade avstndet varit fr stort -- den ddens cirkel, vilken var
slagen kring henne, likt ett galler kring en bur -- till och med fr honom
hade den varit fr vid.

Nu frstod hon det. Och vred hnderna i vemodig ngest. -- Men varfr,
varfr hade hon icke frsttt det frut -- innan det var fr sent -- innan
hon, fattiga fnge, dmd att lita blott vid sig sjlv, givit bort allt
sitt.

Dre, dre, som hon varit -- det hon aldrig kunde f igen -- livet -- det
hade hon i sin drms yra slungat bort i frtid, likt vrdelst skrp, fr
att n sin lskades famn! Och vaknat -- knt gallret -- sett att han var
fr lngt borta -- en fnge ven han! Och stod nu dr med sin tomma famn --
hade intet vunnit -- emedan intet var att vinna -- hade intet kvar.

-- Dre, dre, varfr frstod du det icke frr? frgade hon sig darrande.
Men knde i samma minut att hade hon ocks gjort det, skulle det inte
frndrat ngot. Hade hon haft ett liv till att kasta bort, skulle hon
givit ut det p samma stt -- icke leende lngre, nej, frbannande, utom
sig av ensamhet, men dock tvungen att lyda. -- Vad? Ja, det visste hon icke
-- visste icke varifrn det kom eller var det hade sitt ml, visste icke
dess namn -- Krlek? -- Ett fr litet namn! -- de? -- Ett fr litet ven
det, fr det vldiga, skoningslsa, mrka, som ftt henne i sitt vld.

Hon reste sig med hnderna fr strupen -- det kvvde henne -- hon ville ut
-- fly --

Pltsligt sg hon att hon var ensam och hrde rster nerifrn -- hrde
budskapet om frlisningen. Men det sade henne ingenting -- blott att hon
mste skynda sig om hon ville vara borta, innan han kom igen och hindrade
henne. Brdskande smg hon sig ut.

                                    *

Vinden slog mot henne, likt en fallande mur. Slungad framt hundratals mil
i ett enda, ljungande strck frde den med sig frn de de vidder av
dimmigt vatten den rrt upp en vild och r lukt av saltslemmigt skum, som
fyllde hennes lungor med sin tunga kld och genast snappade andan frn
henne.

Flmtande och frblindad vnde hon sig instinktlikt om. Men d grep vinden
henne ver nacken och kastade henne framt.

Med klderna smllande kring sig, likt flaggdukar, svepte hon i vg genom
dunklet, allt lngre och lngre in i en oknd vrld, full av frmmande
faror.

Ty ingenting knde hon igen, ingenting var som det hon frut sett p denna
jord -- hon var rdd fr allt. Kring henne stod en vgg av mrker, men
bakom den hrde hon stormen dna genom rymden hgt ver sig och under sig
havets larm. Drnere i den svarta hlan glimmade btlanternor och ljdo
korta, hesa rop bland gnisslet av block och taljor. Hon skyndade bort frn
det -- jagande framt, vart som helst, i besinningsls rdsla. Ty sjlva
klippan hon sprang p skrmde henne, dr den d och d blnkte till i
fyrens sken, liksom belagd med en tunn, glimmande vt hinna av ljus, och
visade henne sin dsliga gyttring av stenar och block, kringkastade,
snderbrkade och ituskurna, som i stela marter under eoner av is och eld.

S drmlikt vilda frekommo de henne att hon var rdd att stta foten p
dem -- rdd, liksom fr fiender. S drmlikt overkliga tycktes de henne
ocks, dr de frsvunno i stormbyarnas dunkel och kommo igen d det var
ver -- mrknande och ljusnande, glimmande till och grnande, likt svvande
bilder i ett skuggspel -- s hastigt och gckande, att hon var rdd att de
i nsta gonblick skulle svika henne och aldrig komma igen och hon
frsvinna med dem -- slockna i gra djup -- falla ned genom gtor.

Allt var mjligt, ty allt var drm -- hon sjlv med sitt ensliga hjrta,
sitt ddsdmda liv, sin lott kastad ut i det yttersta mrkret -- mannen,
som nyss gt henne och vilken hon kanske aldrig skulle f terse -- de arma
liven, som svngde sitt lilla bloss drute p det drivande vraket -- alla
och allt i den svarta, dnande cirkel, som glimtade till och frsvann med
fyrens ddsbleka ljus, var drm -- mste vara det. Ty allt i den brann fr
hgt och lgande, pulserade fr tungt och brnnande, svepte i vg alltfr
rasande fr att kunna vara annat -- vara verkligt. Ett sdant tempo hade
aldrig verkligheten. Detta skenade ju -- besinningslst -- utom sig av
skrck och berusning -- ner, ner i en sugande malstrm av gta. Allt
djupare drogs hon med -- ville icke -- rysande och iskall av fasa -- men
mste. Ty det i henne, vilket vaknat den sekund hon liksom igenknde Erik
Utbult -- det mrka, skoningslsa, vilket drivit henne in i hans famn --
det reste sig nu med varje sekund allt mktigare ver henne, vxande med
det yrande djupet, som i hemlighetsfull frndskap. Hon kunde icke fly frn
det, ty det var inne i henne -- det piskade henne framt -- dit hon icke
ville -- icke vgade -- men tvangs att strta sig. Allt hastigare skyndade
hon utfr stigen -- in -- djupt in -- allt djupare och djupare in i
stormens brus, liksom in i en grotta.

Det vldiga sorlet steg och fll i vgor -- det dallrade genom hela hennes
kropp, visslade i telefontrdarna utefter klippstigen, tjt i stagen kring
den gamla fyren, vilken hon nu virvlade frbi, skrek och sjng i varje
klyfta. Hela Tnga var som en jttefljt fr den att ljuda i -- sjlva
klippan under henne vibrerade, ihlig och urholkad av alla de djupa
skrevor, vilka, lodrta, som skurna med kniv, delade n nstan mitt itu
frn sder till norr.

Vart hon sg gapade de under henne i fjrran och ur deras mrka brunnar
sprutade havet upp i sjudande strlar, lysande, likt vita blixtar, i
mrkret. De blevo allt flera, tyckte hon i oviss ngest, de slto sig
samman till ett enda djup av mumlande, sugande fasa.

Stelt stapplade hon p.

Det var som hade djupet hennes hjrta och drog henne till sig med det.

Snyftande och snubblande halade hon sig fram utefter vejern.

S tog den slut.

Nstan krypande letade hon sig vg genom mrkret ut till de yttersta
klipporna och klttrade rysande ver deras ytor, glatta och runda, likt
vldiga paddors ryggskldar. ven de skrmde henne med sin liksom lmska
orrlighet i det smygande ljuset -- skrmde henne p samma stt som allt
annat -- hon frstod nu dunkelt varfr.

Drfr att allt var oknt och hon fr frsta gngen i sitt liv sg det --
icke kunde se ngot annat, alltsedan hon i sin lskades hjlplst frmmande
ansikte frst ftt syn p det.

Det drog liksom undan fotfstet fr henne -- vnde ut och in p allting,
tills hon verallt omkring sig frnam bottenlsheten i allt och svindlade i
en underlig, hnryckt ngest. S ndde hon slutligen, halvkvvd av vinden,
havsbrynet, hrde ingenting, sg ingenting, ty allt var svart av storm,
klngde sig bara fast vid de vta hllarna, frn vilka hon oupphrligt blev
riven loss av blsten, och andades djupt och flmtande, stelt berusad av
skrck.

Ty ngot kvljande, tungt, ondligt hvde sig lngsamt upp och ned i det
svarta och vita tckensvalget under henne.

Det var som sg hon sjlva urdjupet, vari livets krafter kokade, ohljt
sjuda drnere.

Hon lg stilla och bara stirrade ned i det.

Sakta sg det henne till sig i sitt vldiga uppstigande ur det dnande
mrkret -- stilla drog det henne med sig ut i sitt vldiga sjunkande i
virvlar av skum -- kom och gick igen -- gick och kom igen -- i en ondligt
lugn kamp, en liksom evigt stormande vila. Tills hon var mycket lngt ute
med det -- dit, dr hon icke lngre knde rdsla, knde ngot. Drfr att
hon liksom knde igen -- knde igen det nyss oknda -- knde igen djupet --
frnam samma djup svara inom sig sjlv -- det vldiga, mrka, skoningslsa
hgtidligt liksom igenknna sig sjlv -- frnam sig sjlv igenknna det.
Sig sjlv -- sig sjlv -- i allt.

Djup jublade mot djup -- icke lngre tv utan ett.

Icke lngre ngot fr sig, ngot litet avskilt, ensamt, rddhgat, utan ett
stort allt, gemensamt med allt, var hon i detta gonblick -- ett enda. Och
i det var det som om hon p ngot stt knt livet direkt -- icke lngre
blott genom frmedling av sin egen lilla, trnga varelse utan alldeles
omedelbart och ofrkrympt -- som om hon varit det.

S slocknade det -- hon var ter isolerad -- var ter blott en form, en
ledningstrd fr kraften, vilken gr genom allt, frbrukande det och
verlevande det. Men nu hade hon knt dess vldighet -- nu kunde hon i sin
ensliga litenhet, sin sorgsna hjlplshet, jubla ver dess storhet, som
hade den varit hennes egen.

Stilla, vita trar i en hg och tlig gldje utan grns fyllde hennes gon.
Hon bredde ut armarna mot stormen och rymden. Hon kysste det flygande
stnket ur brnningarna -- kysste genom det hela havet, hela livet --
alltet -- med denna dmjukt stolta och bvande vasallkyss liksom
verlmnande sig t det.

Stort var det att hava ftt vara med i alltet, stort och ansvarsfullt, hgt
och frfrligt -- fr hgt fr gldje och lycka, fr vrme och gemenskap --
annat n p lek -- ett dsligt, stolt offer i verkligheten.

Nu frstod hon det.

Och ensammare n ngonsin -- med alltets ondliga ensamhet ekande inom sig
-- frstod hon nu att hon aldrig kunde bli annat n ensam -- att ingen
mnniska ngonsin var annat.

Ty vidderna kring dem voro alltfr grnslsa, den helhet, varav de voro
delar, alltfr bottenlst stor och gtfull, meningen med deras tillvaro
alltfr hg och tragisk. Gtans stumma tjnare fingo icke ha ngot ljuvt
och varmt, som band dem -- invigda, som de alla voro, till ett liv i blind
kamp -- fr vad visste de icke. De kunde blott ana -- ana att de mste lida
s mycket fr att andra kanske skulle lida mindre -- ana att de, bvande i
mrkret, mste trampa vg dit de sjlva aldrig kunde n -- men kanske
andra.

S gick kedjan framt -- bron av liv, som oupphrligt kastades fram ver
djupet fr att n den oknda stranden.

Nu var det hennes tur att offra. Icke ens hennes skrv frsmdde helheten.
ven hon skulle med -- skulle ge liv och d.

Men illa hade hon tagit mot budskapet -- trott att det varit krlekens bn
-- hans till henne -- att ensamheten var slut -- lyckan kommen -- alls icke
frsttt att det i stllet varit livets befallning till slktet -- livet,
som icke vet av sina verktyg, icke frgar efter om de existera, lngt
mindre d hur, innan deras stund att terbrda sina pund och fylla sina
ndaml r kommen och de, likt gnistor, trda fram ur mrkret och bliva
till, f mening och vikt, frst i det gonblick de frbrinna.

Hon log nu, modigt och lugnt, t sig sjlv.

-- Och i denna vldighet hade hon hjt sin lilla grt, frgat sina sorgsna,
sm frgor, tredskats, knotat och anklagat.

Hon blygdes.

Illa hade hon vetat sin plats -- fordrat och fordrat och icke frsttt att
hon var p en gng fr liten och fr stor fr att fordra ngot. En fnge --
ja, visserligen, men sitt ensamma ansvars -- sin storhets offer, icke sin
hjlplsa fattigdoms, som hon nyss klagande trott. Livets medel -- ja,
visserligen, men drmed livet sjlv -- intet frmende mot det men med det
-- allt.

Hon knppte samman sina hnder i frid -- en stolt klarhet var ver henne.
-- Ett rike sndrat mot sig sjlv hade hon varit. Men ville icke lngre
vara det -- ville vara stilla, likt lvet, vilket sin tid ut sitter p
grenen och i sin stund faller till marken fr att multna och bli stoft och
lpa det oknda kretsloppet -- tligt och tyst, som alla de andra i
syskonringen av tyst och tligt liv.

Hon rckte ut armarna mot dem i sitt hjrta, brddfull av sin nya krlek --
krleken till livet, men icke som frut blott till sitt eget liv utan till
allas, allas. Hon sg dem alla fr sig -- lven, som fllo -- tnkarna och
hjltarna, vilka grubblade och stredo fr att fra slktet framt --
kvinnorna, som vndades i fdslosmrtor fr att fda dem lrjungar och
kmpar -- kvinnornas mn, vilka arbetade fr att vidmakthlla de nya liven
-- alla, alla knde och lskade hon i detta gonblick.

Ingen av dem arbetade fr sig sjlv, innerst inne stredo de alla fr det
kommande, strvade de medvetet eller omedvetet mot alltets oknda ml.

Evighetens eldmrke brann i deras sjlar, drev dem framt, gav dem mod till
deras oavltliga, tysta, obelnade offrande p mf ut i mrkret. Av dess
brand levde och ledo och dogo de -- ensamma i en ken av sin egen och
alltets storhet.

Modiga voro de -- hon lskade dem -- varmt och medlidsamt och brinnande
snde hon dem sin krleks hlsning genom de dsliga vidderna.

Ty nu -- nu begrep hon Erik Utbults sorgsna ord: Det andra kunna vi inte
r fr. Det enda viktiga r att kunna lska nd -- lska ven genom
avstnd och ver klyftor.

Kunna vi inte det, lskade, kunna vi inte det?

Skarpa eggar gingo genom hennes hjrta. -- Ack, hon hade icke kunnat --
icke med den rtta krleken -- den, som skulle ftt henne att glmma sitt
eget hrda de fr att genom hinder och galler le in i dden mot kamraten i
hans. Ack, till det hade hennes stora krlek varit fr liten!

Hon sprang upp och slog ut armarna mot havet och stammade ur sitt verfulla
hjrta: -- lskade, kom igen, lskade, s att jag fr lska dig mer! O, kom
igen! Kom igen!

Med gonen spnda av ngest frskte hon genomtrnga dunklet. -- Var fanns
han, hennes lskade, som icke klagade, blott lydde -- lydde kanske till
dds just nu!

O, nej, nej! Kom igen! bad och besvor hon ut i mrkret.

Kom d aldrig fyrens ljus!

Men d det ntligen lyste fram kunde hon nd ingenting se -- varsnade
blott vita virvlar, som verallt drute sprngde snder det svarta dunklet,
likt rmnor in i det okndas fasa.

Utom sig av spnning anstrngde hon sina vrkande gon -- men det var
lnlst. Ack, om hon blott haft en kikare! Men kom i detsamma ihg att hon
sett en st nere i Erik Utbults rum och strtade i nsta minut bort ver
klipporna. Hastigt fann hon den och ilade tillbaka, hittade en skyddad
plats bakom ett stort block och fick kikaren upp till gonen, just som
fyrskenet p nytt kom sopande.

Darrande frde hon den fram och tillbaka inom ljusradien. Och skrek till.
Ty hon hade sett bten dyka upp i den -- en liten, svart punkt lngt ute i
allt det gra svallet. Den hll rakt ner mot vraket -- en nnu mindre punkt
nd lngre bort. Hon tog std mot klippan och fljde med varje nerv spnd
dess drmlika frd. I en ormande zigzag-linje gick den genom ett sllsamt,
ljust virrvarr, som hon frst trodde vara vrakdelar men sedan fann vara
timmer frn vrakets last. I de korta ljusglimtarna kunde hon se hur den
stora, tunga bten dansade och hoppade, likt en liten boll, bland allt det
hopgyttrade tret, vaksamt och smidigt frskande undvika dess sttar s
mycket som mjligt. Hon skrattade stolt till -- det var nog han, som satt
till rors drute -- s kallblodigt kunde blott han skta det varp allas
liv berodde.

S fllde regnbyarna sitt frhnge av ogenomtrngligt mrker ver
vgstycket igen. Allt blev blint omkring henne i ngra yrande minuter. I
den svarta och blndande virveln hrde hon blott stormens ihliga dn och
strvade att hlla sig fast intill klippan fr att icke bli kastad ned i
djupet. Men drp kom fyrens breda ljussvrd farande genom den stillnande
luften, klv mrkret och grnade allt. ter kunde hon urskilja ngot och se
att lotsbten med ngra meter minskat avstndet mellan sig och vraket. En
gng var den pltsligt frsvunnen och hennes hjrta stod stilla av fasa en
sekund, men s syntes den igen -- med alla segel uppe. Den hade
synbarligen, fr att stta dem, varit nere i l om skret, vilket skymtade
dr i norr.

Nu skulle allts arbetet begynna.

Spnt vntade hon p nsta ljusminut -- och p nsta och nsta -- stod dr
och hll vakt p dem, med kikaren oavltligt fr gonen, frdig att fnga
upp den sllsamt drmlika syn, vilken i de snabba glimtarna dk upp inom
kikareglaset.

Inne i dess lilla rundel kom och frsvann lotsbten drute i fjrran,
seglande bidevind fr styrbords halsar, s att sjarna rko om den. De
reste sig tvrbrant och fllo ver den, likt skyfall. Ibland sg hon icke
bten p ett par minuter och hll andan med sammanbitna tnder -- det
tycktes omjligt att den skulle kunna resa sig igen. Men s smningom kom
den dock upp i l om vraket och hon sg, i en glimt mellan tv vldiga
sjar, hur en liten roddbt sattes ut och folk gingo i den. S slppte
roddbten och lotskuttern gav sig i vg utt sjn igen -- fr att icke vara
i vgen -- frrn i det rtta gonblicket. D kom den vinande tillbaka och
lade sig att passa p ekan, dr den full av folk kom frn vraket, ridande
p vgorna, s hgt ibland att halva botten syntes.

I nsta sekund hade lotskuttern fngat upp dess last av rddade och slppt
av den igen. Det var som om den stora bten spelat boll med den lilla,
tyckte hon. Det hela gick s fort att hon knappast hunnit uppfatta det,
innan hon fick se ekan, tom, s nr som p tv roddare, taga sats fr att
flja med en stor vg s nra som mjligt intill vraket och lotskuttern
lngt ute i sjn, beredande sig p nsta kast.

Och s hll det p -- i en darrande evighet, tyckte hon -- tiden hade
stannat och stod och sklvde, som i en hemsk och sllsam drm, i vilken hon
oupphrligt tnkte: Nej, nu gr det galet! Nu brister allt i tusen bitar!
Men i nsta minut sg hon faran glida bort -- besegrad -- och en ny komma
-- och glida bort ven den -- lmnande allt lika oberrt och henne sjlv
lika litet frvnad ver vad som n hnde, som man r i drmmen -- lika
ngestfullt lugn, klar och kallt glad.

Allt plnades s smningom ut -- begreppen liv och dd och fara -- allt.
Kvar var blott kampen och den hade alltid varit, tycktes det henne, dr hon
stel av kld hakade sig fast invid klippan och vaktade p dess utgng.

Mrker och ljus kommo och frsvunno -- vxelvis flmtande ver striden --
alltjmt varade den.

S kom en by, svartare och hrdare n ngon av de fregende men gick helt
snart ver igen. Hennes kikare flg ter till gonen -- ett gonblick, och
hon grep tag i stenen med vitnande knogar. Ty hon hade sett att stormbyn
drivit lotsbten alldeles upp under vraket -- i nsta minut skulle dess
brckta stormast, vilken hngde ut ver sidan, kantra den och allt vara
slut.

Hon slt gonen. Men d hon darrande ppnade dem igen trodde hon knappt vad
de sade henne -- att lotsbten, som genom ett under, gtt klar, och nu med
bottenrevade segel stvade in mot Kalvsund i den strykande stormen.

Hon nstan fll ned p klippan.

Det var ver -- allt var rddat -- allt var vl.

-- Tack, snyftade hon -- O, tack -- tack -- -- --




III.


lskade, minns du nr du kom hem igen, verskljd av saltvatten, med ditt
ansikte nnu stenstelt av spnd beslutsamhet, med hundra verstndna ddar
i din blick.

Minns du d mina armar om din oljerock, mitt verlyckliga hjrta, som slog
mot ditt brst, svllande av stolthet ver dig, min segrare -- hela mitt
lskande, jublande, omfamnande jag, som lngtade att undf dig.

Stilla och stolt med varje atom av min kropp och min sjl tog jag mot din
kraft. Hur saligt knde jag icke d var del i det eviga kretsloppet; hur
lycklig strckte jag mig icke liksom ut i mrkret mot alla de liv, vilka
skulle tndas av den gnista vi tnt denna styrkans och lidelsens natt efter
en seger ver dden.

Ty ven jag hade ju besegrat den.

Jag minns, nr jag slog armarna om dig och drog upp ditt huvud att vila mot
min axel -- hur du viskade d - Kraste, vad du r frndrad nu -- du r
ju som en moder, s m och stilla och stark.

Men jag var ju ock en moder d. Genom dig var jag bliven en livgiverska --
genom dig kunde jag nu lska det kommande, fick jag samband med det gngna
-- knt jag hop min brustna kedja till en hel vid dem bgge -- sg dem
frsvinna in i ondligheten framfr och bakom mig -- lskade ondligheten
-- lskade genom alla de mrka knarnas vermnskliga ngest med en moders
modiga krlek.

lskade, genom dig icke blott r utan blir jag -- genom dig r jag oddlig,
som du genom mig -- overvinneliga ro vi -- frldrar -- vilka leva tusen
liv frn slkte till slkte.

lskade, hves det oss icke att vara modiga, stolta och stilla d -- att
vara tliga och ge trst -- vad som n sedan blir av det vi kallat oss
sjlva -- att lska, lska och d?

Kom och hjlp mig med det! Kom och lt mig trsta dig! Var icke s vilt
frtvivlad, anklaga dig icke s -- anklaga d hellre livet, som ville vr
krlek -- ville liv.

Men varfr anklaga -- varfr icke le och tiga?

Du skall icke srja. Du kan inte ana vad jag redan lskar det dyrbara,
lilla liv jag br -- vad jag grna dr fr det -- fr ditt barn, min egen,
kre hjltes barn, som skall vxa till en hjlte -- en man eller kvinna,
modig, som du, tlig, som jag -- men strre n vi bgge.

Kre, i det barnet ga vi ju varandra genom tiderna.

Kre, i det barnet skall jag alltid lska dig.

Kom det ihg -- jag skall alltid, alltid lska dig!

_Miriam._

                                    *

Strax efter sedan han ftt detta brev kom han till henne fr att vara hos
henne den sista tiden.

Hans hustru hotade visserligen att kasta sig i sjn om han reste och
Miriams moder att lmna sin dotter om han kom, emedan hon knde att hon
icke kunde uthrda hans syn. Men han brydde sig icke om det -- han anade
-- begrep det instinktlikt -- att d dden bara kom tillrckligt nra
skulle den stilla de bgge kvinnornas vrede, som den stillar allt. I dess
skygd skulle hans kra och han f en fristad -- utanfr den mste de andra
stanna och bvande knna att i dessa grnstrakter upphrde livets lagar att
glla -- att hr kunde ingenting hnda, som var av vikt fr det.

Drfr att en dende varken har rtt eller ortt, emedan han s snart skall
vara bortom bgge delarna -- emedan han har s liten tid p sig att det gr
allting likgiltigt.

Det skulle de nog omsider frst och lmna dem i ro.

Och han fick rtt.

Ju nrmare Miriams stund kom, desto tystare och fridfullare blev det kring
henne och honom -- desto lngre avstndet frn de levandes vrld, dr den
larmade vidare. De voro ju nnu kvar i den, de talade och handlade, men
alltid liksom mycket lngt borta frn sig sjlva, utan att ngot av allt
det de sjlva och andra sade eller gjorde kunde stra den vita tystnad, i
vilken de voro som inlsta tillsammans. Drinne levde de sitt verkliga liv
i ett trofast och vemodigt kamratskap -- den ene, som skulle leva,
hjlpande den andra, som icke skulle gra det, vaktande p varje hennes
minsta tanke och knsla, oavltligt strvande att komma henne s nra som
mjligt.

                                    *

Ty han frstod att ett stort svalg dock var befst mellan den plats mitt
uppe i livsvirveln, vilken snart vntade honom tillbaka, och det de rum,
varifrn hon inom kort skulle flja ut med tidvattnet, som strmmar ur
livet. Han begrep att hennes hjrta mste trotsa mrka vidder fr att n
hans. Han knde att hon icke ens invid det alltid kunde glmma dem -- att
hon stndigt hade avskedet fr gonen, likt en lngvga resenr, vilken
icke fr stanna lngre n till gryningen och drfr ber tusen farvl genom
hela den sorgsna natten.

Allt vad hon tnkte och sade var ett underfrsttt farvl -- hela den
terstende, lilla tiden var ett enda sdant farvl -- p avstnd, ty komma
honom riktigt nra kunde hon ju icke. Hennes liv gick redan bakt -- hon
frdes snabbt utfr floden och sg honom avlgsnas allt mer och mer.

Men genom dsligheten vinkade hon modigt t honom -- O, du min kamrat i
fjrran, tycktes hon sga -- ensam r ven du, ensam skall ocks du en gng
flja ut med den snabba strmmen utan ml -- ensamma ro vi och rymden r
s vid och mrk -- allt r farvl -- fr evigt farvl -- i ett stort och
stilla vemod utan grns och hjlp...

Men hon kunde bra det. Allt klarare blev det med var dag inom henne. Det
var som sg hon i den ljusnande gryningen till ddens bleka dag allt bttre
och bttre alltings rtta proportioner.

Det lilla i livet krympte hop, tills det blev s litet att hon icke kunde
uppfatta det. ven det stora avlgsnade sig. Allt blev s vitt och hgt, s
tyst och stilla i den isande ro, som vaggade henne allt djupare in i sin
kalla och stolta vila.

I den hrde hon ter -- som i stormnatten p klippan -- blott livsflodens
sus genom tiderna -- sg i djupet dess hastigt rinnande fra, vari eonerna
fllo likt brdskande droppar.

Likgiltigt anade hon i den -- fr smtt fr att synas -- sitt eget
ofattligt tillflliga liv.

Och det trstade henne -- med en underligt sval och avlgsen trst -- att
alltet var s stort och hennes liv s litet.

En sekund och det hade susat frbi och all verklighet det haft var
helhetens, som det tillhrt.

Men helheten varade.

Vad mer om d det frsvann? Vad se'n huru det d varit -- om soligt eller
stormigt, om kort eller lngt?

Blott det varit helheten vrdigt.

Blott det stolt underordnat sig den, likt en del, vilken, hur liten den n
r, dock, genom att vara i det hela, br ansvar fr allt.

-- O, min sjl, skrev hon en gng under denna tid p ett av bladen i en
fr henne mycket kr bok. -- O, min sjl, var d icke s lik en inbilsk
slav, vilken knotande och klagande mste tvingas in i oket. O, min sjl, en
ddsdmd gladiator lik, hlsa frimodigt Cesar, giv honom villigt det honom
tillhrer. Blott s blir du Cesars like och det du ger en gva och icke en
trls tribut.

Blott s blir du icke lngre dets offer utan det sjlv.

Drfr att du icke lngre r en motspnstig del utan en villig. Och allts
icke lngre en del utan helheten sjlv.

Om lycklig eller olycklig, om levande eller dd...

                                    *

Detta hade hon till slut kunnat sga sig sjlv och menat det -- trstat och
lugnat sig sjlv med det, d ddens fasa nnu ibland kommit ver henne och
hon mitt p stora, ljusa dagen varit frdig att ropa av skrck ver det
ofattliga i att nu vara och snart icke lngre finnas till.

Men hon visste ju nu att allt djupast inne dock var harmoni -- en vldig,
vild och vemodig enhet av styrka. Hon ville icke stra den med sin svaghet.
Hon ville frska uthrda den.

Och hon gjorde det ocks. Men vad det kostade henne, det fick icke ens han
ngonsin veta. Hur mycken ensam, undrande smrta hon innan dess mste
genomlida, det frrdde hon aldrig med ett ord.

Det var ju heller ingenting att tala om, sade hon sig -- det skulle ju
snart alltsammans vara ver -- som hon sjlv.

Ja, underligt var det att ha levat, underligt att d...

Livet var stort, dden ocks -- men strre n sitt liv var dock mnniskan,
strre n sin dd ocks -- det enda mtt varmed hon kunde mtas var
Evighet.

Evighet -- det ordet ekade nu inom henne dag som natt -- Evighet --
Evighet...

-- Vad du r tyst, kraste, vad tnker du p? kunde Erik Utbult ofta frga,
d de sutto tillsammans och hon tegat i timtal.

-- Evighet -- -- susade det inom henne -- ack, kunde ngon, som skulle
leva, frst hur osgbart det ordet var -- hur osgbart det gjorde allt
inom en!

-- Sg, kraste, vad r det? frgade han -- i vemodig ngslan att icke f
veta allt.

Hon kunde ju icke svara. Men hon lade sitt lilla, mrka huvud mot hans
brst och smg sig stilla intill honom.

nnu en gng, nnu en liten tid, slogo deras hjrtan tillsammans, tego de
sin gemensamma, bvande tystnad p djup, dit ord, likt alltfr korta
lodlinor, icke ndde -- djupet fr det hemlighetsfulla, ogripbara, som
skiljer varelse frn varelse -- djupet, dr den oknda grunden ligger --
den oknda skiljemuren str.

Tysta, bleka, men liksom icke av sorg och ngest utan av en hgtidlig
vlsignande mhet, genomlevde de de sista veckorna.

Det var deras krleks sknaste tid.

Icke ens i de frsta, berusande sekunderna av igenknnande, d de trott att
de icke lngre voro tv utan en, hade de varit s infrlivade med varandra.
Nu visste de bttre -- visste att mnniskor mste leva var fr sig i ensamt
ansvar och d i nnu ensammare.

Men nu lskade de ocks bttre, ty nu lskade de, likt tv sorgset modiga
stridskamrater, varandras ansvar -- lskade stolt och stilla i varandra
slktet, livet, alltet.

Och det var som om skiljemuren slutligen smllt ner litet fr deras
okuvliga, blinda krlek, som om sljan blivit mindre tt. Ofta under de
sista dagarna tyckte han sig hos sin kra se det ansikte, som var hennes
rtta -- det, som dden skulle skda men aldrig ngon mnniska sett.

Han lskade det och lskade drmed allt det eviga i henne och i sig sjlv
-- allt det, vilket mitt i det frgngligas ngslan med stjrnlikt lugn
avbidade dden och som skulle verleva den.

                                    *

Han satt vid hennes sng. Bredvid satt hennes mor och hll hrt fast hans
hand. Hon hade glmt allt annat n att de bgge lskade samma dende -- hon
slt sig intill honom, likt ett darrande barn.

Lngt borta kommo och gingo andra mnniskor -- alla vntade -- ingen
talade.

Hon var sansls och lkarna trodde icke att hon ngonsin skulle vakna mer.

Men vid tiotiden p kvllen slog hon upp gonen och talade till allas
frvning klart och lugnt -- Barnet -- lt mig f se barnet -- -- viskade
hon.

Men barnet hade nyss dtt -- skulle aldrig ha kunnat leva. Hennes mor
strtade ut ur rummet -- i den tystnad som nu fll kunde de hra henne
brista i grt drute, snyftande i lnga, pinande strupljud.

Sjukskterskan stngde genast drren, men Miriam hade redan hrt det.

Hon frstod visst. Hon frskte resa sig.

-- Barnet! stammade hon med ngestfullt vidgade gon -- Barnet!

De vgade inte annat n lyda henne. Skterskan lyfte upp det frn den bdd,
p vilken det nnu lg, och bar fram det till henne.

I en lng, tyst minut, under vilken alla i rummet hllo andan, tills deras
blod susade, mtte de varandra -- den dende modern och det dda barnet --
ansikte mot ansikte.

Ljusskenet fll klart p bgges -- p Miriams, vars lppar och gon slto
sig som fr ett slag fr att drp ppnas igen, ddsstela och vita -- p
barnets, vars sllsamt orrliga, sm drag voro liksom skulpterade i hrt,
mrkt tr.

Dr skterskan hll upp det i luften liknade det en underligt gtfull och
urldrig liten avgudabild. Ett ljus fladdrade till bredvid det och
reflekterades blnkande i dess stora, svarta, ondligt tomma och visa gon
utan blick. Dess sm, bla lppar voro ltt skilda -- det sg ut, som log
det t sin egen gta -- ett allvarligt och stenhrt lje. Miriam sg p
det, tills en svag reflex frstenade ven hennes ansikte. Det var som om de
frgat och svarat varandra i hemlighetsfullt samfrstnd -- underligt och
outhrdligt lika varandra i detta gonblick.

D splittrades tystnaden i otaliga skrvor av en mans hrda och hesa
snyftningar.

Erik Utbult fll p kn -- fram ur dunklet dr han suttit och in i ljuset
vid hennes hnder, som stelt lgo p hennes brst.

Han grep dem och tryckte dem mot sina gon och sin mun fr att dmpa sin
grt -- hon hrde den dock och flyttade gonen frn barnet till honom,
lngsamt och liksom drmmande.

Nu var det de som sgo p varandra.

-- Det r s stort -- fr stort fr att frst -- vi mste tla det --
stammade hon pltsligt.

Ingen mer n han frstod vad hon menade.

Han svarade henne med gonen -- de sgo p varandra, tigande sin sista
tystnad tillsammans.

Modern hade kommit in igen, stod, skakande av grt, och hll sig fast i
snggaveln men vgade sig icke fram och stra dem.

Ingen vgade det -- dden var helt nra nu -- allt hade ftt sina rtta
mtt -- hade trtt fram ur vardagstillvarons dljande hlje av illusioner
och uppenbarat sin storhet, s vldig och rttfrdig, att de fr ett
gonblick blivit tvungna att frst -- att darrande och vrdnadsfulla vnda
sig bort frn den ofrgngliga lidelses frgngliga offer, som hr togo det
eviga avskedet av varandra.

Med hopbitna tnder lutade han sig fram och kysste henne fr sista gngen.

Och med hans lppar p sina samlade hon sina yttersta krafter och borrade
sina gon in i hans blick.

De vidgade sig, de lyste, tysta och ensamma, ur de oknda viddernas mrker.
Ttt intill honom och dock s lngt borta ropade de stumma ett darrande,
stolt och hjlplst farvl och gledo s bort... Han knde henne liksom
stelna under sig -- draga sig tillbaka fr att kmpa den sista kampen, den
ingen kunde hjlpa henne med -- frsvinna ut i det stora fjrran -- ensam
-- gtfull -- otkomlig -- dd.



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK HAVSBOKEN***


******* This file should be named 48269-8.txt or 48269-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/4/8/2/6/48269


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

